Den molande värken försvann efter att vi hade sex.
Försökte sexa igång mensen.. Denna väntan är ju bara jobbig. Kom eller låt det vara.
Sluta jävlas!

Psykisk sjukdom ha väl egentligen alltid intresserat mig.

För något år sedan så gjorde jag en utredning. För jag tyckte inte att jag fungerade som andra

Och jävlar vilken utredning!

Man får först svara på en massa frågor hemma, frågor som rör flera olika diagnoser ADD ADHD borderline, OCD..och annat

Sen gör man en psykologisk utredning

Man pratar om barndomen, min mamma kom och berättade hur jag var som liten.

Sen fick jag titta på en skärm, jag skulle trycka på en knapp när två likadana symboler kom upp efter varandra

Symbolerna var former, kvadrat cirkel osv..

Testet gjorde mig dum i huvudet

Ja, kanske inte bokstavligt, men otroligt stressad och det kändes som att väggarna kom närmare.

Sen fick jag laga till en måltid.

skulle steka ett ägg, rosta ett bröd och koka te.

Allt medans en tjej satt och såg påå.

Och ja, jag blev väl godkänd.

Jag låg på gränsen för en heldel men man bedömde mig som, känslomässigt instabil.

Alltså som jag ofta beskriver, känslorna utanpå:)

Men det fokuserades väl mer på att jag har svårt för förändringar.

Svårt att "se resultat".

Svårt att lita på folk.

För att det var det som var aktuellt.

Vi pratade aldrig om mörkret...

Mörkret som jag nu befinner mig i.

Så på måndag ska jag ringa och be om en samtalstid

Tyvärr kommer det säkert att dröja, är helt sjuka väntetider inom psykvården.

För i mina banor.

Upp och ner.

Känslan av maktlöshet, mörker, tomhet...

Tyder på borderline.

Jag tycker inte alltid att man behöver jaga titlar.

Men med en titel så finns det något att ta på...och då kan man kanske lättare rikta in stödet.

Skulle faktiskt jätte gärna vilja prata med folk som har det såhär.

Inte med folk som säger "ut i solen med dig".

Och jag vill också påstå att när jag mår såhär så har jag absolut ingen skyldighet att vara trevlig.

Inte sagt att jag får vara otrevlig, men om jag är "blank" så låt mig vara det.

Kommentarer som "jaha men va sur då"...går verkligen inte hem då.

Jag är inte sur.

Tro mig, jag önskar fan att jag vore sur!

Jag är trasig.

Pratade med E.

Frågade om han kunde komma idag.

"men älskling, du sa ju att du ville att jag skulle komma på söndag, så nu har jag gjort planer"

Och det e väl klart, han frågade vad som passade MIG bäst..jag sa söndag.

Sen fick jag ett mer laddat breakdown.........och vill att han ska komma och rädda mig.

Så jag fattade, den friska mentala jag fattade.

Men jag e inte den just nu så ja blev arg.

Sa med darrig röst att jag inte kände mig viktig.

Varför kan du inte ställa in dina planer?

Efter verbal kaskadkräkning, så lungnade han mig.

Jag måste nog förklara mer för honom om vad jag tror händer med min hjärna..

Jag tror han fattar hur jag funkar, jag vill bara inte att han ska tröttna.

För man tröttnar!

Spydde ut mig lite till min bästis också...han lyssnade.

Känns som att ja bara måste säga till nån, man kan fan inte låtsass som att detta inte händer.

När det tar över min kropp..min hjärna.

Är mentalt trött...så jävla trött.

Jag vetinte hur jag ska ta kontroll över mitt liv.

Snart börjar jag jobba, då kryper verkligheten fram...Mitt liv.

Det är bra att få rutiner, jobba, nya kollegor, nya elever.

Men jag känner mig inte redo.

Är det för att jag är som jag är........rädd för det nya?

Jag vetinte.

Det är väl vanligt att inte vilja börja jobba igen efter semestern, men det känns annorlunda.

Jag tappar andan.

Jag känner att jag inte har någon kontroll över mitt liv, känns som att det håller på att spårar ur.

Och jag har ingen att prata med.

Jag känner att jag skulle vilja skriva ett brev till min syster.

Jag vetinte vad hon ska göra....och det är väl inte det att hon ska göra något...Jag vill bara få ur mig det.

Att någon ska veta.

Jag vetinte varför jag har sånt behov av att hon ska veta.

Men jag antar att detta är för jobbigt för att vara i det här ensam

Och hon är så smart och säger alltid kloka saker.

