Tårarna tog slut och jag proppade huvudet fullt med film.

Såg en film som hette Buried, om en man som blivit levande begravd, hela filmen utspelade sig i en träkista.

Känns som det krävs ganska mycket för att göra en film intressant när man bara har en kista, en person och en telefon.

Sen såg jag nya Jönssonligan, den var inte speciellt bra alls störde mig på endel personers skådespeleri, nää inte sevärd.

E smsade mig hela kvällen.

Han bad om ursäkt, han grät, han sa att han inte kunde leva utan mig.

Och på något sätt så blev jag starkare av det.

Det kändes att som WOW nu visar han känslor, han bryr sig!

Jag trodde aldrig jag skulle få sånna sms.

Jag vet att han älskar mig, för det säger han jämt, men han vill verkligen att det ska vara VI.

E har en familj som käkar upp honom, och jag tror det är mycket värre än vad jag har fattat.

Hans mamma är plötsligt full på nån jävla gräsmatta för att hon har bråkat på en sambo, hans syster är hysterisk.

Jag vill så gärna att ni läsare ska förstå vilken fantastisk människa han faktiskt är.

När vi inte tänker på pengar så får han mig o skratta så jag gråter, han hjälper mig, stöttar mig.

Jag vetinte hur jag ska förklara varför E är som han är.

Det är inte alltid jag vet det själv.

Han är som en bil utan motor, på något sätt.

Så hur gör vi nu?
Jag vetinte.

E har bott borta i tre veckor,och jag känner att jag måste ge det hela mer chans innan jag väljer att avsluta det.

Det funkade inte att bo ihop längre, vi provade i ca 8 månader(bodde iof i princip ihop innan dess också)

Så nu bor vi isär och jag bara måste ge det mer än tre veckor.

Är mitt liv bättre utan E?
Jag vetinte.

Är mitt liv bättre nu när E inte bor här?
Ja, på många vis..

Så nu har jag tagit det klivet, så måse jag ge det en rättvis chans o se hur det går.

E har svårt att hålla saker han lovar, speciellt då det handlar om att ses.

Men sen när man rotar i det hela så är det oftast så att folk tvingat honom att vara vaken, hotat med att ta sitt liiv osv.

Bäst för alla vore om han bodde nånstans, där varken jag eller hans familj fanns.

Kan ni förstå, att hans syster och pojkvän har gjort slut...och hans syster säger att det är E´s fel?!

Som jag har sagt helatiden så måste jag se hur det känns nu när han kommer om en timme.

Hur det känns att ha honom här, och att kramas.

Vi kommer förmodligen att åka till min syster

Min systerson har tydligen frågat flera gg om dagen när vi kommer.

Vi kommer förmodligen ha några dagar ihop där jag hoppas att vi kan göra saker.

Och då får jag känna efter hur det känns, men också få vara med E som faktiskt är som min bästa vän.

Så jag får umgås och vara med min bästa vän i några dagar.

Sen får vi se hur vi gör sen...sen när mitt jobb börjar, ledigheten är slut

vad händer då?

Jag vetinte, men tro mig, om E inte hade haft alla dessa fantastiska egenskaper så hade jag aldrig varit med honom.

Jag gjorde precis slut med min pojkvän.

Han skulle komma idag, det var ju "helt bestämt".

Han ringer mig klockan tre och säger att han varit vaken största delen av natten.

Hans syster och pojkvän har gjort slut.

Jag fattar verkligen inte varför man måste sitta uppe med en vuxen man en hel jävla natt för att HAN gjort slut.

Men tydligen behövdes det.

Sen kommer ett brev i posten som kräver att E måste lämna in en massa papper till socialen för att ens kunna få bidrag.

Så ja, såhär i efterhand så är det ju självklart att han inte bara kan åka till mig när han har papper att fixa.

Men jag orkade inte.

Jag känner mig så sviken, och har mens och ont så jag började gråta hysteriskt.

Jag skrek

Jag sa allt jag tyckte.

Jag är så trött på brutna löften, han skulle ha kommit i måndags, sen igår, sen idag.

Jag är så trött på hans ostrukturerade liv.

