Huvudvärken gör sig påmind, jag har haft den från och till hela dagen

Är jag bakfull?

Hon kunde inte ta emot besök, så jag åkte inte, kände mig ledsen, hade behövt en kram känner jag.

Imorgon är det dags för jobb igen.

Nu är det dags att slå ihop alla avdelningar till en, vilket gör att barnen är i olika åldrar och man får jobba med kollegor som man tidigare inte jobbat med.

En kollega är kvar från mitt arbetslag, resten har gått på semester.

Är nog väldigt bra för mig att jobba när det är så mycket som händer i skallen.

Jobbar dock bara mån tis ons.

Vad händer sen?
Flera veckor med ledighet, och jag har inga planer.

Kanske ska jag bara försöka göra roliga saker, utan att tänka för mycket.

Grilla, spela spel, umgås, läsa en bok och bada.

Det behöver inte vara så avancerat!

Jag känner att min och E s relation är sorglig, hur blev det såhär?
E är en fantastisk människa med så jävla många fina egenskaper.

Men dom utvecklas inte, utan han andas bara, han lever inte.

Hur får man en människa  att börja leva?
Det går såklart inte, han måste vakna av sig själv.

Önskar bara att jag kunde ge honom drivet, drivet att ordna en sysselsättning.

Jag ser honom sakta men säkert sjunka, och jag kan inget göra.

Nu är jag ju där igen, jag straffar honom

Jag ringde inte igår och ska(försöka) inte ringa honom idag.

Endel av mig säger att jag straffar honom, "han ska fan ringa mig, han ska LÄRA sig sakna mig, inte ta mig för givet"

En annan del säger, när allt i hans liv skiter sig kanske du behöver vara hans livboj?
Och, han har ju ingen telefon att ringa ifrån.

Så jag vetinte om det jag gör är rätt.

Jag vill bar känna mig behövd, jag skulle ramla av stolen om han imorgon ringde mig från sin mammas mobil bara för att kolla hur jag mår.

Av flera anledningar så gör han kanske inte det.

Men jag vetinte, eftrsom jag aldrig har gett honom utrymme, jag har ringt minst 2gg om dagen...alltid.

Så hur kommer det att kännas om jag inte ringer på två dagar.

Blir han orolig? -förmodligen inte.

Låter han mig vara, för att han tror jag är sur? -förmodligen.

Fredagen gick i festens tecken, ja det är mycket fest nu och det är så jag vill ha det.

Åkte hem till en bekant och hon sa "Johanna är här också".

Hade ingenaning om vem det var, tog av mig skorna och klev in och ser en mamma.

En mamma vars dotter jag haft, blir väldigt förvånad men glad och vi kramas.

Hon berättar hur bra jag är med hennes dotter och att hennes dotter fortfarande pratar om mig, kändes otroligt bra att få höra det.

Hamnade på balkongen och pratade mycket med min kompis, hon är en ny vän så vi har aldig direkt..pratat.

Hon var otroligt lätt att prata med och det kändes så jävla bra!

När jag pratar om min pojkvän så vill jag inte höra att han är en idiot och att han ska dra.

Jag vill bli tröstad i det jag är i och känner.

Pratade också om Henne, och om att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.

Varför jag smsar henne hela dagarna.

Gillar ja henne eller är hon min snuttefilt?

Festen fortsatte och på natten ringer jag min pojkvän.

Ville bara säga vilken otroligt dålig stil det är att säga åt mig att jag ska låta honom vara.

Han pratde lungt med mig och jag fick skrika.

Jag skrek inte bara för det, jag skriker för att jag är så jävla ensam, less och vilse.

Han bad om ursäkt och sa att det var otroligt klumpigt, BRA!

Han börjar bli riktigt less av att inte ha några pengar, jag kallar det deprimerad.

Han hade haft hög feber och spytt och hade varit helt matt berättar han.

Jag ringde mest för att jag ville skrika.

Jag sa att han nog inte ens vill ses, så varför låtsass som det.

Jag kan inte få in i min skalle varför man inte bara fixar, lånar, ber om...NÅGOT...100 kr för att komma hem till mig.

Jag fattar inte.

"Det verkar som att han inte vill ses"

Säger ni.

Nej, jag vet att han vill ses, varför ljuger man om att man vill ses?
Jag kan ju inbilla mig att han lever ett nytt liv, med en annan tjej och inte ens älskar mig längre....men vad för gott gör det mig?

Jag fick skrika och säga hur jävla orättvist allt var.

Han sa puss jag sa hejdå.

Lördagen kom och jag var bjuden på 4oårs fest.

Alkoholen flödade och jag mådde riktigt riktigt bra.

Smsade Henne och sa att jag längtade efter henne, ville hålla hennes hand och ha en kram.

Vad håller jag på med?

Min pojkvän har en mobil som han kan svara i men inte ringa ifrån, jävligt typiskt att allt skit och konstigt ska hända honom.

Så jag får inga sms.

Jag får inga sms om hur vacker jag är, hur saknad jag är och att han längtar efter mig.

Pratade med Henne hela lördagen också.

Ringde inte E på hela lördagen.

