Behövde se en film som inte innefattade romantik eller speciellt mycket känslor så jag såg filmen Wild.

Handlar om en tjej som förlorar sin mamma i cancer i ung ålder, hon lever efter det ett väldigt destruktivt liv.

Hon bestämmer sig för att bege sig ut på en vandring, i tre månader.

I filmen får man följa hennes vandring och nya möten och utmaningar.

Jag kan verkligen rekomendera den här filmen.

Typiskt en sådan film där man lever ett skitliv och bara vill fly.

Det är visst mello ikväll, jag hade ärligt talat ingenaning.

Kollade tv. nu för att se vilken kanal det var, trodde inte det skullle börja så sent som nio faktiskt:O

Bestämde mig för att inte handla något gott, orkar inte och ska ta en macka istället.

Middagen bestod av blomkål, grädde, ost och falukorv:)

E smsar mig, att han älskar mig och att hans batteri håller på att dö.

Jag svarar inte

Jag skulle önska att han får lika ont i magen som jag varje gång han inte svarar på sms.

Jag vill så gärna att han ska bli livrädd EN gång, orolig, som jag fått vara så många gånger.

Men han blir ju inte det...

"okej du verkar inte kunna svara, godnatt älskling, love u"

Jaha

#filmtips #film #lördag #mello #wild #drama

Jag tror jag somnade strax efter fyra igår, så vaknar man halv tio

Det är verkligen så varje helg, lägger jag mig sent så vaknar jag tidigt.

Förra helgen la jag mig dock vid 23 och då vaknade jag tio dagen efter, skönt.

E hörde av sig och sa att han stannar hos sin familj en natt till.

Han gör så när jag är sur, håller sig borta, det är väl lättast så.......att fly.

Vi har inte gjort något tillsammans på flera månader.

Men jätte skönt att han inte kommer hem, jag orkar inte skrika och känna efter.

Helt otroligt att klockan snart är halv sju, solen skiner ute men inte i sinnet.

Jag har egentligen inget behov av att springa ut när det är sol, är ute flera timmar om dagen på jobbet.

Blir väl hemma idag då kompisarna är bakis eller har andra planer.

Blev erbjuden att komma hem till en kompis och glo på film, jag borde tacka mer ja till sånna saker, men jag gör det inte..Något känns jobbigt med just det.

Känner mig trött så det blir väl film mat och sen kommer jag nog sova vid tolv ett.

I sånnahär lägen så vill jag bara jobba, för när jag jobbar hinner man inte känna efter.

Därför jag ofta mår skit när jag har semester.

Man kan ju faktiskt lägga in att man vill ha semester en vecka och sen jobba en vecka...

Men nånstans så hoppas man väl på att man ska kunna klara av fyra veckors ledighet.

Har absolut inga planer för sommaren.

Åker nog till syster och sen har jag ju lovat mamma.

Min kompis ska ha barn i sommar så blir nog en tur dit också.

Borde åka iväg och handla något gott till ikväll..Men ahh min leopardklänning är för mysig för att kliva ur och i ett par byxor.

WOW vilken kväll!

Jag bestämde mig plötsligt för att testa, Im walking on sunshine. Och vilken känsla!
Folket på krogen flög upp och alla stod och hoppade och dansade med varandra.

Åh va härligt det är när man får igång folk sådär.

Alla olika åldrar och personligheter ställde sig tätt tätt och sjöng med och dansade.

Det är sånnahär stunder som jag funderar på hur det skulle vara att jobba med detta, musiken..

Uppträda, se folks glädje och uppskattning, wow vilken kick!

Åkte hem till en nyfunnen vän igår(oj va många nya vänner jag börjar få:) ) och till hennes fantastiska lägenhet.

Jag blir så jävla imponerad av konstnärliga människor.

Hon hade egengjord konst på väggarna och fullt med färger och allt kändes som det hade en tanke.

K var där som jag har känt ett tag och vi skrattade pratade och lärde känna varandra lite mer.