Han pratade lungt hela tiden, försökte förklara och lugna mig.

Vi pratade, skrek och jag grät....i 40 min.

Han sa att han kommer på fredag, "måste fixa alla papper o grejer".

Men ja, vi vet ju inte om han kommer på fredag, för saker händer alltid honom, saker "dyker upp".

Vi la på.

Jag smsade

"jag vill inte vara med dig längre"

Kändes som en kniv i mitt hjärta.

Vafan skrev jag?

E skickade tillbaka en ledsen gubbe.

Jag skrev att jag inte orkade med brutna löften och ja...hela det här jävla livet!!!

Han svarade"jag älskar dig av hela mitt hjärta men jag önskar dig all lycka i livet"

En tll kniv i mitt hjärta.

"Kom senast fredag och ha med dig något du kan packa dina saker i"

"Jag ska försöka komma absolut"

.

.

.

Jag vetinte vad jag ska säga, eller skriva nu egentligen.

Var det såhär det skulle sluta?

Gör jag rätt?
Varför gör det isåfall så jävla ont?!

Han lever ju ett sådant liv tyvärr där det är svårt att ge löften, han har bara bott där i lite över tre veckor och det är mycket papper som behöver fixas för att man skakunna hamna på plats i systemet.

Jag vet ju det.

Jag måste bara ha hit honom, nu, i soffan, se på honom, känna efter hur det känns när man kramas.

Känns som att jag kommer gå som i en dimma till fredag.

Min syster ringde igår och frågade om vi kunde komma på lördag.

Fan.

Jag älskar min syster och kan säga allt till henne, men jag orkar inte nu jag orkar inte berätta att jag IGEN är ledsen på E.

Fan.

Kan det vara så att man måste lära sig vad vänskap är?

Jag känner att jag inte alltid vet vad som förväntas av mig i en vänskap.

Jag känner ofta att jag blir förvånad att man tycker om mig.

Jag känner att jag vill stötta och hjälpa men det blir ibland fel.

Kan det vara samma med kärlek?
Många säger ju att om man växt upp i en kärleksfullt hem så vill man ha det själv.

Det blir som din måttstock, hur dina föräldrar hade det

Du nöjer dig inte med mindre.

Jag har ju i princip bara haft destruktiva relationer.

Min mamma och pappa skildes när jag var ett år gammal, min mamma hittade aldrig någon ny.

Min mamma har bara  valt destruktiva män.

Jag minns en målare hon var tillsammans med när jag var barn.

Minns bara att han bad mig flytta på mig i soffan, för han skulle sitta bredvid mamma.

Sen har ju min mamma haft massor av män, över natten.

Så kanske lär man sig något av det, när man ser en mamma, min mamma, som inte respekterar sig själv.

Som låter män använda henne till sex.

Juste

Min syster fick ett ryck och bokade synundersökning, hon ska försöka ta körkort.

Hon frågar om jag inte också "ska köra".

Det känns bara som ett så sjukt stort kliv, och jag har ju svårt för att ta såna stora beslut.

Och det krävs ju så mycket, nuförtiden måste du gå en kurs med den du ska övningsköra med, och jag vetinte ens vem det skulle kunna vara.

Sen är det ju såklart teorin, men min tanke är lite att....det finns många idioter med körkort, så why me?

Varför skulle jag inte kunna ta körkort när så många andra kan?

Men det är ett så stort kliv så , jag vetinte.

Jag längtar efter E.

Jag tänker på vad vi ska göra när vi ses.

Sen tänker jag också att det är nog bra att bara vara

Jag tänker att jag kommer nog att bli irriterad, arg.

Det är ju samma gamla E.

Så han kommer att sova länge, när jag vill gå och bada.

Bara för att vi inte setts på så många veckor så betyder det ju inte att han är annorlunda.

Jag är nog lite rädd för att vi ska hamna i samma mönster, han sover för länge och jag blir ledsen och sur.

Allt handlar ju jämt om mina förväntningar. Att jag har förväntningar på hur han ska vara och vad vi ska göra.

Sen när mina förväntningar inte möts, då blir jag helt knäckt.

