Alltså..........

Jag vet fan inte vad jag ska säga..

Min pojkvän bor just nu hemma hos hans systers pojkvän, vi kan kalla honom Alex

Alex bor hos flickvännen och det var då rätt bra för min pojkvän att bo där.

Igår sa jag att han kan väl fråga Alex om det är okej om jag kan komma och sova där i helgen.

Det är Alex lägenhet och han bestämmer så självklart ska man fråga honom.

Nu ringer jag min pojkvän som är utomhus och väntar på ett samtal från hans mamma så han är smått stressad.

Jag frågar om han har frågat Alex om jag kan sova där.

E typ mummlar något och säger"jag måste prata fort för mamma ska ringa upp snart"

Okej, men vad sa Alex, har du frågat?
Ja, nej det gick inte.

EH VA?!?!

Då kände jag mig jävligt förbannad, varför i helvete skulle det INTE gå att jag sov där?

För flera månader sedan så pratade vi om att åka till xxx och att det var så bra för vi kunde ju vara i Alex lägenhet då.

Nu plötsligt går det inte?!

Och jag har ingen lust att bo hos hans mamma av flera anledningar, men ja såklart om jag måste så gör jag ju det.

Men detta gör ju saker lite mer komplicerade, både jag och E trodde att jag skulle kunna få komma till Alex lya då och då och att E ibland kommer hit.

Men nu vetefan?!

OM jag nu åker till E i helgen och bor hos hans mamma och träffar Alex så kommer jag ha svårt att hålla käften.

Eller nej, jag kommer inte säga nåt men jag kommer vara sur.

Jag är fan jämt sugen på pizza, av nån anleding kommer suget ofta på jobbet.

Jag tittar på min kollega och säger PIZZAAA, haha

Men grejen med pizza är att jag äter en halv barnpizza, eller mindre...sen mår jag illa.

Ibland somnar jag.

Så VARFÖR köper jag pizza?
Enkelt.

Jag är en gammal matmissbrukare och mat har alltid varit ett stort problem för mig.

Mängderna jag kunde äta förut var galna.

Jag kände inte mättnad på flera år.

En bekant till mig fick barn för två dagar sen, känner henne lite men har henne på facebook.

Hon bor i ett hus på landet med tre hundar och en katt, undra hur fan det ska gå var min första tanke.

Pappan gjorde slut när hon sa att hon var gravid och dom verkar inte ha kontakt

Hur fan kan man lämna en gravid kvinna?

Själv blir det inga barnförsök denhär månaden, har beräknad ägglossning nästa torsdag och ja eftersom jag och E inte bor ihop så blir det inte mycket försök.

Tanken är väl att jag ska ta pergotime nästa mens och försöka igen då.

Kan aldrig säga nog många gånger vilket helvete det är att inte bli med barn...

Jag smsade E.

"antar att du inte kan låna någons telefon på hela dagen, är jag inte viktig"

Känner mig stark och kaxig när jag skriver.

Sen blir jag eftertänksam, som så många gånger förr..

Vad är det värsta som kan hända om jag ringer?
JO!
Det är fan inte JAG som ska ringa hela tiden.

JAG har ringt flera gånger tidigare dagar men då har det minsann inte "passat att prata med mig".

Kanske kan han inte låna någons mobil?

-klart som fan att han kan!

Sen tänker jag, och något som förmodligen är mest sannorlikt.

Han "vågar" inte fråga, för min pojkvän ber fan aldrig människor om saker eller tjänster.

Förutom mig.

Är det töntigt?
Betyder det att han inte vill prata med mig?
Nej, det är bara ett konstaterande att det är så han är, more or less.

Ett jävligt dumt beteende eftersom det gör mig galen, men ja....

Så jag tar nog en dusch sen ringer jag.

Jag ska berätta för honom hur viktigt detta är.

Jag ska säga att jag vet att han är stressad, att han förmodligen också är ledsen för allt som hänt men att JAG är viktig.

Något som har växt mer under dessa dagar är kärleken till E, och jag vet att detta är det rätta för oss.

När jag pratar med min syster så säger hon att E har många fantastiska egenskaper som faktiskt är unika.

Och hon har rätt, det var ju dom jag blev kär i.

Jag har länge inte kunnat säga till min pojkvän att jag älskar honom.

