Tillbaka på jobbet idag.

Gick upp tidigare för att äta frukost(som jag aldrig gör hemma) tuggade långsamt och kände efter om magen klagade.

Inget.

Åkte iväg till jobbet.

Har haft otroligt kort stubin och dåligt tålamod idag, det går INTE ihop med att jobba med barn.

Det la sig fram emot eftermiddagen, som tur var.

Köpte proviva och drack och magen kändes gladare.

Efter lunch fick jag springa på toa.

Berättade för min kollega att jag fått yrsel igår

-Åhh du kanske är gravid, ÅÅÅÅ TÄNK OM DU ÄR DET, ,va gulligt.

Nej alltså, jag är bara bajsnödig.

Så sa jag ju inte...utan jag sa bara äsh då.

Syster ringde idag. Jag pratade på om min mage och hur konstig den var...hon var typ tyst och sa sen.

JAMEN säg då, har du fått mens?!?!

Alltså den är beräknad på lördag.

Jaha, fan jag har räknat fel, säger hon.,Åh jag trodde det var igår, men jag vågade inte ringa.

Jag känner inget längre, inga hugg eller något nytt, så jag är rätt säker på att det inte är något.

Känns som syrran är väldigt hoppfull denna gången, känns som man gör henne ledsen också:/

E åker hem idag, hans systerdotter fyller år imorgon och dom ska fira.

Vilket betyder att han inte kommer att vara här när jag får mensen på lördag, men äh...ska nog gå bra att trösta mig själv.

Ja, jag misstänkte att det var magen, hoppades att det skulle vara något med inseminationen.

Försökte gå på toa flera gånger utan att lyckas, tog en smörgås gick på toa...smärtan över.

Så jag har alltså sjukskrivit mig idag för att jag var bajsnödig...yey

"Men det kunde du ju inte veta", säger E..Nej, hah givetvis kunde jag inte det, men är ju rätt "komiskt".

Så dagen har spenderats i soffan, nä vi har inte gjort något vettigt alls...

Gick ner med sex par skor, känns som dom hör med till sommar/vår.

Tog upp fyra par nya..haha skor e min grej:)

Nu gör jag en gratäng med blomkål, vitlök, paprika och rödlök, morätter o grädde..och självklart...ost.

Tänkte steka bacon till, nu måste jag ta en paus från kolhydraterna igen, ätit det hela helgen och min mage mår inte alltid så bra av det.

Så imorgon är det nya tag igen då:)

Klockan ringde imorse som vanligt och jag var riktigt trött..
Kravlade mig upp och klädde på mig.

Får sms av kollegan, hon har varit vaken i natt pga smärtor, hon blir hemma. Jag smsade tillbaka, krya på dig.

Plötsligt får jag illamående och svettas som fan, sätter mig på toa och tänker att jag kanske är dålig...Inget.

Det hugger och det gör jävligt ont, svettas, som att stå i en bastu.

Går in i sovrummet, måste sätta mig vid fönstret..Sätter mig på sängen vid fönstret som är lite öppet.

Ser haken högst upp, försöker sträcka mig efter den men det hugger.

Sätter mig på sängen och vaggar...Måste vagga snett för sitter jag rakt gör det ont.

E vaknar och blir klarvaken på några sekunder, smeker min rygg och frågar om han ska ringa ambulans.

Jag gråter, huggen gör så ont...dom kommer sporadiskt.

Försöker resa mig upp, då skriker jag rakt ut.

Fan.

Ringer och sjukanmäler mig, tänker direkt på hur sjukt det låter att jag blev dålig så plötsligt.

Tillslut lyckas jag lägga mig på sidan och hasa mig upp och somnar i två timmar.

Vaknade och känner att det är en molande värk..

Går på toaletten och kissar, då hugger det.

Det kan ju inte vara magen om det känns när jag kissar?

Att min mage är knepig det vet jag ju så jag tror ju direkt att det är magen. Jag kan exempelvis få sjukligt ont bara pga av gaser.

Nu sitter jag här och det känns, hugger inte men känns.. Kändes som att jag typ kissade på mig lite, så jag gick och kollade....inget.

Kan detta ha med inseminationen att göra?

Kom hem från Monster Jam och E hade planerat att dra iväg och spela med en kompis, som sedan blev sjuk, så det blev inget.

Han har ju typ inga vänner här och att vara här hos mig kan nog vara rätt trisst och klart man vill hitta på saker ibland.

Så han föreslog att vi skulle ut, till mitt ställe där jag brukar sjunga.

Jag var rätt trött och inte så sugen, men det är sällan han hänger med så jag bara...äh vi kör!

E drack tre öl hemma, och ja..vi har en hel historia om just alkohol och min pojkvän så just alkohol är väldigt laddat i vår relation.

Han blir så pratig när han dricker, och det gör mig galen.

Vi kommer till krogen, bara vi, sitter och pratar och har kul och umgås.

Men han ska prata hela tiden, jag säger att man kan inte ha så många diskussioner här för volymen är jätte hög, dessutom så skriker han in i mitt öra varje gång.

Två av mina vänner kommer, sätter sig vid mitt bord.

