Jag är 30 år och har haft oskyddad sex med min pojkvän i snart tre år.

För ett tag sedan så blev jag mer engagerad i grupper där kvinnor höll till som var ofrivilligt barnlösa.

Jag märkte fort att även i denna värld så jämför man sig, och man jämför sorg.

I just denna värld så är det känsligt.

JAG anser såhär. Jag är 30 år, har stopp i ena äggledaren, har övervikt och en partner med bra sperma.

Det finns absolut de som har det värre än mig.

Exempelvis de som saknar äggstockar helt, hon sm är 45 och för gammal för hjälp. osv osv

Min sorg blir ju inte mindre smärtsam för att andra har det värre, absolut inte, men ibland tycker jag det kan vara en tröst.

Men så tycker inte alla för jag skrev om detta i ett forum.

Två unga tjejer stormade direkt och undrade HUUUR jag kunde förminska deras sorg. Dom var 23 och hade försökt i ett år.

Jag förminskar inte er sorg, men kan ni förstå att någon som är 45 och saknar livmoder kanske gör det?

Lika som att, kan ni förstå att en indier i indien tycker vi är larviga som klagar på värmen i sverige, när dom haft värmebölja, folk har dött!

Kan ni förstå att de som har cancer kan bli arga på de som gnäller över att dom blir tunnhåriga.

Detta betyder inte att man förminskar någons sorg, men man kan ju såklart bli arg.

En tjej som är 23 år och försökt få barn i ett år kan absolut vara jätte ledsen, behöver absolut samma viktiga stöd som alla andra. MEN hon har massor med år till som hon förmodligen är fertil.

Ah jag blev så sur, och admin i gruppen blev sur. Jag blev sur för att man missförstod det jag skrev.

Dom unga tjejerna blev kränkta och jätte ledsna för att jag förminskat dom för att dom är 23 och försökt i ett år.

Det handlar inte om det

Men om dom kunde öppna ögonen och se från andras synvinkel så skulle dom förstå vad jag menar.

Dom är friska och 23 år, dom har massa fördelar i att bli gravida.

Tycker bara det är så synd med tjafs.
Och så synd att jag samtidigt får mail med folk som håller med mig, men inte vågar hoppa in i debatten.

Shit vilken konstig dag.

Igår gick jag och la mig vid 22, vaknade vid nio.

Sen satt jag och slumrade till i soffan, gick in och la mig bredvid sömntutan E och sov bredvid honom till ett.

Varför var jag så trött?

E säger att, ja du behövde väll sova extra mycket helt enkelt"

Medans jag direkt tänker att något måste vara fel, jag är sjuk...ellernåt...Så mycket sovande är inte normalt!

Vi tog en promenad och handlade lite på coop.

E åkte iväg och mötte upp en kompis , dom brukar promenera ihop nångång i veckan, ibland gör dom upp en eld i skogen...aka skogsmulle style.

Försökt att prata med E om inseminationen men det går sådär.

Känner mig själv rätt livrädd plötsligt.

Ska ta en dusch och raka mig lite, så det iaf blir liiiite lättare att sära imorgon.

BAAAAAAAAAAH nervös!!!!!!!!

Berättade jag om personalfesten i fredags?
Ja det måste jag ha gjort.

Ska bli kul o se kollegorna igen efter mitt framträdande.

Imorgon är det tammefan juni, jisses, och svinkallt.

En fantastiskt dag på jobbet.

Fyra utvecklingssamtal som min hals inte gillade, fick hostattacker flera gånger, fan envisa förkylning.

Sen har jag lock för öronen, brukar ha volym 23 på tvn men har 48 nu, hahahah

Sen kom mensen.

Bara sådär, fem dagar för tidigt.

Så nu blev jag ju tvungen att ta ett snabbt beslut, ska jag maila kliniken om insemination?

Jag är rädd, är jag redo?
Tänk om jag blir med barn.

Rätt komiskt egentligen, jag har haft oskyddad sex i tre år men NU plötsligt inser jag att jag kan bli med barn

Eller...........

Tänk om inget händer?

Är jag redo, jag och E har ju bråkat..Vi bråkar ibland.

Oense, han har inget jobb.

Vi kan inte kommunicera.

Sen inser jag, när är livet nånsin perfekt?