Det har nästan blivit som ett skämt mellan oss att han säger att han älskar mig och jag svarar med.....jag gillar dig med.

Såklart är det inte roligt, men vi använder humor till massor i vår relation.

Jag tänker ibland att jag nog inte kan säga de tre orden förrän vi har det bra.

Bra och tryggt.

Jag har sagt orden men absolut inte många gånger under dessa snart tre år.

Jag får påminna mig själv att ta en dag i taget.

Och jag inser nu, när jag är ensam  hur jävla trasig jag egentligen är.

Jag har lagat mig själv provisoriskt med hjälp av min pojkvän.

Men också, jag har kämpat, gråtit och motiverat min pojkvän så nu när han inte längre bor här så känner jag mig.....tom.

Alla dagar av oro för honom, för ekonomin och för mina känslor har satt stor press på mig och nu plötsligt är det bara jag här.

Jag som ska diska, plocka undan, sova ensam i sängen, storhandla och dammsuga.

Jag ska nu umgås med mig själv, och inser hur jävla trasig jag är.

Därför fick jag ju tanken om att skriva en bok om mitt liv

Har googlat lite och fick endel information men en sak kvarstår, skriver man i word eller?

Det skulle vara så fantastiskt kul att få hela mitt liv skrivet i en bok, wow vilken grej!

Men ett tips var också om att ha en röd tråd och också ett slut...Men min bok skulle inte få något slut...utan mer..fortsättning följer?

Tisdagen rullade på bra och jag slutade klockan tre.

Igår i min ilska så skrev jag ju i ett sms att E skulle ringa mig, om han så skulle låna en telefon.

Nu börjar det klia i fingrarna om att ringa till honom

Ska jag ringa, för att ja är vuxen och för jag vill?

Eller ska jag ignorera att hans mobil inte går att ringa ifrån och faktiskt låta honom lösa det och låna en telefon?

Känns som att ja ska låta honom ringa, för om jag ringer igen och han säger att han är upptagen så kommer jag nog kasta min mobil åt hel***.

Jaha.

Tanken var ju att jag skulle testa att ta pergotime nu för att sedan försöka naturligt.

Tanken gör mig rätt stressad.

Eftersom jag inte ens vet om jag och min pojkvän kommer att ses under min ägglossning så känns det väldigt dumt och onödigt att ta en kur.

Kanske bättre att ta det nästa mens, då har jag hunnit prata med gynekologen och E har hunnit hamna mer på plats där han ska bo.

Jag får ju kontakta en gynekolog här där jag bor och jag har inte kontakt med någon här.

Jag var ju hos gyn tidigt i höst tillsammans med E.

Eller det var nog tidigare än så, skitsamma.

Detta var under min stora press att jag inte vågade göra en undersökning.

Och hon jag träffade där var riktigt dryg och otrevlig, och dom var tydligen bara två stycken där (iallafall då) och jag tänker fan inte sära på benen för nån dryg översittare.

När jag var rädd så sa hon "äh jag har haft 13 åringar som satt sig i den där stolen"

Jaha, jag skiter väl i hur gamla folk varit som gjort en undersökning, det minskar inte MIN rädsla

Barnavårdscentralen är dock jätte trevliga, iallafall när jag pratade med dom på telefon, men jag tror mer dom utför just UL vid graviditet.

Imorgon ska vi till en lekpark med barnen, och sen stänger jag, gääääsp!

Igår ringer jag E

Vi pratar lite men han ursäktar sig tidigt i samtalet att han är jätte trött, vi hörs imorgon.

Jag ringer idag på lunch.

Jag ringer när jag slutar jobba.

Nej nej, jag har inte tid

MEN FÖR I HELVETE.

När du bodde här hos mig hade du fan all tid i världen nu plötsligt inget alls.

Men jag vet ju hur människorna där han är funkar.

Han bor hos sin systers pojkvän, pojkvännen är mest hos henne.

Men nu när jag ringer så har dom bråkat, så pokvännen är hemma, med kompisar och så är E där.

Så E säger till mig att han (igen) inte kan prata just nu.

Varför är det så jävla svårt att prata med mig i telefonen?!

Att bli avvisad helatiden krossar mig.

