Vill verkligen slå ett slag för denna fantastiska olja!
Flera onlinebutiker har den.

Tycker det är så bra med en olja som är bra till så många användningsområden.

Du kan använda den i håret för spröda toppar eller i hela håret för "frissighet", du kan också värma upp oljan och ha som inpackning.

På huden så kan du ha den själv och även på barn då den är helt naturlig!

Tidigare när jag använde denna så märkte jag att mina ögonfransar blev längre, så ja smörjer i ansiktet och ögonfransarna varje dag:)

Oljan är oljig(no shit) så jag skulle nog inte ha den under foundation om man nu använder det

Jag kommer att ha min på kvällen.

Testade även skrubben för ansiktet också, ohh så lent mitt ansikte blev!

Och lite pojkvän.

Jag ringde.

Han blev jätte glad att jag ringde.

Jag pratade om mina förväntningar och vad jag behövde, han lyssnade men började också försvara sig, vilket han alltid gör.

Nu skulle han iaf kolla om jag kan komma i helgen, mest för att han ju bor hos en så det är ju inte bara att låta mig sova där  utan att be om lov.

Jag vill hellst inte att vi sover hos hans mamma då det är så sjukt stelt där

Så vi får se helt enkelt.

Jag behöver närhet en kram och ja...SEX...14 dagar sen

Jag smsade E.

"antar att du inte kan låna någons telefon på hela dagen, är jag inte viktig"

Känner mig stark och kaxig när jag skriver.

Sen blir jag eftertänksam, som så många gånger förr..

Vad är det värsta som kan hända om jag ringer?
JO!
Det är fan inte JAG som ska ringa hela tiden.

JAG har ringt flera gånger tidigare dagar men då har det minsann inte "passat att prata med mig".

Kanske kan han inte låna någons mobil?

-klart som fan att han kan!

Sen tänker jag, och något som förmodligen är mest sannorlikt.

Han "vågar" inte fråga, för min pojkvän ber fan aldrig människor om saker eller tjänster.

Förutom mig.

Är det töntigt?
Betyder det att han inte vill prata med mig?
Nej, det är bara ett konstaterande att det är så han är, more or less.

Ett jävligt dumt beteende eftersom det gör mig galen, men ja....

Så jag tar nog en dusch sen ringer jag.

Jag ska berätta för honom hur viktigt detta är.

Jag ska säga att jag vet att han är stressad, att han förmodligen också är ledsen för allt som hänt men att JAG är viktig.

Något som har växt mer under dessa dagar är kärleken till E, och jag vet att detta är det rätta för oss.

När jag pratar med min syster så säger hon att E har många fantastiska egenskaper som faktiskt är unika.

Och hon har rätt, det var ju dom jag blev kär i.

Jag har länge inte kunnat säga till min pojkvän att jag älskar honom.

Det har nästan blivit som ett skämt mellan oss att han säger att han älskar mig och jag svarar med.....jag gillar dig med.

Såklart är det inte roligt, men vi använder humor till massor i vår relation.

Jag tänker ibland att jag nog inte kan säga de tre orden förrän vi har det bra.

Bra och tryggt.

Jag har sagt orden men absolut inte många gånger under dessa snart tre år.

Jag får påminna mig själv att ta en dag i taget.

Och jag inser nu, när jag är ensam  hur jävla trasig jag egentligen är.

Jag har lagat mig själv provisoriskt med hjälp av min pojkvän.

Men också, jag har kämpat, gråtit och motiverat min pojkvän så nu när han inte längre bor här så känner jag mig.....tom.

Alla dagar av oro för honom, för ekonomin och för mina känslor har satt stor press på mig och nu plötsligt är det bara jag här.

Jag som ska diska, plocka undan, sova ensam i sängen, storhandla och dammsuga.

Jag ska nu umgås med mig själv, och inser hur jävla trasig jag är.

Därför fick jag ju tanken om att skriva en bok om mitt liv

Har googlat lite och fick endel information men en sak kvarstår, skriver man i word eller?

Det skulle vara så fantastiskt kul att få hela mitt liv skrivet i en bok, wow vilken grej!

Men ett tips var också om att ha en röd tråd och också ett slut...Men min bok skulle inte få något slut...utan mer..fortsättning följer?

Igår ringer jag E

Vi pratar lite men han ursäktar sig tidigt i samtalet att han är jätte trött, vi hörs imorgon.

Jag ringer idag på lunch.

Jag ringer när jag slutar jobba.

Nej nej, jag har inte tid

MEN FÖR I HELVETE.

När du bodde här hos mig hade du fan all tid i världen nu plötsligt inget alls.

Men jag vet ju hur människorna där han är funkar.

Han bor hos sin systers pojkvän, pojkvännen är mest hos henne.