Jag vill ha barn, innan jag träffade E så skulle jag till dannmark och ha en anonym pappa till mitt barn.

Så jag har liksom länge tänkt att jag ska ha ett barn, med eller utan partner.

Men sen är det ju så..

E tycker det är onödigt att åka till kliniken, E vill nog inte ha barn...inte nu.

Men ändå skyddar han sig inte?

Det är ju jävligt dubbla budskap

Både jag och E är jätte rädda att bli som våra föräldrar.

E har en pappa som han inte har haft kontakt med sedan han var barn.

En pappa som kastade ut honom i snön så han fick värma sig i ett rör..

Så jag förstår hur ni tänker när ni resonerar

HERREGUD SKA NI HA BARN?

Ni som bråkar, E som inte har något jobb.

Ja, det är ju med E eller så blir det med en anonym.

Jag har tyvärr inte tid att vänta.

Fyller 31, vi vet inte hur inseminationen kommer att gå.

Funkar inte ned så måste vi tänka om.

Och åren går.

Det är bara ni om min syster som vet om vår kamp, våra tjaffs och det vi kämpar med.

Och min syster säger, när är livet egentligen perfekt?

Säg att ni väntar i två år....E har ett jobb men du blir sjuk, då behöver ni vänta ett år till.

Då är du 33.

Ni påbörjar en behandling som kanske tar två år.

Pötsligt är jag 35 och detta är realistiskt.

Vi vet aldrig hur livet ser ut imorgon.

Är jag redo?
Nej..för detta är as läskigt.

Detta är också en del av min funktionsnedsättning. Att jag drar mig för stora förändringar.

Så jag mailade kliniken.

Nu har jag mens.

Frågade när jag skulle få en tid.

Vetinte inom hur många dagar dom kallar en till besök, vet bara att det ska ske innan ägglossning, som jag inte vet när jag har.

3 och 4 juni är min kollega ledig.

9e juni skolavslutning.

Så hoppas hoppas inte dessa datum.

Dom brukar svara snabbt på mail så jag får se imorgon vad dom säger.

Och om jag inte minns fel så ska inte E lämna sperma vid första besöket.

Så jag antar att vi kör nu?

#insemination #barnlös #försöka #vårtur #juni #avslutning #tårar #rädsla

Solen skiner verkligen och en del av mig vill gå ut, en annan vill döda hjärnan framför datorn.

Hela grejen med E och vilket beslut jag ska ta ger mig huvudvärk.

Jag vet att genom det jag skriver och delar med mig av så är han en idiot.

E och jag gör inte mycket saker ihop, och det är ju just görandet som är lätt att dela med sig av.

Alla känslor och berörningar, ord i hemmet dom är svårare att få ner i skrift.

Där är han faktiskt bra.

När han ställer upp, när han hjälper mig komma igång när han säger att jag är vacker, det betyder mycket.

Men nej, det betalar inga räkningar.

"lämna honom", fick jag en kommentar om, absolut, jag förstår er/dig som läser.

Men jag lämnar inte någon så lätt, jag ger inte upp så lätt. Jag måste ställa krav, absolut.

Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan E, framförallt så får jag ont i magen när jag tänker på att jag ska bli singel....singel var hemskt och innan jag träffade E var jag desperat.

Jag vet bara inte vilka krav jag ska ställa, efersom ...jag kan säga att han ska flytta till sin syster...

Men det innebär att han ramlar ut från systemet här och får då börja om på ny kula i ny stad.

För i det stora hela så är det ju ett jobb han behöver.

Ibland kan jag tänka, vad skulle vi få för problem om han hade ett jobb?

Skulle vi bråka om vem som ska diska, varför man inte fäller ner toalocket?

Vi får prata helt enkelt.

Tror det är bra att han åker iväg ett tag iallafall..kanske kan han åka till sin morfar igen?

Sen är det så att JAG är på helspänn hela tiden, nu har jag nog inte berättat varför jag är arg denna gång?

Jag kom hem i fredags och skulle ju iväg på förfest hos mina vänner.

Skulle ta en PET flaska och hälla i lite alkohol i och ser att det inte finns några.

Han har tagit all pant och pantat.

Och nu när jag skriver så inser jag hur otroligt korkat det är att bli arg för en sån sak.

Men det jag blev arg på var att han pantar flaskor och inte säger något, och tar pengarna själv.

