Ringde E då det plötsligt kom över mig en massa ångest och saknad

Men det hjälper inte med ett jävla samtal.

Han försöker, absolut, han försöker få mig o skratta, han säger att vi snart ses, att det ska bli bra, vi måste bara ge det tid,

NEJ JAG ORKAR INTE

Lägger på och känner mig som ett stort hål.

Hur i helvete ska detta gå sen i vinter, när kvällarna är mörka och kalla och deppen smyger sig på?

Ja juste, jag skulle ju leva mer i nuet

MEN VAFAN

Känner också att sommaren går åt helvete.

Och jag blir så arg på mig själv att jag är ett offer, som bara gnäller och tror typ att ett nytt liv ska ramla ner i mitt huvud.

Det är som en minifestival där E bor just nu.

WOW tänkte jag, då kan ja hälsa på.Minisemester

Men juste

Hans mamma är ett känslovrak och det skulle nog inte ens vara trevligt eller välkomnande att sova där...

Lyan där E bor visade sig att killen han bor med röker inne.

Hur fan kan folk 2015 röka INNE? Trodde det var något man gjorde på 80talet.

Så det går ju FET bort.

Så jaha, så var det med det?
Två nätter på vandrarhem skulle kosta mig 1700.

Sen ser jag att det är fullbokat.

Det var ju inte såhär det skulle vara, jag skulle ju kunna hälsa på där.

Det är inte hans fel att hans familj är så jävla komplicerade.

Och det var jag som bad honom flytta för det gick bara inte längre...mest pga att jag orkade inte längre bara vara den som har ekonomi.

Och mitt i allt så blir jag förälskad? i en tjej, ja det var ju jävliigt passande.

Jag vet att hon är min snuttefilt, men när även Hon avvisar mig så blir det bara för mycket.

Jag vill bara ha en kram , en lång.

Gick och la mig igår relativt tidigt.

Men det gick fan inte att sova.

Jag har aldrig problem med att sova!

Låg och vred mig och började tänka på mitt liv helt plötsligt.

Gick upp kl sju för läkarbesök och var fan as trött.

Hittade en gammal klasskompis idag på facebook, han hade skägg som var svart med grått...grått..är vi så gamla?!

Jag får sån jävla ångest över att jag är 30.

Vad har jag gjort med mitt liv?
Varför blir jag inte mamma?
Vad kan jag vara stolt över?

Det enda jag är, är väl att vara en överlevare.

Det är väl inte så bara såklart, men skulle inte bara vilja vara ett jävla maskrosbarn

Varför kan jag inte göra något med mitt liv?!
Vad gör folk med sina liv som får dom att känna sig meningsfulla???

Jag är 31 år snart.

Bor i en hemsk lägenhet som fan konstant är stökig

Har en pojkvän som jag inte kan bo med.

Har ett jobb, vilket man iof idag ska vara tacksam för.

Men ingen kan ju förändra mitt liv förutom mig själv.

Men varför kvävs jag av tanken på förändring?
Och av tanken på att mitt liv alltid ska vara såhär?

Hur blir man lycklig?

Hur vet man?
Ska man kanske ibland bara leva i nuet? Jag e nog rätt dålig på det

Vad håller jag på med?

Nu igen?...really.

Hon kom ju in i mitt liv igen.

Och jag vet varför jag blir så betuttad.........jag har vetat det hela tiden.

Eftersom jag ofta analyserar sönder saker, så vet jag oftast varför jag gör som jag gör.

Men jag kan inte alltid sluta, och välja att göra annorlunda.

Hade min pojkvän bott här.

Hade han kunnat ge mig en kram när jag behöver en.

Hade han väntat på mig när jag kom hem från krogen.

Hade han haft sex med mig.

Så hade nog...kanske..förmodligen inte detta hänt.

Ni förstår....

Jag vetinte hur det är i era relationer...Men jag älskar min pojkvän.

På det sättet som jag kan och som jag känner till.

Älskar hans kramar och älskar att ha sex med honom..

Att man inte har det där pirret längre, på samma sätt efter tre år är såklart helt normalt..jag vet!
Men det betyder inte att man inte saknar pirret.