Tänker på hur mitt liv vore om jag var singel.

Tänker på hur livet var innan jag träffade E, för snart tre år sedan.

Jag levde så otroligt destruktivt ett tag, i jakten på kärlek..Jag var så redo att träffa nån att ge all min kärlek till.

Men det fanns ingen, alla var verkligen idioter, ljög och sårade mig.

Sen dök E upp, på en fest helt totalt oväntat.

Jag som chattat i flera år, reggat mig på div sidor så träffade jag en kille, på en fest!

Fan det är så mycket man vill ha hos en kille. Jag var singel så länge så jag tänkte ofta på hur jag ville att min pojkvän skulle vara.

Sen inser  jag att det sällan blir som man hoppas eller tror.

E har levt ett tufft liv med kriminalitet, otrygghet och missbruk.

Jag skulle önska att han delade min passion för karaoke.

Jag skulle önska att han tänkte lite mer som mig när det kommer till "de större frågorna", politik osv.

Jag skulle önska att han hade ett jobb

Jag skulle önska att han gick upp tidigare på morgonen.

Klart man kan ha en relation tillsammans fast detta inte finns.

Fast ibland när jag sjunger så skulle jag ju bara önska att han var där, o hade samma glädje som mig.

Men ibland tänker jag att E har något som jag ser hos få killar, som mina kompisar haft

Tålamod.

Han har ett otroligt tålamod.

Han har också en positiv syn på saker, han ger inte upp, deppar sällan ihop och säger"det kommer aldrig att gå"

Och det är ju jävlig fina egenskaper.

Speciellt när man är som mig, faller ner i mörker av depression, så plockar han upp en rätt bra.

Han har aldrig höjt rösten åt mig.

Han har aldrig hånat mig för min oförmåga att städa och hålla det snyggt runt mig.

Det är bra.

Men kanske hakar jag upp mig på dessa saker, för att jag är för feg för att se det som inte är bra?

Kanske det är viktigare att dela intressen ihop?

Kanske det är viktigare att vi röstar på samma parti?

Klockan är 00.08 och jag tänker nu igen:)

fantastisk låt

Vaknade utvilad och kände mig glad, har en del saker att göra idag, och sånt är ju kul.

Blev sittandes på sängkanten ett tag haha, för mycket saker...vart skulle jag börja.

Jag började med att dammsuga hallen, naken.

Ställde iordning skorna och tog bort tre par vinterskor som stått i hallen(tog bort som i att tog åt sidan, haha)

Dammsög vardagsrummet och plockade lite tidningar från toaletten och vardagsrumsbordet.

Skurade kylskåpet.

Vek kläder som hängde på sängen och la in i byrån.

Hahah, tänk om jag kunde vara såhär produktiv jämt?
Tänk om jag kunde få en rutin på detta så jag slapp ha det så stökigt, jämt!

Tog en promenad, vädret var faktiskt helt okej.

Gick in i en ny butik och såg en heldel fina killkläder, vilket är rätt ovanligt

Shoppade två tröjor till min pojkvän.

Tyckte dom verkligen var skitballa!
Jag och min pojkvän har många gånger lika smak, men jag är aldrig riktigt säker(jag vill exempelvis fortfarande att han ska ha rutig skjorta...men han vägrar).

Sen fixade jag mina naglar, blev helt sjukt dyrt...Skulle såklart göra en massa saker med dom så det var väl det som kostade..borde egentligen ha frågat om priset innan.

Jag gick in på COOP.

Har tänkt laga något smaskigt tills E kommer, vi har ju inte setts på över tre veckor, jisses!

Så jag tänkte mig:

Nudlar som jag kokar.

Sen köpte jag skalade räkor som jag tänkte fräsa i vitt vin tillsammans med bambuskott.

Ja, alltså jag köpte vitt matlagningsvin, har aldrig köpt det så detta är ju en vild gissning.

Köpte jordnötsås.

Och sötsur sås.

Alltså fick jag beslutsångest, men kanske kan man toppa med båda:P

Tänkte iallafall att räkorna har man iallafall i på slutet, det har jag lärt mig annars blir dom sega.