Jag blev hysterisk och skrek och skickade elaka sms...för...pantflaskor

Så ni kan ju tro att även jag måste jobba med mig själv.

Jag är på helspänn hela tiden och det här med pantburkarna blev för mycket antar jag, bara grejen att han tar flaskor och pantar dom och tar allt själv.

När jag försörjer oss och delar med mig av allt.

Jag tror jag somnade strax efter fyra igår, så vaknar man halv tio

Det är verkligen så varje helg, lägger jag mig sent så vaknar jag tidigt.

Förra helgen la jag mig dock vid 23 och då vaknade jag tio dagen efter, skönt.

E hörde av sig och sa att han stannar hos sin familj en natt till.

Han gör så när jag är sur, håller sig borta, det är väl lättast så.......att fly.

Vi har inte gjort något tillsammans på flera månader.

Men jätte skönt att han inte kommer hem, jag orkar inte skrika och känna efter.

Helt otroligt att klockan snart är halv sju, solen skiner ute men inte i sinnet.

Jag har egentligen inget behov av att springa ut när det är sol, är ute flera timmar om dagen på jobbet.

Blir väl hemma idag då kompisarna är bakis eller har andra planer.

Blev erbjuden att komma hem till en kompis och glo på film, jag borde tacka mer ja till sånna saker, men jag gör det inte..Något känns jobbigt med just det.

Känner mig trött så det blir väl film mat och sen kommer jag nog sova vid tolv ett.

I sånnahär lägen så vill jag bara jobba, för när jag jobbar hinner man inte känna efter.

Därför jag ofta mår skit när jag har semester.

Man kan ju faktiskt lägga in att man vill ha semester en vecka och sen jobba en vecka...

Men nånstans så hoppas man väl på att man ska kunna klara av fyra veckors ledighet.

Har absolut inga planer för sommaren.

Åker nog till syster och sen har jag ju lovat mamma.

Min kompis ska ha barn i sommar så blir nog en tur dit också.

Borde åka iväg och handla något gott till ikväll..Men ahh min leopardklänning är för mysig för att kliva ur och i ett par byxor.

Lycka i en relation är nog...
Att kunna skratta tillsammans.

Att kunna trösta varandra

Att ställa upp för varandra.

Att vara stolt över sin partner, att visa upp partnern.

Lycka tror jag också är att veta vart man har varandra.

Lycka tror jag är att kunna säga sina åsikter och att det är helt okej att tycka olika.

Lycka är att göra saker ihop, uppleva saker ihop.

Är jag lycklig

Är du lycklig?

Många stunder har jag varit olycklig och inte sett någon utväg i mitt liv.

Jag har gråtit och verkigen känt mig maktlös.

Jag hatar när jag inte har kontroll över mitt liv, jag känner mig missanpassad, felplacerad och tiden går för fort!!

Jag måste vara ärlig, mitt liv är kaos.

Jag har många bra dagar vilket är fantastiskt för mig, kvällar med mina vänner där jag verkligen kommer hem och känner mig glad och omtyckt.

Jag vill ha barn.

Jag är 30 år och känner mig stressad...Vart tog tiden vägen?

Innan jag träffade min partner så var jag inne på att jag skulle insemineras som singel när jag var 30.

För jag hittade bara elaka människor som lekte och ljög för mig...vem skulle duga att bli mitt barns pappa?

Och sedan träffade jag en kille, som inte var som dom andra.

Men nu är jag på den tanken igen, ha barn ensam...jag och bebis, sen om en man kommer in i vårat liv så fine.

Det är så jävla kaosartat med min pojkvän så jag känner mig så jävla maktlös!!!!

Ikväll ville jag bara lägga mig i min kompis armar och gråta, och få massa bra och givande råd.

Men sådant passar sig inte på krogen och vi känner inte varandra så bra.

Det var ju inte såhär det skulle bli.

Jag drömde inte om en partner som skulle ha alkoholproblem och som inte var kapabel till att hitta ett jobb.

Jag vet inte vad jag drömde om, för jag har nog inte vågat drömma för människor sviker mig jämt när jag inleder en kärleksrelation.

Ordet förlåt är så jävla uttjatat så jag HATAR DET!

Förlåt kan dra åt helvete.

Jag hatar att man använder förlåt som ett försvar...förlåt att jag gjorde dig illa.

