Kollegan är hemma för VAB idag, hon hörde redan av sig igår kväll och sa att hon och sonen var dåliga i magen.

Fan va smidigt med VAB egentligen, ingen karens och då kan man göra så att man säger att ungen är sjuk fast man själv är det.

Var en bra dag, vi var ute med barnen och på morgonen hade jag googlat efter lekar.

Är ju himla skoj att leka lekar med barnen men jag glömmer alltid, så det var bra att fräscha upp minnet.

Jag gick förbi min chefs rum och tänkte, nu gör jag det.

Jag måste berätta det här med den ofrivilliga barnlösheten, läkarbesöken osv.

Jag berättade.

Min chef svarar"mina barn är gjorda med hjälp av IVF"

WOW, vilken känsla...Nu känns det som hon fattar precis vad jag menar, och vad jag går igenom.

Och det var ju inget konstigt, klart jag ska gå på läkarbesök!

Och det vet jag ju, jag har rätt till det. Men det ÄR så jävla skönt nu när hon vet. För jag förstår henne som chef, man blir fundersam om någon går på flera läkarbesök, ibland tre i veckan. Och man kan kanske börja måla upp olika senarion och misstänka saker.

Och sånt är bara onödigt och dumt.

Tänk hur jävla vanligt detta är, men eftersom vi inte vill/vågar berätta om det, så vet man ju inte hur många vi är.

Klockan 12.00 hade många platser inom EU(och säkert utanför) en tyst minut.

Så hade även jag med mina förskoleklassbarn.

Jag pratade lite om hur det ser ut i världen, är rätt svårt att berätta det på ett barnanpassat sätt, är ju inte meningen att någon exempelvis ska bli rädd.

Men barn vet oftast mer än vad man tror, en elev nämde om dådet i Trollhättan och hon visste mycket.

Vi var tysta en minut med ett tänt ljus.

Jag fick en spontan tanke igår om att boka en tid för VUL, jag var ju orolig att det var försent.

Det gick bra att komma på onsdag, så jag ska dit onsdag morgon!

Berättade för E och det var väl inte en så rolig respons direkt.

Han tyckte vi kunde vänta en månad, han sa att det var mycket han behövde fixa med nu och visste inte om han kunde komma loss till inseminationen.

Det låter negativt och egoistiskt av honom, (och det sa jag nog också för att jag blev upprörd)
Men sen tänker jag.........det är såhär han är.

Han är rädd och orolig, sen så gillar han inte när jag bokar in saker utan att rådfrågar med honom först.

Det är en svårighet jag också har. Om någon exempelvis säger"jag kommer till dig om en timme", så bryter jag ihop och skulle inte kunna ta emot besöket.

Jag klarar inte plötsliga saker sådär.

Så jag går på besöket på onsdag.

Blir det inseminering så är det inte aktuellt förrän kanske en vecka framåt så då har han tid att samla sig och fundera.

Jag är iaf fett pepp på att testa igen!