Min kompis hör av sig.

Hon flyttade till hus för något år sen...fick två barn tätt...Vi tappade väl kontakten lite.

Hon vill att jag kommer.

Hon saknar mig

Jag kan inte komma.

Jag får panik om jag tänker på det.

Jag försöker förklara, men hon förstår inte.

Hon har en ettåring och en bebis, jag klarar det inte.

"det är väl bara att komma?"...du får vara ledsen här också!

Jag vet.

JAG VET.

Fan, jag kan bara inte.

Nu väntar jag bara på att klockan ska bli lite mer....human...så jag kan ringa E.

Hur blev det såhär?
Hur blev jag ett känslovrak

Herregud, jag är så jävla rädd för min framtid.

Jag är trött på mig själv.

Jag orkar knappt vara med mig själv, ens vistas i samma rum hur fan gör man då?

Jag vill vara den här starka oberoende kvinnan!!

Hon ställde in, sånt kan ju hända....men ah jag och ändrade planer klingar inte så jävla bra.

Vi pratade..

Eller ordbajsade, för vi pratar egentligen inte om något, eller kommer fram till något.

Hon går ut nu ikväll tillsammans med sin flickvän.

Ja, det är ju såhär det kommer att vara, hon är upptagen, klart jag inte går först.

Ringer E för att kolla läget, han fiskar, jag har lust att skrika på honom

Känner mig så jävla bortglömd.

Jag vet att han hör det på min röst, han säger att han tänker på mig, och saknar mig

Men vad gör det?
Jag behöver inte att nån tänker på mig!

Jag behöver en kram.

Jag är så jävla trött på att han säger att det ska bli bra...sen...nångång.

Jag tänker på alla gånger han fått mig att skratta och då ler jag och älskar honom.

Men den här situationen, hatar jag.

HATAR

E ger mig ingen uppmärksamhet och Hon har inte tid för för mig, eller svarar på mina sms tillräckligt fort.

Jag blir som ett vrak.

Ett jävla känslomässigt vrak

Kan bara NÅN av er ge mig det jag behöver!??!

Känns som jag skiter i om det är E eller Hon som ger mig det, jag måste ha bekräftelse och närhet.....NU

Hon säger att jag är om en hiss i mitt humör, det var nog ganska bra beskrivet faktiskt.

Jag HATAR att må såhär.

När Hon skrev att hon skulle fixa sig för att gå ut på krogen så bröt jag ihop.

Tårarna bara forsade och jag visste inte var jag skulle ta vägen.

Hon säger att vi kan ses imorgon, hon hade några ärenden till där jag bor iallafall.

Jag försöker väl att inte hoppas på något, hon kan ställa in.

E och jag har inget att prata om när vi pratar, det är helt jävla otroligt att samtalen alltid är detsamma

Hej

Hej

Hur mår du

Jo det e bra här

vad gör du?

Vad har du gjort idag?

Är ju inte ens kul att ha sånna samtal!

Jag måste vara Jag och inte flickvän just nu.

Vad vill JAG?
Vad tycker JAG om att göra?

Sen får allt det här med min relation komma sen, jag förändrar ju inte hans och min relation eller vårat läge genom att må piss och flippa ur?

Jag tänker på människor som försöker ta sitt liv.

Jag har alltid tyckt att det varit så otroligt egoistiskt

Jag har också tyckt att vill man dö så dör man, man vet ju egentligen hur man gör, så varför misslyckas man.

Men jag fattar.

Man vill inte dö, man vill veta om någon verkligen bryr sig.....på riktigt.

Skulle folk bli oroliga?
Skulle nån komma till sjukhuset?

Skulle folk säga som dom känner, pga alla känslor?

Jag har i mina perioder en längtan efter att göra just detta

Jag satt idag och tänkte att jag skulle göra något för att hamna på sjukhus, för att se vem som kom.

Vem skulle hålla min hand?
Vem skulle bli orolig för mig?

Vem skulle säga att jag är fantastisk och borde inte göra såhär?

Det är otroligt korkat och egoistiskt men jag kan verkligen inte förklara hur det känns att känna sig så otroligt ensam.

Övergiven.

Klart dom säger att dom gillar mig.

Klart dom gillar mig, eftersom vi umgås.

Men när man mår riktigt riktigt dåligt så räknas inte det.

Man tror att människor låtsass och man tror att dom är med en för att dom måste, eller tycker synd om en.

Jag vill bara ställa mig mitt i vägen utanför krogen för att se vem som skulle reagera och flytta på mig.