Ja absolut, men hur många gånger lagar ordet förlåt ett sår?

FÖRLÅT, jag ska bättra mig.

Sen händer det igen.

mmm FÖRLÅT.

Vad håller jag på med?
Är det såhär jag vill ha  mitt liv?

Hur vill jag ha mitt liv? har andra människor en plan, har andra människor drömmar??

Jag har inga drömmar.

Drömmer  om ett barn, och det gör så jävla ont i mig.

Inte bara att jag har svårt att få barn utan att jag försöker att få barn med en människa som....ja...jag vetinte.

Det känns som att han tror att förlåt räcker.

Nu är hon lite sur, så jag håller mig borta ett tag..Sen imorgon säger jag förlåt igen..

Gjort är gjort.

Sen måste jag bli glad, för man får inte vara arg för länge...nej nej nej.

Klart att alla relationer har sina problem och sina mörka hemligheter, absolut...Inte det jag menar

Men var det såhär jag skulle ha det?
ÄR det såhär jag vill ha det?

Vi kan inte gå på tillställningar som innefattar alkohol. Och många tillställningar gör det.

Karaoke är min passion men han kan aldrig vara vid min sida.....för då blir det,...äh, bara en öl...va inte så känslig.

Vi skapar inga drömmar ihop. För jag vågar inte, jag kan inte...Drömma om vad?

Jag känner mig stressad och rädd!!!

Jag är så jävla rädd för att vakna upp försent....för gammal för barn.

Eller gammal i en relation som jag inte borde vara i..

Väntandes på någonting som aldrig kom.

#medberoende #shootme #help #relationer

Med åren så har jag verkligen lärt mig att uppskatta min släkt.

Det är så kul och rogivande att umgås med folket i min släkt.

Min kusin och jag är lika gamla men väldigt olika.

Jag flyttade hemifrån när jag var 23...tror jag? han flyttade hemifrån när han var 28.

Han har aldrig behövt söka jobb eller haft dåligt med pengar.

Hans mamma betalade och övningskörde med honom när han var 19, sen fick han jobb hos sin pappa.

Ja, skjut mig...men ibland blir man liiiiiite nervös.

Så han började jobba för sin pappa och fick rätt bra lön, allt ner i fickan, behövde inte betala något hemma.

När jag var 15 så skaffade jag min första pojkvän, vi var tillsammans i tre år.

I samma veva träffade min kusin en tjej och dom var tillsammans i fyra år tror jag.

Sen har han varit singel tills för ett år sen.

Då träffar han en tjej.

Efter några månader så åker hon med släkten på en kryssning.

Hon är rätt trevlig men verkar väldigt osäker, ber min kusin om pengar hela tiden och har svårt att sitta stilla.

Tre månader senare flyttar dom ihop.

Förlovar sig.

Hon säger upp sig från sitt jobb.

Skaffar katt.

Åker utomlands.

Och för tre dagar så friade han till henne.

VARFÖR har man så bråttom?

Det har alltså inte ens gått ett år, varför ska allt skynda? Är hon döende?

Klart man gör som man vill men detta är ju min familj så klart man bryr sig, reagerar.

Dom har varit utomlands tre gånger.

Ja nånstans så är jag också avundsjuk...Jag vet egentligen inte på vad.

Jag är inte avundsjuk på att dom har så bråttom.

Jag vet också att hon lider av ångest och det är fruktansvärt.

Sen pratar alla i släkten nu om hur fantastisk hon är, för hon bakar ju till alla. Tre månader efter att dom blivit tillsammans så var hon på ett kalas och hade gjort tårtan och alla kakor

När jag och E varit tillsammans i tre månader hade han inte ens träffat min mamma.

När hon fyllde år så fick hon blommor av MIN mormor och morfar..

Nu är det ju så att både jag goch min syster haft pojkvänner i flera år och varför har om inte fått blommor på sin födelsedag.

Ah det är bara en sån konstig känsla att en främmande människa kommer in i familjen och tar en så stor plats.

Men det är ju också nytt...Alla har ju varit gifta i flera år så det är väl bara jag som tagit med någon"ny" in till familjen tidigare....Och E är ju inte den som tar plats.

Det tar nog inte många månader innan dom är gravida, och det är ju såklart jobbigast av allt.