Det visade sig att den nyfunna vännens son har jag haft på fritids, och då blev glädjen så jävla stor för jag minns honom som så jävla unik och uppfostrad.

Och när jag säger så då menar jag verkligen det.

Hon blev så glad och rörd eftersom hon haft stora problem med sin son då han fick sin adhd diagnos.

Hon berättade att hon sett mig på krogen och tänkt att "henne vill jag lära känna" och sånt gör mig så jävla glad...för det är så många stunder i mitt liv där jag inte tycker jag är värd något

Där jag tycker att jag är som ett skal som jobbar äter bajsar och sover.

Att hon som är så jävla ball, som både kan sjunga och är konstnärlig gillar MIG, var verkligen en komplimang.

Sånna här stunder finns inga problem.

Det finns inte att jag inte blir gravid, min  övervikt, mitt förflutna, min pojkväns missbruk och problematik. Mitt jobb och problemen där är som bortblåsta.

#tack #livet

Sov som en stock, underbart!
Men idag känner jag mig rastlös, inget planerat och inget att göra.

E åkte till sin mamma som behövde hjälp.

Blir lite förvirrad av min förväntade ägglossning, ovanligt va?
Appen säger att ägglossningen kommer den 17e, men när jag fyller i mensen, antal dagar och dagar i cykeln på en sida online så säger den ägglossning den 21a.

Det är väldigt stor skillnad.

Och självklart ska man inte stirra sig blind på vad en app säger men det är ju ett direktiv man går på.

Så jag tänkte nog börja testa med ägglossningsstickor imorgon.

Har ju ett par "billiga test", men jag tänkte att den 17e ska jag testa med de dyrare testen från clear blue.

Intressant o se om jag får något resultat.

Pratade med E om inseminering!
Hans första reaktion var att han inte tycker vi ska ge mer pengar till kliniken.

Haha, ja alltså han är ju inte så insatt i detta som jag är, han vetinte att försöken att skaffa barn är dyra och tidskrävande.

Skulle han få höra va folk betalar för privat IVF skulle han storkna.

Men han lät inte omöjlig, och det hade jag såklart aldrig godttagit för att detta är något jag vill, då kan man bara inte säga nej.

Men det är ändå en återkommande rädsla för just det här med barn, så många frågor och orosmoment.

Idag sov jag som en stock, igår gick jag på krogen...sånt är skönt, sånt kan man ju inte göra med en bebis?

Livet är inte slut med en bebis, klart jag kan gå ut, jag  har vänner som drar ut som har barn under året...Men ja, klart det är skillnad.

Klart man måste fråga sig om man är redo.

Men när är man nånsin redo?

#kärlek #funderingar #vakna #trettio #framtid

Jag har i flera år vetat om mina funktionsnedsättningar, ett tag kämpade jag tillomed med att få dom på papper, men gav upp.

Inga test kan ju egentligen visa vem man är, man känner sig bäst själv heter det ju?

Jag har två föräldrar som också dom har svårigheter, flera i familjen och har alltid haft ett speciellt öga till barn i behov av särskilt stöd.

I mig själv så finns det vissa saker jag har jobbat med hårt och andra har jag bara insett att dom finns där.

Som exempelvis förändringar.

Det finns flera saker som blir kaos för mig.

Säg att det ringer på min dörr nu, och utanför står en kompis.

Det funkar absolut inte för mig.

Alltså inte ens lite

Det finns inte en chans att jag ens öppnar dörren.

Jag klarar inte av oväntade besök, att man bara dyker upp.

Jag har också svårt för nya saker, i den månen om jag inte vet vad som ska ske.

Om jag ska till en ny plats där vi ska ha en utbildning så är det helt okej, för jag vet ju lite om vad innehållet ska vara och lokalen är inte så viktig. Jag vet också vad som förväntas av mig.