Men vitt vin är jag väldigt osäker på, tar sånt över smaken eller...hmm får testa

Sen kom jag hem och dammsög soffan.

Gjorde iordning en omelett till mig och åt en knäckemacka till.

Och nu tvättar jag:)

En helt vanlig dag, många av er gör säkert detta flera gånger i veckan, men för mig är det stort att jag har detta driv

Nu börjar jag smått tänka på vad jag ska ha på mig imorgon när han kommer.

Ska jag möta honom? ja det är mysigare att mötas.

Och jag blöder.....YEY

haha

När jag satt här och degade så blev jag sugen på vin.

Jisses det är verligen lätt att hamna i vinfällan känner jag, eller ja alkohol.

Jag dricker ju nu, varje helg

Förut kände jag inte att jag direkt behövde det, men nu behöver jag det, jag har det roligare, är roligare...så why not?
Men alkoholmissbruk finns i min familj så klart man är uppmärksam.

När jag idag på en söndag blev vinsugen så blev jag misstänksam.

Nu menar jag ju absolut inte att man inte kan ta ett glas vin på en söndag , på sin semester.

Men jag är ju inte sån, som smuttar på ett glas vin liksom.

Jag förstår också beroendekänslan för jag blir gladare, modigare och vågar mer....Jag förstår att man vill ha mer.

Eftersom jag har gjort en GBP så blir jag ofta full rätt fort, sen håller det i sig ett tag och jag är i princip nykter sen.

Så när jag är berusad så brukar jag oftast dricka cola och vatten sen är jag ofta i princip nykter.

Så när jag säger att jag är full så håller det ju oftast i sig bara nån timme..haha

Blev bjuden till min kompis på lite grill och vin på hennes balkong, sånt är mysigt och sånt vill jag ha mer av.

Jag borde egentligen använda det att jag går till samma krog jämt, jag borde börja skapa relationer där...Adda folk på facebook och få fler vänner

Jag skulle vilja ha fler vänner!

Men sen.......människor är så jävla korkade så jag blir galen!

Och i dagsläget så umgås jag i princip bara med människor som är 10 år äldre än mig.

Kanske, när jag ändå är social (och full) att jag ska försöka skapa relationer, men jag är så dålig på såntdär.

Många av dom har jag ju sett flera gånger, ska jag nu plötsligt säga HEEEEEEEEEEEJ adda mig på fejjan!!

Gud jag tänker för mycket...på allt.
Och det gör mig galen, men också trygg.

Jag har ju alltid haft ett otroligt stort intresse av de där barnen som har det där lilla extra.

Som inte tänker som alla andra barn, som kanske behöver extra stöd, motivation och tålamod.

Började rätt tidigt att vara resurs åt en pojke, ett tydligt minne var när vi skulle äta frukt, han plockar upp frukten och ser en apelsin..han hade föreställt sig ett äpple, jag vetinte om han trodde att det skulle vara ett äpple eller om han bara inte var sugen på apelsin..Men han blev hysterisk.

Jag minns hur maktlös jag kände mig men jag minns också hur jag tänkte att, hur extremt jobbigt det måste vara för honom att bli såhär arg och besviken.

Jag gick runt på div avdelningar för att hitta ett äpple.

Jag har mött många barn efter honom som jag jobbat med och kämpat för.

Jag har ju också många diagnoser i min kompiskrets och också i min familj.

Nu har min syster, som också är otroligt intresserad av specialpedagogik, misstänkt att hennes son nog har större svårigheter med vissa saker än andra barn.

Och det är något som gör mig ledsen och förvirrad.

För att jag känner ofta att jag inte når honom.

Detta är något som kommit på senare tid, förut var vi närmare varandra men nu känns det ofta som att jag gör fel.

Jag blir arg på mig själv och känner mig egoistisk, så det gör ofta att jag försöker att inte närma mig honom, utan att han får komma till mig.

Men det är svårt!

Igår exempelvis så kappade jag honom på kinden, då blev han jätte arg och sa att jag alltid gör dumma saker.

Jag kände mig då arg, av nån konstig anledning, arg för att jag försöker närma mig honom men det blir ju bara fel!