Blir väl så att vi tre diskuterar lite och E sitter själv, under några minuter....Då känner han sig utanför, och åker hem.

Jag bryr mig inte speciellt eftersom vid det laget så är han berusad och jag på helspänn så det är lika bra att han går hem.

Det som stör mig (vilket är så typiskt mig, VAAD ska alla andra tycka), var ju mina kompisar.

Dom gjorde ingen stor grej av det men dom bara"jaha gick han".

Kvällen fortsätter, jag är helt nykter, dricker bara vatten.

Kommer hem och  jag och E bråkar.

Han säger då att "jag tror att jag blir så fysisk och på dig när jag dricker för du tar fan aldrig i mig, du ger mig ingen närhet så varje snudd du ger mig så typ njuter jag"

Han har rätt.

Jag ÄR jätte dålig på närhet, fruktansvärt dålig...Jag ger det bara när JAG själv vill.

Det gör att E ibland halvjagar mig för en puss..Och då blir jag irriterad.

Jag måste bli mer omtänksam.

Tänkte på en liten grej igår, när vi ätit, så tog jag bort min tallrik. Han tar alltid bort bådas.

Sånna småsaker som han gör, för mig....gör jag aldrig.

Kröp upp nära honom häromnatten för att jag var kall, han sov och småvaknade och höll om mig hårt hårt....som att vi typ inte setts på två veckor.

Ja detta är svårt, och något jag måste öva på.

Nu har han varit här i två veckor, och alltid efter den tiden så börjar vi småtjaffsa.

Man har så otroligt olika liv när bara den ena i en relation arbetar...Det handlar om SÅ mycket mer än pengar.

Man ligger på olika nivåer, stimulansen hos honom är helt annorlunda än hos mig klockan 17 på kvällen...Jag är trött och han är full med energi

Våra sovrutiner är helt olika.

Även den här stormen kommer att gå över, men det jag tror är att detta såklart lämnar spår hos honom.

När jag är elak, stöter bort honom och berättar för honom hur dum han är.

Jag blir bara så arg så jag kan inte hindra orden. Sen tycker jag inte att man går bara sådär som han gjorde från krogen, det är super fel.

AHhHhhhhh detta jävla humööör!

Fan, varför ska jag tänka så mycket HELA TIDEN.

Pengar.

Pengar är något som är otroligt laddat för mig.

Jag är uppvuxen mestadels hos min mor som verkligen inte kan hantera pengar. I största delen av mitt liv så har min mamma jobbat, men aldrig haft pengar.

Alltid fattig, och la pengarna på fel saker.

Därför idag så är jag ibland väldigt försiktig med pengar. Jag är rädd att ta lån, har aldrig tagit något eller gjort avbetalning.

Jag kan också bränna pengar på kläder, för att jag känner att jag har råd

Nu efter senaste lönen så tänkte jag...VAFAN?

Jag har knappt några avgifter och tycker väl jag inte har spenderat så mycket pengar, men nu tyckte jag att summan på mitt konto var lågt.

Jag fick direkt panik

Jag tänkte den summan, och kommande avgift för exempelvis förskola, försäkringar, blöjor och kläder.

Shit, det blir tajt!

Har jag råd att bli mamma?

Jag tittar på mitt sparkonto, som är min diamant.

Som är min trygghet, där finns det pengar om något händer.

Sen inser jag, det händer rätt mycket nu, PENGARNA KOMMER TA SLUT!

Inseminationer, 2000 kr/per gång+undersökningskostander

Körkortet, 700 kr per lektion.

Jag som tänkt köpa en bil, och tänkt att köper jag en bil billigt så har jag iaf pengar kvar på kontot

Men då tänkte jag inte på att pengarna jag har sparat kommer ju gå till körkortet, ett körkort kostar massor!

Nej, om jag köper en bil så kommer jag få ångest tror jag, väntar nog till typ mars då jag hunnit spara ihop lite till.

Alltså dom här tankarna, jämt, konstant, oron i mitt huvud, jag vet snart inte vad jag ska göra:(

Blev ingen läskig sminkning igår, men det blev en sminkning.

Glömde för typ fjärde året i rad att systembolaget var stängt igår, haha typiskt.

Men jag hade alkohol hemma så det var ingen större fara.

Var på glatt humör och vi drog till en krog som inte var så rolig så vi drog vidare till det vanliga stället och sjöng.

E drack för mycket och ja...jag har väl delade åsikter om det.

E och jag bråkade mycket om alkoholen när vi blev tillsammans för tre år sedan.

Vi har bråkat, gråtit, hotat om att göra slut.

Nu på senaste så är det mycket bättre, han dricker i princip aldrig.

Det är inte så att han blir agressiv ellernåt, absolut inte mot mig

Jag är känsligare mot fylla pga min bakgrund, så det är nog mycket det.

Men det här tjatet, upprepningarna, sluddrandet, pratet om hans förflutna, va han varit med om...ÅÅÅÅ det är så JÄVLA tråkigt och inte alls attraktivt.

Så igår märkte jag att han började bli berusad men det gjorde mig inget, vi skålade och skrattade o hade det kul.