Kanske är det bättre imorgon.......

Ringde E då det plötsligt kom över mig en massa ångest och saknad

Men det hjälper inte med ett jävla samtal.

Han försöker, absolut, han försöker få mig o skratta, han säger att vi snart ses, att det ska bli bra, vi måste bara ge det tid,

NEJ JAG ORKAR INTE

Lägger på och känner mig som ett stort hål.

Hur i helvete ska detta gå sen i vinter, när kvällarna är mörka och kalla och deppen smyger sig på?

Ja juste, jag skulle ju leva mer i nuet

MEN VAFAN

Känner också att sommaren går åt helvete.

Och jag blir så arg på mig själv att jag är ett offer, som bara gnäller och tror typ att ett nytt liv ska ramla ner i mitt huvud.

Det är som en minifestival där E bor just nu.

WOW tänkte jag, då kan ja hälsa på.Minisemester

Men juste

Hans mamma är ett känslovrak och det skulle nog inte ens vara trevligt eller välkomnande att sova där...

Lyan där E bor visade sig att killen han bor med röker inne.

Hur fan kan folk 2015 röka INNE? Trodde det var något man gjorde på 80talet.

Så det går ju FET bort.

Så jaha, så var det med det?
Två nätter på vandrarhem skulle kosta mig 1700.

Sen ser jag att det är fullbokat.

Det var ju inte såhär det skulle vara, jag skulle ju kunna hälsa på där.

Det är inte hans fel att hans familj är så jävla komplicerade.

Och det var jag som bad honom flytta för det gick bara inte längre...mest pga att jag orkade inte längre bara vara den som har ekonomi.

Och mitt i allt så blir jag förälskad? i en tjej, ja det var ju jävliigt passande.

Jag vet att hon är min snuttefilt, men när även Hon avvisar mig så blir det bara för mycket.

Jag vill bara ha en kram , en lång.

Gick och la mig igår relativt tidigt.

Men det gick fan inte att sova.

Jag har aldrig problem med att sova!

Låg och vred mig och började tänka på mitt liv helt plötsligt.

Gick upp kl sju för läkarbesök och var fan as trött.

Hittade en gammal klasskompis idag på facebook, han hade skägg som var svart med grått...grått..är vi så gamla?!

Jag får sån jävla ångest över att jag är 30.

Vad har jag gjort med mitt liv?
Varför blir jag inte mamma?
Vad kan jag vara stolt över?

Det enda jag är, är väl att vara en överlevare.

Det är väl inte så bara såklart, men skulle inte bara vilja vara ett jävla maskrosbarn

Varför kan jag inte göra något med mitt liv?!
Vad gör folk med sina liv som får dom att känna sig meningsfulla???

Jag är 31 år snart.

Bor i en hemsk lägenhet som fan konstant är stökig

Har en pojkvän som jag inte kan bo med.

Har ett jobb, vilket man iof idag ska vara tacksam för.

Men ingen kan ju förändra mitt liv förutom mig själv.

Men varför kvävs jag av tanken på förändring?
Och av tanken på att mitt liv alltid ska vara såhär?

Hur blir man lycklig?

Hur vet man?
Ska man kanske ibland bara leva i nuet? Jag e nog rätt dålig på det

Vad håller jag på med?

Nu igen?...really.

Hon kom ju in i mitt liv igen.

Och jag vet varför jag blir så betuttad.........jag har vetat det hela tiden.

Eftersom jag ofta analyserar sönder saker, så vet jag oftast varför jag gör som jag gör.

Men jag kan inte alltid sluta, och välja att göra annorlunda.

Hade min pojkvän bott här.

Hade han kunnat ge mig en kram när jag behöver en.

Hade han väntat på mig när jag kom hem från krogen.

Hade han haft sex med mig.

Så hade nog...kanske..förmodligen inte detta hänt.

Ni förstår....

Jag vetinte hur det är i era relationer...Men jag älskar min pojkvän.

På det sättet som jag kan och som jag känner till.

Älskar hans kramar och älskar att ha sex med honom..

Att man inte har det där pirret längre, på samma sätt efter tre år är såklart helt normalt..jag vet!
Men det betyder inte att man inte saknar pirret.

När Hon tar i mig så pirrar det till i hela min kropp, det är spännande och nytt!

Det är häftigt och ballt att få känna det där pirret.

Jag antar också att det är häftigt att känna sig speciell.

Att få höra hur fin man är, från nån annan än sin partner.