Detta är såklart aldelles för känsligt för att prata om med min syster.

Jag kan prata med min syster om ALLT men verkligen inte detta.

Och vad ska jag säga...ja jag vet vad jag ska säga.

Hur närmar jag mig din son, hur gör jag rätt?

Dom har mycket humor i deras familj och småretas ofta med varandra, min syster har också sagt ett flertal gånger att det är hon som kan retas med honom mest utan att han blir sur.

Blir han sur, så skämtar dom oftast bort det, vilket jag tror är jätte nyttigt, man ska inte göra en stor sak av det.

Men ja, det är ju MIN känsla, MITT ego att jag vill att han ska vara på ett visst sätt.

Det är inte okej, han är den han är, och är han då känslig så får jag gilla läget.

Han blev sur på mig flera gånger igår, när jag klappade honom på kinden, när jag frågade honom något som han inte ville svara på och när han säger att jag svor när jag sa bajskorv.

Jag var verkigens hans hackkyckling, och jag vet att han var trött och hungrig, och jag antar att det bara är mitt behov av att jag vill göra rätt.

Jag tror att jag gör bäst i att låta han komma till mig, men då kan det ju också se ut som att jag undviker honom.

Jag vet att det är jätte känsligt för min syster att han är lite speciell, kräver större tydlighet än sin bror och framförhållning. Jag vill inte att hon ska tro att det är ett problem, eller att jag blir ledsen.

Ahh jag vetinte, är väl mitt behov av att göra rätt bara som ställer till det.

Vart ska jag börja?

Hon ringde mig, och berättade...."allt det jag har sagt till dig är sant"

Det blev plötsligt en stund av erkänannde, så jag förstod att något har hänt.

Hennes fd hade varit och hälsat på, känslorna hade kommit tillbaka och dom bestämde sig för att bli ett par igen.

Så det som jag varit orolig för hände nu mig.

Jag var orolig för att såra Henne, eftersom jag inte visste vad det var jag kände eller ville.

Nu berättar Hon att hon har en relation, och att Hon sagt att Hon hade känslor för mig.

Då hade Hennes partner sagt att hon förstår, men om Hon och jag skulle göra något så skulle dom bryta.

Så Hon fick panik och sa att jag inte fick komma och hälsa på Henne, hon skyllde på andra saker.

Så vi bröt.

Jag är inte arg på Henne för att hon har en relation med någon som Hon älskar.

Jag är arg på att Hon lekte med mig.

Om Hon hela tiden hade känslor för sitt X så varför leka med mig sådär?
Säga att Hon saknar mig och räknar ner timmarna tills vi ses?

Vi pratade i över en timme i natt.

Hon försökte förklara sig, och jag kände klumpen i magen växa och vandra upp mot halsen.

Hon babblade om hur mycket jag betyder, sen efter EN timme så säger Hon att Hon har en relation, typ som att hon försa sig.

Jag blev tvungen att lägga på.

Plötsligt grät jag hysteriskt.

Tårarna verkligen forsade och jag fick bita i kudden och kippa efter andan.

Vad händer med mig?

Hon sa att jag var orättvis, att hon inte alls lekt med mig, "allt det jag sagt är sant"

Jag tvivlar inte på att det är sant!!

Men om du nu har känslor för ditt X och du vet att hon inte vill "dela med sig", varför flirtar du då med mig??

Det hade Hon inget svar på

"det bara blev"

Hon går och frågar mina vänner om jag är singel hoppas jag ska bli singel, så gör Hon såhär.

Jag grät och kunde knappt sova

Tänker otroligt mycket på Henne.

Jag ringer min pojkvän.

Jag ville bara höra hans röst, höra av honom att allt ska bli bra, bli som förr.

Men han är som han brukar, "det löser sig".

Jag är så ensam!!

Och det värsta av allt är ju att jag och Hon är ofta ute tillsammans, och har massor av gemensamma vänner.

Hur jävla kul kommer det bli att träffa henne igen?

Vi har liksom alltid kramats och skojat med varandra, långt före det blev djupare.

Kommer jag klara av att se Henne?

Jag är så jävla trasig, ledsen och splittrad.