När Hon tar i mig så pirrar det till i hela min kropp, det är spännande och nytt!

Det är häftigt och ballt att få känna det där pirret.

Jag antar också att det är häftigt att känna sig speciell.

Att få höra hur fin man är, från nån annan än sin partner.

Men hela den här jävla grejen är ju så jävla jävla destruktiv.

För Hon har blivit som en liten drog för mig, som jag längtar efter, och ibland känns det som abstinens.

Men Hon lekte med mig, såklart.

Jag tror inte Hon gjorde det med flit, men det blev så.

Hon har en relation som nu igen ställde ett krav..Du måste välja!

Det är bara det att Hon valde ju...sist vi var inne i den här svängen.

Hon valde sin trygghet, sin partner.

Sen gick Hon och jag och våra vänner ut på krogen och vi hånglade.

Slutade med sex.

Förra gången var det bara sms och samtal, som vi avslutade för att Hon valde sin flickvän.

Jag vetinte vad jag ska göra?
Sluta träffa Henne?

Well..det finns i princip en krog här, och Hon och jag har massor av gemensamma vänner.

Hon vill både ha kakan och äta den, sa vår gemensamma kompis igår när vi snackade.

Absolut
Men hur ska detta få ett slut?

Hon skulle ringa mig igår..kväll..jag hatar mig själv att jag satt och väntade...behövde sova men väntade...

La mig förbannad.

Får sms.."vi hörs imorgon"

Fast Hon sa att Hon skulle ringa.

Men jag antar att det inte är så jävla lätt att ringa mig när man bor med sin flickvän.

Jag ska iallafall posta en länk till BR leksaker på Hennes facebook och uppmana till att kika efter en ny leksak.

För hur många gånger Hon än säger emot mig.

"neeej jag leker inte med dig"

Så är det ju precis...exakt det Hon gör.

Hon har en flickkvän som hon bor med, och ska gifta sig med..Men leker med mig och skickar sms och inviter och gud vet allt.

Jag vet att det är svårt

Hon måste välja...någon som Hon varit kär i under flera år, som hon åtrår och vill vara med.

Eller någon som Har en destruktiv relation med som tar slut titt som tätt, men ändå kan erbjuda Henne nån form av trygghet.

Jag behöver inte välja

Om det är något så behöver jag välja om jag ska vara Hennes leksak

Och det vill jag ju såklart inte.

Sov riktigt länge idag.

Mumsade i mig två mackor och tog tåget in till stan.

Promenerade runt lite och shoppade ett par batmanbyxor på H&M.

Dom är i en lite "lösare" modell, har ett par redan och jag ÄLSKAR dom. Men plötsligt så ser jag två småhål i byxan, dom såldes ingenstans men nu dök dom upp igen i butik:)

Gick till min favoritaffär och fyndade dessa skor.

Kan ni fatta att dom har kostat 599 men kostade nu 99.

Dom är lite stora, men det spelar ingen roll för det priset.

Shoppade ett par örhängen och ett halsband också:

Brukar inte ha guldfärgade halsband, men för billigt pris så slår man till:)

Nöjd över dagens fynd.

Var på jakt efter en längre tunn kofta men hittade ingen.

Har precis sett Johan Falk lockdown, och jag kan verkligen rekomendera den!!

Jisses vilket jälva jobb för att skaffa körkort, haha hur orkar folk?
Well jag antar att drömmen om ett körkort gör att man blir motiverad.

Min syster skrev ut lapp om synundersökning, och nu måse jag boka tid.

Sen måste man tydligen ringa transportstyrelsen och registrera sitt personnummer.

SEEEN ska man registrera sig på hemsidan.

Vänta.

Sen ska man gå handledarutbildning med någon som man vill övningsköra med.

SEEEEEN kan man köra.

Sen ska man köra...länge, lagom?
Sen tror jag man ska ringa en körskola, ochh köra lite hos dom också.

Sen halkbana?
Sen körkortsprov.

Antar att allt rullar på sen när man väl fått intyget.