Men nu när jag ringer så har dom bråkat, så pokvännen är hemma, med kompisar och så är E där.

Så E säger till mig att han (igen) inte kan prata just nu.

Varför är det så jävla svårt att prata med mig i telefonen?!

Att bli avvisad helatiden krossar mig.

Och kan hans jävla syrra sluta bråka med sin pojkvän, dom bråkar fan jämt och gör slut och kastar ut varandra.

Klart jag och E bråkar också, en heldel ibland, men dom är extrema.

Och mitt i allt detta så verkar min kära pojkväns mobil gått åt helvete så han kan inte ringa.

Så alltså kan han inte ringa mig när han nu har en lucka i sitt upptagna liv.

Men hela den här situationen har jag ju analyserat sönder så jag fattar vad som händer.

E flyttar till en stad där hans miserabla syster och mor bor.

Så nu i början är det hälsa på, göra roliga saker och att serva sin mor och syster. Samt att medla mellan dom, då dom också bråkar titt som tätt.

Det är ju knappast en motivation för honom att bo nära dom där två som snarare gör honom till en medberoende av deras problemfyllda liv.

Men jag tycker inte det är okej att E inte vill prata med mig bara för att andra hör.

Men sen tänker jag.

Detta är kanske människor han aldrig träffat, i en liten lägenhet så det kanske inte passade sig att prata med mig som vill höra gulliiga saker och lovord om att allt kommer att bli bra.

Jag skrev iallafall att imorgon är det HAN som ringer, han får låna en telefon, för jag har försökt ringa tre gånger idag men blivit avvisad.

Så vi får väl se.

Vinner inget alls på att säga sådär, för om han inte kan låna någons mobil så blir det inget samtal och jag blir mer ledsen.

Men äh, han har sin mamma, syster och systerns pojkvän där, alla med mobiler...såååååååå

Nej imorgon öppnar jag på jobbet, himla skillnad mot idag när jag började halv tio, sommarschema ftw!

Kan ju fan inte tatuera mig nu. ..hur tänkte jag?
Måste ju kunna bada!

Längtan är fan enorm nu.
Allt känns så jävla meningslöst. .vad ska jag äta. .behöver jag ens äta?
Ringde nu för att höra hans röst.

Jag känner mig dumpad och övergiven. ..bad E säga något som gör mig glad.

Det kommer att bli bättre.

Okej älskling. .men när?

Jag väger alla ord han säger på våg.
Sa att jag kommer och hälsar på.
Då säger E att "ja det kanske du skulle kunna göra"

Vadå kanske???!

Ja...alltså.. det kanske du kan.

Han pratar ju sådär min pojkvän.
Han menar nog inte kanske, det är så han pratar.

Om jag bara får vara i hans famn några dagar så får jag känna den där känslan igen.

Tur att jag inte har semester!!

När jag träffade E så var det ibland jobbigt att inte kunna ses varje dag.

Jag blev stormkär men också reserverad.

När han åkte tåget hem så grät jag men hade ändå en härlig känsla i magen att han var så fin och bra för mig.

Det som verkligen hjälpte var alla sms och telefonsamtal.

Små sms som plingade till i fickan om att han saknade mig, hur vacker jag var osv.

Sen flyttade E.

Och många gånger så ser jag detta som en behandling för honom.

En behandling där han iof måste vara sin egen lärare och läkare.

Där han ska värdesätta mig och vår kärlek och också få nån slags spark i röven.

Så många känslor
.

Nu när vi har varit tillsammans ett tag så minskar smsen, och nu när han inte bor här längre så inser jag hur jävla mycket jag behöver smsen.

Jag vill inte BE om dom, för jag tycker ju dom ska komma självmant.

Vi är inte nykära vi är under en process men jag tycker bara processen är så svår när jag inte får någon bekräftelse.

Han grillar, umgås, åker iväg och fiskar och verkar må bra.

Jag står på paus och vill gråta.

När han inte finns här och kan krama mig så behöver jag smsen.

Men jag vill inte be om dom,så hur gör jag?

När vi var nykära så flödade somsagt smsen och man längtade tills vi skulle ses igen, det fanns inga frågetecken direkt om när vi skulle ses utan vi planerade ofta nästa gång medans vi träffades.

Nu vet jag inte och jag känner mig så ensam!
Jag är så jävla behov av närhet och en kram så jag vill bara skrika!

Jag känner mig mer kär än nånsin då vi gör detta, denna process som jag tror kommer hjälpa oss enormt.

Det hjälper oss enormt att inte bo ihop.

Det hjälper oss enormt att vi nu får sakna varandra, inte ta varandra för givet.

Men det är så jobbigt, och mest av allt nu när denna enorma barnlängtan gör sig påmind.

När inte de fysiska kramarna finns så måste på något vis de virituella kramarna göra det.