Och kan hans jävla syrra sluta bråka med sin pojkvän, dom bråkar fan jämt och gör slut och kastar ut varandra.

Klart jag och E bråkar också, en heldel ibland, men dom är extrema.

Och mitt i allt detta så verkar min kära pojkväns mobil gått åt helvete så han kan inte ringa.

Så alltså kan han inte ringa mig när han nu har en lucka i sitt upptagna liv.

Men hela den här situationen har jag ju analyserat sönder så jag fattar vad som händer.

E flyttar till en stad där hans miserabla syster och mor bor.

Så nu i början är det hälsa på, göra roliga saker och att serva sin mor och syster. Samt att medla mellan dom, då dom också bråkar titt som tätt.

Det är ju knappast en motivation för honom att bo nära dom där två som snarare gör honom till en medberoende av deras problemfyllda liv.

Men jag tycker inte det är okej att E inte vill prata med mig bara för att andra hör.

Men sen tänker jag.

Detta är kanske människor han aldrig träffat, i en liten lägenhet så det kanske inte passade sig att prata med mig som vill höra gulliiga saker och lovord om att allt kommer att bli bra.

Jag skrev iallafall att imorgon är det HAN som ringer, han får låna en telefon, för jag har försökt ringa tre gånger idag men blivit avvisad.

Så vi får väl se.

Vinner inget alls på att säga sådär, för om han inte kan låna någons mobil så blir det inget samtal och jag blir mer ledsen.

Men äh, han har sin mamma, syster och systerns pojkvän där, alla med mobiler...såååååååå

Nej imorgon öppnar jag på jobbet, himla skillnad mot idag när jag började halv tio, sommarschema ftw!

I all denna känslomässiga kaos så är min syster den enda som säger de rätta sakerna

Hon tycker inte synd om.

Hon väljer inte sida.

Hon gör allt så jävla bra.

Jag måste hitta mig själv dessa dagar och framförallt ta en dag i taget.

Lånade två nya böcker idag.

Vad gillar jag mer att göra?
Sjunga, men det kan jag bara göra på helgerna.

Sen blir jag så nere när jag kommer hem sent från krogen till en tom lya.

Sen vet jag fan inte vad ja gillar mer

Har folk en massa intressen?

Kokade nyss lite potatis.

Till det hade jag keldas sparris soppa och hällde över bambbuskott och räkor...udda men gott!

Halvkollar lite på resor, men det är ju egentligen helt dumt.

Jag vetinte ens hur läget ser ut sen.

Men det vore så härligt att ha något att se fram emot.

Köpte denna på hemköp!
Tyckte smaken lät så god

Och den var verkligen smaskig!

Kan ju fan inte tatuera mig nu. ..hur tänkte jag?
Måste ju kunna bada!

Längtan är fan enorm nu.
Allt känns så jävla meningslöst. .vad ska jag äta. .behöver jag ens äta?
Ringde nu för att höra hans röst.

Jag känner mig dumpad och övergiven. ..bad E säga något som gör mig glad.

Det kommer att bli bättre.

Okej älskling. .men när?

Jag väger alla ord han säger på våg.
Sa att jag kommer och hälsar på.
Då säger E att "ja det kanske du skulle kunna göra"

Vadå kanske???!

Ja...alltså.. det kanske du kan.

Han pratar ju sådär min pojkvän.
Han menar nog inte kanske, det är så han pratar.

Om jag bara får vara i hans famn några dagar så får jag känna den där känslan igen.

Tur att jag inte har semester!!

Meningen är nu att ja ska tatuera mig.

Eftersom min kropp är åt helvete och jävlas med mig så tänkte jag pryda den med ännu ett motiv.

Problemet är egentligen "bara" att jag vill ha den på låret.

Men mina lår är jätte tjocka.

ÅHHH jag hatar att jag nyss skrev sådär, vem fan bryr sig om tjocka lår?
Jag vill inte bli en sån bloggare som pratar om vikt och oroar mig över mina tjocka lår så det där tugget slutar....nu

Men, dom är tjocka...

Är väl mer ett konstaterande, att dom är det.

Så jag måste spegla mig lite nu och se hur stor den bör vara osv.

Sen boka tid.

Jag är så jävla ball när mina impulser kommer sådär

För några veckor sen kom tanken, motivet platsen och sen kör jag.