Men det ser aldrig riktigt ut som att han har det kul, han känns inte avslappnad.

Han är inte sur eller så men ja, han känns ..stirrig.

Det var dags att gå och jag och min kompis gick ut och väntade, E och en annan kompis dröjde och sånt där gör mig verkligen galen...KOM UT!
Varför dröja kvar på ett ställe, som tänt lampan, ska stänga...vi har ett tåg att passa.

SEN när vi kommer hem, ja då ska han ut på promenad?!
haha, jag kommenterar inte ens det. Det där gör han VARJE gång han dricker, han kommer hem och ska alltid göra något
.

Promenad var iof något nytt, men annars är det typ se film, lyssna på musik, prata med mig.

Jag somnade till iaf, och han kommer och lägger sig, blev nog ingen promenad.

Och sen började det.

Snarkningarna, suckarna, snarkandet, snurrandet i sängen..Alltså jag blir galen!

Så jag la mig klockan två, har vaknat säkert 10 gånger, tillslut gav jag upp och klev upp klockan nio.

Så sjukt störande att inte få sova.

Men kvällen var godkänd måste jag ändå säga.

Känns lite deppigt att jag inte fixat något kalas eller liknande, så man blir ju inte firad direkt.

Jaha, imorgon är jag 31

Imorgon tar jag sista pillret på min 5 dagars hormonbehandling.

Tankarna sätter igång igen.

Jag hade ju gett upp, men jag kan fan inte ge upp förrän jag har gjort mina tre besök iallafall.

Jag tänker på vad det är som är fel.

Jag tänker, tänk om jag har dåliga ägg?
Allt kan gå "som det ska", men det blir inte befruktat, för äggen är inte dugliga..Då spelar det ingen roll hur mycket vi försöker...Eller...kanske producerar man inte dåliga ägg jämt?
Jag vetinte.

Skönt att också ha fokus på körkortet måste jag säga, det är verkligen något jag rekomenderar till er som försöker, hitta något annat att sätta motivationen och tankarna på.

Onsdag........

Då åker jag in och kollar så det ser bra ut...Hoppas vi får köra insemination lördag.

Är så glad för att jag fick en kvällstid på onsdagen, så slipper man den  här ångesten över att man måste vara borta, igen.

Förra året, om jag inte minns fel då satte vi igång med utredningen.

Har för mig att jag gjorde spolning av äggledarna i november

För jag minns att jag fick skum jävla blödning i december, blödde lite i flera dagar, men ingen mens.

Fick förhoppningar, tog mitt allra första gravtest, på nyårsafton.

Efter det så beslutade jag mig för att aldrig ta ett test innan beräknad mens igen.

Senaste inseminationen gjorde vi i juni

Och nu fem månader senare så kör vi igen, försöker.

Det är en jävla  grej att dra igång detta igen, humöret, känslorna, längtan, förhoppningarna.Tårarna

Ser tillbaka i min mensapp och inser hur lite sex vi har.

Jag har alltid älskat sex, pratat öppet om sex och ja, haft sex.

På senaste tiden så har jag inte haft lust, ork....Och jag märker att det är otroligt tabu för mig.

Jag minns att jag bloggade om det, och fick nån kommentar"guuud ja o min kille kan inte hålla fingrarna borta från varandra"

Well..bra för er, men vad hjälper det mig?

Och jag inser att vi inte har så mycket sex, rekordet på länge var i augusti, visade min mensapp

Maj var obefintlig och juni nästan likaså.

Vi får se nu då.

Om 8 dagar fyller jag 31.

Jag avundas människor som tycker om att städa.

Det är sån kaos hos mig så jag vet fan inte ens vart jag ska börja, jag blir bara sur och ledsen på mig själv.

Idag har jag iallafall lyckats sortera lite papper...mycket papper.

Gick igenom en låda och JÄVLAR va skit, jag har förmodligen tidigare stuvat ner papper där när jag "städade" och sen inte tänkt mer på det.

Lådan var full med papper, nu ligger typ 10 grejer i lådan.

Jag har verkligen sparat allt...all skit

Jag vetinte vad det beror på att jag sparar saker.

Jag köpte ett mobilskal som inte passade min mobil, det gick inte att lämna tillbaka så jag sparar det, men varför?

Jag sparar avslag från skolor jag sökte för flera år sedan, papper och material från när jag jobbade ideellt som brottsofferstöd...med tanken"kanske behövs sen"

Men nu har det legat i lådan, länge, så det BEHÖVS INTE

Hela min källare är också den full med"kanske sen" grejer, fan jag måste rensa!

Och alla mina kläder, jag ska sälja...sen

Jag borde bara ge bort dom, men det tar emot, det är mycket fint som jag betalat mycket för.

Min källare är rätt full, jag tror att om ja slänger det jag inte behöver så skulle mer än hälften försvinna.

På säkert fem år så har jag aldrig tagit upp något från källaren, så varför ska saker sparas?

Man ska städa varje dag, plocka undan och hålla efter, så blir det aldrig såhär.

Men varför kan inte jag?