Bör ju såklart prata med E om detta, inte be om sms men bara säga hur jag känner mig.

Kanske ska planera att åka till honom i helgen? Jag tror jag skulle behöva det, miljöombyte och bara rå om varandra.

Lägenheten här känns infekterad av kaos.

40 min kvar tills tåget går från centralen och jag kände att jag behövde besöka coop, men visste väl egentligen inte vad jag ville ha...Inne på coop så spelades väldigt avslappnande musik, det var fågelkvitter och ljud av vågor, vilket jag hört förut och tycker det är enormt avslappnande och harmoniskt.

Nu fick jag en klump i magen, och fick svälja gråten.

Köpte....lök?...och gick fort ut ur affären.

Tror jag satt som i en bubbla på tåget hem, stirrade ner i mobilen och tidsvist fanns det ingen mottagning så då reste jag blicken och glodde rakt ut.

Fick bita mig i läppen flera gånger då jag kände att mina ögon vattnades.

Hemma.

På fjärde våningen med hissen så snyftade jag plötsligt till, precis som att allt det jag hållt inne nu bara ville komma ut, fort.

När jag satte nyckeln i låset hemma så inser jag att E inte är där.

E tar inte emot mig eller sitta där i soffan med sitt leende.

Imorgon är jag ingenting igen.

Imorgon jobbar jag och är fröken, jag hoppas jag kan skratta och jag hoppas jag har tålamod imorgon.

I fredags fanns en längtan och ett litet hopp...tänk om.

I fredags skulle man fira midsommar och saknade E.

Nu är det , ingenting.

Jag vill gömma mig, jag vill skrika och mest av allt vill jag ha en kram.

I fredags hade jag fullt upp med att påminna mina kollegor att kolla in schemat när dom ska börja på måndag.

Jag skrev upp i min kalender..stängde jobbet drog på grillkväll och nu har jag ingen aning om när jag börjar.

Men det får gå som det går, jag är på plats klockan åtta och börjar jag nio så är det ju......trisst.

Värmde en sån färdig lasagne i ugnen, köpte den på Lidl för 26 kronor, det var verkligen bara en bukfylla, smakade inget alls...huua.

Och jag har typ tre portioner till, oh well.

E ringde och innan smsade vi lite, hans ord fick mig att rycka upp mig.

Jag: allt gick bara så fort, jag hann inte förbereda mig

E: jag vet, men om jag inte gjorde det nu så hade det inte bliviit av

Jag: du har rätt

E: jag måste ordna upp mitt liv, sen ska vi ha det bra du och jag

Detta är så jävla ansvarsfullt och moget av honom att säga så, så jag blir faktiskt glad

Just nu är det bara ord, så nej jag svävar inte iväg..Men jag tycker detta är bra. Han fattar att han kan inte leva såhär längre.

Veckan som kommer väntas fixa och dona på jobbet

ÅHHH JAG HATAR FIXA OCH DONA.

Jag ser inte vad som skall göras och det gör mig galen och jag känner mig så korkad.

Mitt nuvarande klassrum ska bli fritidsrum så jag fattar ju att ja måste tömma skåp osv.

Sen ska vi fira midsommar med barnen, vår avdelning ska plocka blommor och ansvara för midsommarstången.

Sen ska andra avdelningar fixa musik och jordgubbar med grädde:)

Har en konstig känsla på vänster sida, äggstocken antar jag. Det är alltid vänster sida, lika dant var det efter inseminatonen, varför bara vänster? Är ju dessutom där jag har förträningen...ooh well

Kanske ska packa ner en binda i väskan så att man är redo, förra gången kom ju mensen fem dagar för tidigt.

Undra va det blir för väder imorgon, är sjukt jävla äckligt att gå och svettas på jobbet iaf.

Idag var det konstigt, åkte till farsta och fick gå upp och hämta min jacka...Sen två timmar senare var det kvavt som attans.

Nej nu ska jag väl försöka sova, och hoppas jag börjar åtta imorgon

Tack till er som läser och kommenterar:)

Hamnade i en enorm gråtattack.

Vill skrika och bara.jag vetinte

Jag vill inte sova utann honom!!

Jag har sovit utan honom massor av gånger, oftast är det rätt skönt med egentid.

Men det känns som att jag bara vill ha honom nära i all kaos.

Är jag ens kär?
Hur fan känns kärlek, är det han jag vill sova bredvid?
Är det han som gör mig glad?
Han gör mig ju jätte ledsen, han lurar mig och gör mig orolig.

Kanske lever jag i nån slags fantasi, där jag inbillar mig att han ställer upp för mig och gör saker för mig.

Är det så?

Värker på vänster sida idag så mensen är nog på g.

Fan jag måste kanske ringa nån terapeut.

Men snart går väl alla på semester

panik igen

Fan