Sen han åkte så har vi pratat varje dag.

Igår ville jag inte, han fick inte plats i min dag.

Jag känner att jag måste träffa honom för att se hur det känns.

Vi måste planera något, sätta några mål och krav.

Jag kan inte ha en distans relation på de här premisserna.

Där jag inte får besök på fyra veckor, inga sms eller samtal.

Det går inte.

Har man en relation på distans så är samtal och sms A och O.

Jag måste träffa honom och se hur det känns.

Hur kommer min kropp att kännas när han kramar mig?

Idag ska jag åka och träffa Henne.

Min pojkvän säger till mig igår att han kanske kommer idag.

Han vet också att han inte ska eller bör ge mig förhoppningar så han förtydligar....KANSKE.

Så jag tänker att han inte kommer, precis som jag alltid försöker att göra.

Jag ringer honom hela dagen.

Han svarar inte.

Jag blir rätt orolig, varför svarar han inte.

Sen har jag lust att slå mig själv på käften.

Orolig?
Det har fan aldrig hänt honom något, ,så han sover väl ellernåt.

Klockan fyra svarar han....

Han sover.

Jag skriker.

Jag sover, jag är sjuk och mår inte bra, säger han.

Jag skriker.

Låt mig vara säger han.

Och då rasar allt ihop.

Låta dig vara?

LÅTA DIG VARA?!?!

Vi har inte setts på tre jävla veckor.

Du skulle KANSKE komma idag, jag skulle ringa dig vid 11.

Och du ber mig låta dig vara?

Jamen fuck off då jävla idiot.

Ja, han menade förmodligen att jag skulle sluta skrika och låta han vara.

Men det spelar ingen roll.

Varför ska jag alltid ta hänsyn?

Allt jag tänker på nu är att åka till Henne.

Hamna i Hennes armar då hon kramar mig och lyssnar på mig.

Men ja, hon är ju på ett ställe där sånt inte direkt går.

Det känns som att jag håller på att drunkna.

Gråter.

Spenderade nästan tre timmar på en filt med min bästa vän.

Min bästa vän som jag ibland inte klarar av att se, eller träffa.

Han som gör mig galen med sitt speciella sätt och åsikter.

Men han är ärlig och äkta, därför gillar jagg honom massor.

Vi pratade om allt och han frågade om mig och E.

Och det är ju egentligen ingen som vet om att han flyttat, så frågan gjorde mig lite ställd men jag sa väl att det känns jobbig och konstigt..Kan inte sätta ord på det mer.

Nu på kvällen så känner jag mig tom.

Ringde honom som jag brukar för att säga godnatt, lät nog lite kort och ledsen Han var ute och cyklade så han reflekterade inte över det.

Jag kanske kommer imorgon, säger han.

Eh...okej?

Det beror på om en kompis betalar min biljett säger han.

Sen säger han

"då kommer jag nog förbi dig också och lämnar dina solglasögon".

Okej.

Förbi mig?

Jag vet att jag tolkat sönder min pojkväns ord förr, och att jag oftast överreagerar.

Men jag är också så trött på att han ibland uttrycker sig som en jävla spade.

"Jag kanske kommer imorgon, längtar efter dig"
Hade väl låtit jävligt mycket trevligare?

Jag vet att han saknar mig, så varför tvivlar jag.

ENKELT

För jag behöver verklighet och berörning inte några torra jävla ord på telefonen.

Men ja, hahahahah

Han kommer ju förmodligen inte ens, för det är ju alltid så, saker skiter sig fan jämt när han ska planer något.

Jag tror resan därifrån kostar under 100 kronor.

Tanken har alltså inte ens slagit honom att hans mor, syster eller systers pojkvän kanske kan låna ut det till honom, GE honom?

Fattar ni, man har alltså inte ens 100 kronor.

Vad är det för liv?

Jag känner mig så jävla maktlös och jag behöver fan bara en kram!!!!!!!!!!!

Man ska fan inte ha en relation men ändå känna denhär känslan och fan tigga om en kram.

Men WOHO för mig för min pojkvän KANSKE, kommer förbi.

Om han har tid alltså, kan ju vara så att han måste rädda hela jävla världen eller att alla ber honom om hjälp.

fuck it!!!

Fy jag är så himla trött och helt utmattad, så jävla dyg känsla, tur att det är få barn på jobbet.

Känner mig också alltid 40 kg tyngre på sommaren, jävligt drygt.

Idag har jag skrivit med henne hela dagen.

Jag vet ärligt talat inte vad jag gör.

Känner ingen direkt skuld i det jag gör, men det är ju inte okej.

Tänkte att ja skulle säga detta till E, att jag skulle vilja vara med henne.

Är inte kär men har nån sexuell dragning.

Eller har jag det?
Eller är det bara så att jag gillar uppmärksamheten och komplimangerna, att vi flirtar?

Jag tycker såklart det är mysigt att vi pratar och ursäktar väl allt med att min pojkvän förut sa att jag fick ha sex med en tjej om jag ville.

Fast detta är ju såklart lite annorlunda, ibland kan ju flirt vara mer sårande än sex, eller?