Så jag hoppas att jag nu kan övningsköra med min pappa.

Min syster ska också börja.

Hon är mycket mer beslutsam än mig, och kommer köra med sin man.

Är väl bra att vi båda börjar, och motiverar varandra.

Men jag känner också att jag är med i en tävling, och det gör mig stressad mer än WOHO nu kör vi.

I lördags åkte vi till min syster.

Jag var bakfull, och eftersom jag är ovan vid det så tog det lite tid innan det verkligen gick in, haha.

Var seg och törstig på tåget, tur att resan bara tog en timme, men nej det är ju inte så jobbigt att åka tåg.

Söndagen åkte vi till en jätte fin plats i närheten och vi fiskade lite och fikade.

Min systerson fick sin första fisk, någonsin, va kul det var att få vara med om det!

Måndagen åkte vi till kokpunkten, det är ett actionbad i Västerås(tänkte jag skriver ett nytt inlägg och skriver en recension).

Det var kul där och jag hade träningsvärk på kvällen och dagen efter, huu va dåligt tränad jag är.

Relationen och stämningen mellan mig och E har varit olika.

Jag har känt mig jätte kär och jag har känt mig irriterad, men dagarna har varit underbara.

Min syster sa att anledningen att jag är så irriterad står nog för något annat, något djupare.

Och det vet jag ju.

Tankarna på att jag är sur på att vi inte kan bo ihop.

Men också ännu större, tankarna på att jag inte blir mamma...kanske inte på ett bra dag...kanske aldrig.

Saknaden efter att bli mamma är alltid starkare hos min syster eftersom hon själv har familj.

Och jag märker också hur van E är vid att jag är ironisk eller retsam, för ofta när jag ska säga något så försvarar han sig för att han tror att jag ska säga något dumt..

Det är ju rätt jävla hemskt egentligen.

Vår relation är som ett infekterat sår och det kommer alltid ligga och gro, man måste lägga om såret och ta hand om det.

Tisdagen skulle vi fiska igen, jag köpte mig ett nytt fiskespö..ett rosa!
Men regnet bara öste ner, lite trisst.

Vi åkte hem på kvällen tillbaka till Stockholm.

Och idag fyller E 29 år.

Han säger ofta att han inte bryr sig, att han inte firar.

Men det märks att han tycker det är kul.

Jag gav honom en dag på grönalund för ett tag sen och sen två tshirtar.

Idag åker han "hem" igen och det är såklart blandade känslor.

Men jag är tacksam för dessa dagar och att vi inte bara degade hemma i soffan.

När vi lämnade lägenheten igår för att handla så var det som att 100 kg togs bort från mina axlar.

Trycket i mitt huvud försvann.

Är min lägenhet full med onda andar eller nåt?

Vi gick till willys och handlade.

Skojade, småkramades och planerade vad vi ville äta.

Fredag innebär ju karaoke, jag frågade om E ville följa med.

Absolut, vill du ha med mig?
Ja jo absolut, men jag vill ju inte att du dricker.

Okej, då är jag nykter.

åh

Vi poppade musik och jag drack vin.

Åkte till en kompis först, som aldrig träffat E.

Dom pratade massor och jag kände mig stolt över honom, jag älskar hans sociala sida!

På krogen verkade han avslappnad, vilket gjorde mig avslappnad.

Är ju inte så himla kul att vara bland fulla sjungande människor.

Flera vänner kom dit och jag var verkligen glad att E var med mig en kväll som denna, ville aldrig att det skulle ta slut.

Jag höll hans hand under bordet, klappade honom på kinden och ville mentalt säga, "vi klarar det här".

Jag råkade kanske dricka lite för mycket, haha, men struntsamma det kan fan hända EN gång.

Jag tänker såklart på hur ont det kommer göra nu när han ska åka igen.

Nu är osäkerheten större, när ses vi igen?
Hur blir det sen?
Hur länge ska vi ha det såhär?

Vi tog oss hem och han lagade nattmat vilket var sjukt gott.

Sen tror jag att jag somnade pladask.