Men hela den här jävla grejen är ju så jävla jävla destruktiv.

För Hon har blivit som en liten drog för mig, som jag längtar efter, och ibland känns det som abstinens.

Men Hon lekte med mig, såklart.

Jag tror inte Hon gjorde det med flit, men det blev så.

Hon har en relation som nu igen ställde ett krav..Du måste välja!

Det är bara det att Hon valde ju...sist vi var inne i den här svängen.

Hon valde sin trygghet, sin partner.

Sen gick Hon och jag och våra vänner ut på krogen och vi hånglade.

Slutade med sex.

Förra gången var det bara sms och samtal, som vi avslutade för att Hon valde sin flickvän.

Jag vetinte vad jag ska göra?
Sluta träffa Henne?

Well..det finns i princip en krog här, och Hon och jag har massor av gemensamma vänner.

Hon vill både ha kakan och äta den, sa vår gemensamma kompis igår när vi snackade.

Absolut
Men hur ska detta få ett slut?

Hon skulle ringa mig igår..kväll..jag hatar mig själv att jag satt och väntade...behövde sova men väntade...

La mig förbannad.

Får sms.."vi hörs imorgon"

Fast Hon sa att Hon skulle ringa.

Men jag antar att det inte är så jävla lätt att ringa mig när man bor med sin flickvän.

Jag ska iallafall posta en länk till BR leksaker på Hennes facebook och uppmana till att kika efter en ny leksak.

För hur många gånger Hon än säger emot mig.

"neeej jag leker inte med dig"

Så är det ju precis...exakt det Hon gör.

Hon har en flickkvän som hon bor med, och ska gifta sig med..Men leker med mig och skickar sms och inviter och gud vet allt.

Jag vet att det är svårt

Hon måste välja...någon som Hon varit kär i under flera år, som hon åtrår och vill vara med.

Eller någon som Har en destruktiv relation med som tar slut titt som tätt, men ändå kan erbjuda Henne nån form av trygghet.

Jag behöver inte välja

Om det är något så behöver jag välja om jag ska vara Hennes leksak

Och det vill jag ju såklart inte.

Vädret igår var ju bedrövligt, måste ju ha varit nån form av rekord.

Regnet öste ner och det var mörkt och blåsigt, kändes verkligen som höst!

Jag väntade tills regnet skulle sluta och gick ut, till stammishaket med min bästis.

Hon var där med sin flickvän, jag visste om det innan och tvekade först om jag skulle dra dit.

Jag kände även att jag ville visa dom respekt så jag höll mig på kant och dansade och sjöng.

Men av nån anledning skulle Hon komma och ta kontakt med mig hela tiden, hämta mig och be mig koma och sitta med dom.

Plötsligt blev Hennes flickvän typ upprörd och sa att hon skulle dra.

Och Hon väljer att stanna kvar?!

Där kan jag ju känna att Hon leker lite med elden.

Klart Hon ska följa med sin flickvän om hon var upprörd...Men det var Hennes val. Hon ville stanna, med mig.

Hennes flickvän drog och skulle tydligen inte ens sova hemma

Jag vetinte vad Hon säger till sin flickvän, om oss..Men dom verkar ha en jävligt speciell relation.

Well.

Hon och jag hade sex.

Och ja..

Jag vetinte vad jag ska säga om den här soppan..Som jag sa förut, vad gör jag?

Hon låg i min säng och jag tror Hon fick ångest..Hon upprepade att Hon måste hem.

Men ändå drog Hon tag i mig och kysste mig.

Så höll Hon på sådär...Som att Hon inte kunde slita sig?

Ja som allt annat så får man väl se hur allt detta slutar.

Jag skrev förut att det var nog bäst att Hon och jag inte gjorde nåt, men vi dras ju till varandra...Det går inte!!

Pratad med E idag och berättade och jag vet ju sen tidigare att han är lugn med att jag är med tjejer.

Jag frågade väl mest om han vill veta om jag gör något, eller om jag ska vara tyst.

Jag sa också att läget handlar om en tjej nu, det är inte som att jag drar ut och raggar tjejer.

I fredags var allt grymt.

På lördagen så vaknade och kände mig som en leksak.

Sen sågs Hon och jag på lördagskväll, känslan kom tillbaka och man glömde tveksamheten

Och nu är vi där igen.

Hur tänker hon?

Och framförallt...

Hennes flickvän drog från krogen, har dom bråkat idag? Pratat ut?
Har Hon berättat allt vi gjort?

Ahh, drama