Jag kanske bara ska vara i detta ett tag, är ju rätt mysigt och Hon är ju inlagd så vi kan inget göra.

Men hon då?

Kanske blir hon jätte kär och jag sårar henne?

Fast det är ju på en skämtsam nivå nu, vi har hållt på sådär i ett år typ, skojflirtat..Men nu är det mer...ofta.

Idag saknar jag inte E.

Vad beror det på?
Fan, alla jävla tankar gör mig GALEN. Varför kan jag inte bara leva så får saker bli som dom blir..Varför ska jag alltid jaga svar?

Jag och min J åkte och hälsade på kompisen som sen i lördags är på psyket.

Jag hade så många tankar och fördomar när jag kom dit.

Dörren var låst.

Jaha hur gör man nu?
En man öppnade och sa, jaha hej.

Hejsan vi ska träffa xx.

Okej sa han och släppte in oss.

Man kunde inte vara på så många ställen som besökare. Som tur var var det kanon väder ute så vi satte oss ute i "rökhörnan"

Pratade massor och jag kollade in omgivningen.

Hon verkade må bra men höll också upp en fasad, det märkte man.

Hon har konsant tillsyn, vilket innebär att det är en person vid hennes sida, HELA tiden.

Så under vårat besök så satt där två olika personer, som bytte av varandra.

Såg fem andra patienter där.

Min kompis hajade plötsligt till och sa att hon varit granne med kvinnan som satt längre bort och rökte.

Och då tänkte jag hur jävla sårbart detta med att ta emot besökare är.

Jag dömer inte henne.

Hon märkte inte oss, eller kände igen min kompis.

Men hur hade jag reagerat om jag satt där som patient sen kom det nån på besök där som känner igen mig

Jag hade nog blivit totalt knäckt.

Man ska inte skämmas att man är där, absolut inte, men man är nog sårbar, och man kan ju liksom inte fly undan.

Detta är ju deras hem, och så kommer vi där och sitter, och kan gå därifrån när vi vill.

Kanske kunde man som besökare typ få besöka patientens rum och sitta där, så slipper andra vår närvaro.

Ingen verkade bry sig iof.

Vi pratade om kärlek, känslor, sex, relationer, livet och allt när en av vårdarna satt en meter ifrån.

Kändes otroligt bra att få hälsa på henne, kan fortfarande inte hantera mina känslor riktigt

Vetinte var dom kommer ifrån.

Hon ger mig massa komplimanger och uppmärksamhet, kanske är det jag gillar?

Känner mig ju rätt tom känslomässigt och törstar verkligen efter uppmärksamhet och bekräftelse.

Hon vetinte när hon kommer ut därifrån.

Jag är lite orolig över henne, hur det ska gå när hon kommer hem, till sin vardag som påminner om hennes liv.

Jag gör nog ett stort misstag om jag inleder nån slags romans med denna människan.

Men av nån anlednin så känner jag mig så otroligt dragen till henne.

Kan vi prata om sex?
Ja precis inlägget handlar om sex och eftersom jag får lite småångest av att det är så många småbarn här så varnar jag nu..

Så..varning.

Inatt hade jag en sexdröm, den var inte detaljrik eller upphetsande, vilket var ganska tråkigt..

Drömde att jag var otrogen.

Drömde att jag hade sex sådär mekaniskt som jag hade förr.

Smög ut medans killen sov, sedan vaknade jag...i verkligheten.

Hur är det egentligen det här med att vara monogam.

Det låter ju jävligt tråkigt, men också tryggt.

Klart jag ibland saknar singel-sexet.

När man skakade av lust och allt var så jävla spännande.

Men också massor av saker jag inte saknar.

Saknar inte känslan av att känna sig smutsig, misslyckad och använd.

Saknar absolut inte känslan av att "dög man nu, kommer vi ses igen"

Hade mycket BDSM sex innan jag träffade E.

Eller mer just dominans och undergivelse.

Försökte lite med E, han var villig att prova men det tog sig inte naturligt för honom att vara dominant så då struntade vi i det.

Jag saknar massor att bli dragen i håret faktiskt.

Nu har jag ju inte sex alls, så nu saknar man allt och drömmer sig iväg.

Saknar ibland det här att ha en KK.

Man åkte dit när man blev sugen, man visste att man skulle ha sex, men ändå var det inte rakt på utan man drog igång nån film ellerså

Man kände inte varandras kroppar så bra så det var väldigt spännande att utforska varandra.

Hur gör man för att sexet ska bli roligare i en relation?

Att se en porrfilm ihop kan vara rätt ballt, om man nu blir upphetsad av sånt.

Eller att göra nåt sexspel där man får uppdrag att göra på sin partner.

Ett annat förslag är att bara ligga och smeka varandra och inte ha så bråttom med just penetrering.

Jag tror iaf att jag är monogam. Skulle aldrig klara av att dela med mig av min partner, att se E ha sex med någon annan...no way!

Att andra kollar på när vi har sex skulle däremot va nice, haha

Skulle ju däremot kunna tänka mig att ha en älskare som är tjej.....tror jag.

Ja, allt kretsar kring sex när man inte har sex...DET är iallafall en sak som är säker.