DÄREMOT, var det personalfest och såhär stod det i inbjudan" ta på dig oömma kläder"

Sånt där ger mig panik.

Vad innebär det?
Kommer jag behöva göra saker som jag inte kan? Kommer jag skämma ut mig själv?
Måste man? Kan man kolla på?

Livet är ju fullt av förändringar och många tar jag bra men många ger mig riktig panik.

Och ibland kan man ju få veta att något ska hända flera månader i förväg, det innebär att jag kan gå och ha ont i magen i månader.

Men numer så är jag rätt öppen med mina svårigheter.

Har sagt till kollegor och chefer att jag har ett behov av att veta(här säger som oftast att det har ju ALLA), men att jag har behovet lite större än andra.

Många fattar inte alls vad man menar.

För bara för att JAG tycker detta är normalt, då jag har massor av folk i min närhet med särskilda  behov så finns det människor som aldrig mött en enda en som dom anser har dessa svårigheter.

Så idag sa min kollega till mig att hon sagt upp mig.

Det som gör mig jävligt sur är att hon alltid sagt"ska du säga upp dig nångång så säg till mig innan för då blir jag INTE kvar".

Och nu ska hon dra, hon har skickat ansökningar till en annan skola, och har inget sagt till mig.

Självklart får hon byta jobb, men tycker inte att man ska säga till mig att jag ska säga till innan, så gör hon inte det själv.

Så nu är hösten för mig helt oviss.

Vem ska jag jobba med?

Så på måndag är det jag som går in till chefen och säger exakt vad jag tycker.

"jag vill veta hur hösten ser ut för mig och vem jag ska jobba med"

De två som nu är kvar på min avdelning är hemska människor.

Den ena är elak på riktigt och den andra är otroligt feg och falsk.

Jag kan inte jobba tillsammans med dessa, jag får ångest.

Så plötsligt känns framtiden oviss och jag känner mig orolig.

Är det så att avdelningen ser ut som den gör nu, med alla bra som slutar...så är jag beredd att söka mig till andra avdelningar...Och också då äldre barn.

Har alltid gillat förskoleklass och den enorma friheten men att jobba med en vettig kollega är ALLT.

Så, fortsättning följer

Nu är jag helt inne på att tatuera mig.

Har flera sedan tidigare men nu vill jag ha en till.

Och det är så med mig, en tanke föds, jag börjar googla som besatt några dagar, kollar runt sen  har jag svårt att släppa tanken.

Så jag bokar nog snart en tid.

Förra året tatuerade jag mig tre gånger inom bara ett par månader.

Nu är ju tanken att jag vill ha ett kasettband på låret.

Men är ju inte helnöjd med mina lår så jag vetefan.

Men äh, skitsamma?

Sen har jag fått nån idé om att jag vill ha en keps, så måste hitta nån som jag kan testa.

Sen skulle jag vilja pierca mig, en septum.

Men tatueringstankarna är starkast

Ska nog googla lite mer.

Men fan, på låret..då måste jag ju sitta väldigt avklädd hos tatueraren....hmm

Imorgon är det sista dagen att jobba denna veckan.

Plötsligt fick vi tillbaka klämdagarna, förut har vi fått jobba klämdagar men nu får vi vara lediga, JEHU!

#tatuering #kasettband #besatt #stil #keps #våga #naket #nytt #30

Jobbet var verkligen intensivt idag.

Barnen har snart sommarlov och dom beter sig som att dom precis lärt känna mig, måste testa gränser hela tiden.

Kom hem och E hade lagat middag, som han oftast gör men hela jag skakar av ilska bara jag ser honom

Och så kan det ju kännas ibland, jag är en humör människa och allt är inte fantastiskt jämt.

Men ibland blir jag rädd för mina känslor, håller vår kärlek på att ta slut?

Han har varit borta i två veckor, ingen närhet, inge sex och vi har inte gjort något tillsammans på evigheter.

Så kanske är det det som behövs för att känslor ska vakna igen.