Vaknade imorse av att jag insåg att jag hade klockan på mig, har fan aldrig somnat med den..haha

Men hade iaf borstat tänderna och tagit bort sminket:)

Idag känner jag mig smått bakfull faktiskt, känner mig matt i kroppen, dricker en resorb.

Sen är ju vädret hemskt så man blir inte direkt pigg av det heller:/

Igår blev jag nöjd över en liknelse jag gjorde.

Vi pratade om ändrade planer.

Jag har ju jätte svårt för att man ändrar planer.

E vet om det, och han brukar försöka men han säger också ibland"men nu blev det ändrat det blir bra sen"

Jag är såklart medveten om  att saker o ting ändras ibland, sånt är livet!
Men det jag beskrev igår var att, vissa förändringar för mig gör att jag mår fysisk illa.

Det är som att jag har ätit ett dåligt ägg.

Tyckte det var en bra liknelse, att det inte handlar om "en grej" utan när jag mister kontrollen så mår jag illa.

Tjejen som jag skrev om tidigare som jag hade nån form av romans med, hon och jag har börjat småprata igen.

Inget sånt, men jag är inte sur längre.

Hon har flickvän, och igår bråkade dom tydligen enligt facebook.

Det som gjorde mig lite småsur, o fövirrad? Var att min kompis igår på krogen ba"åh vi hade hoppats lite på att det skulle bli du och hon.,,att ni skulle bli ett par"

Där sitter min pojkvän bredvid, han hör ju inget men jag fattar inte varför hon sa så liksom?
Förra helgen när vi pratade om detta så sa hon att det var bra att det inte blev vi, för hon skulle inte vara bra för mig med alla hennes problem...Så...

vad är skillnaden nu?

Konstigt.

Nej ska väl packa lite för trippen till syster

Igår kom min pojkvän hem till mig.

Vi kramades och sen började jag känslorasa.

Jag fick svårt att kramas och det kändes som spindlar under huden när han kom nära.

Jag fick panik och smsade min syster

"jag gråter och han får inte ta i mig, är jag ens kär, jag vetinte vad som händer?!"

"det är en känslourladdning, allt är så infekteat och du hade en fantasi om hur det skulle kännas och nu när det inte känns så får du panik och sätter upp en fasad för att skydda dig själv"

Ja, precis så är det nog faktiskt.

Jag poppade popcorn och grät, han satt i vardagsrummet och var nog rätt förvirrad och sårad.

Vi såg på film och jag kommer på mig själv med att krypa jätte nära, jag vill vara nära!

Alltså dom här känslorasen upp och ner tär otroligt mycket på min hjärna.

Jag sa något otrevligt när vi skulle sova, och han la sig på soffan, sov där hela natten.

Helvete.

Vädret är katastrof, känns som höst.

Jag får panik, IGEN, vad ska i hitta på? Hur ska man roa sig? VAD SKA VI GÖRA?!

Alltid dessa jävla beslut och denna panik över att AHHH det är semester man måste roa sig!!!!!

Men vad gör man?

Badar? aldelles för kallt, och det kommer bli regn.

Vi skulle iof kunna meta, ja, ja det skulle vi kunna göra...Ta en promenad och meta.

Men sen då?

Alltså vafan gör folk på sin semester? Utan körkort?

Jag gav honom t-shirtarna igår iaf, han blev jätte glad.

Jag tror vi måste lämna lägenheten, och jag tror att det kommer kännas bättre när vi åker till min syster.

Byta lite miljö.

Igår stod jag och sa att jag skulle hoppa ut igenom fönstret.

Inte speciellt moget av mig jag vet

Jag grät, poppade popcorn och sa att jag borde hoppa.

Klart jag inte skulle hoppa ut igenom fönstret men hela min kropp ville bara göra något drastiskt, jag orkar inte med min hjärna!!

Min hjärna som överanalyserar allt, som tänker på framtiden..jag ser ingen framtid!!

Min pappa tar i princip aldrig ut semester
Han berättade att engång tog han ut tre veckor, och fick panik.

Så kanske är det något vi har gemensamt han och jag, att för mycket frihet gör att vi tänker för mycket och det orkar vi inte.