Eller?

Känns elakt mot honom att avvisa honom, vi har inte setts på två veckor och han får inte ens en kram.

Är så trött på vår situation bara..

Allt blir fel helatiden, arbetsförmedlingen strular, allt strular och han får inga pengar.

Jag känner många gånger att jag tror E har någon form av funktionsnedsättning för han brister i en heldel saker, att planera strukturera och ha den där glöden och tro på sig själv.

Känns som jag vill följa med till arbetsförmedlingen och bara höra med egna ord vad dom säger...men jag är inte hans mamma.

Att bli avvisad är det vidrigate som finns, så varför avvisar jag nu min pojkvän?
Hur elak och hemsk jag än varit under vår relation så har han aldrig sagt att han inte vill kramas, aldrig.

Men jag nekar honom konstant.

Jag tror att han mår riktigt dåligt nu då det har varit en massa strul med hans morfar och praktiken. Hans morfar har inte gett honom de pengarna han ska ha och det gör honom såklart ledsen.

När han behöver mig som mest så stöter jag bort honom.

Men...vad behöver jag?

Han tar enormt mycket plats helatiden, och mina tankar går till vad det ska bli med honom, när ska han få ett jobb?
Jag blir orolig och tänker bara på det.

Men vem tänker på mig?

Skulle mer än gärna vilja att min pojkvän vill ha barn lika mycket som mig.

Men det vet jag ju att han inte vill.

Han gjorde utredningen med mig, testade sig, men mycket för min skull..

För hur ska han kunna tänka på att vi ska ha barn när alla hans tankar och ångest går till att hitta en sysselsättning?

Men jag vill.

Ska jag då lämna honom och ha barn med någon annan?
Ska jag vänta?
Hur länge då?

Alla människor, alla relationer har sina kors att bära...Och vårat är absolut hans arbetslöshet.

ah jag vetinte, känner mig ledsen och förvirrad.

Och nu borde jag ju ta upp detta om insemineringen, det är ju inte alls läge för det.

Men tanken var ju i juni, juli har dom stängt....

Ska vi vänta till agusti?, då är det svårare för mig att vara borta från jobbet ju.

FAN

#relationer #pojkvän #arbetslös #kaos #tårar #kämpa #kärlek

Jag har så jävla mycket känslor inom mig som jag inte vet vad jag ska göra med.

Känner mig ensam.

Känner mig hysteriskt jävla arg på min pojkvän.

Och det är nu den här jävla "näää jag vägrar" mentaliteten dyker upp, jag kan ju gå in och väcka honom, göra det till en rolig grej..ta hans täcke och springa iväg.

Men nånstans så tar ändå den andra känslan över, att HAN borde vakna HAN borde vilja vara med mig.

Kommer han ens vakna idag, eller sover han tills imorgon?

Sen imorgon då, då är jag fortfarande sur, men han är bara....utvilad(och dum i huvudet)

Då säger han FÖRLÅT och att "nu kan vi väl vara glada"

Jag vet ju inte ens hur många dagar jag har honom hemma, han ska ju tillbaka till småland.

Åhhhhhhhhhhhh SKITLIV; jag vill bara jobba, att han ska jobba pengarna ska rulla in och vi ska planera en framtid ihop och lägga undan pengar till en resa.

Men nej nu handlar det bara om bråk tjafs missförstånd och pengar.

Känner mig misslyckad för att jag inte blir med barn.

Känner mig rädd för kommande insemineringen.

Känner mig sur för att min pojkvän inte ens behagar att vara vaken så att jag kan prata med honom om detta.

Känner mig trött, så himla trött.

Känner mig rädd för  besöket hos ögondoktorn, vad är det för fel på mina ögon???

Men det är ju sånahär perioder i livet, då man är rädd orolig ledsen ensam eller stressad, jag vet ju det.

Detta går ju också över.

Så det är nog jävligt bra att jag har ett jobb att gå till imorgon.

För då är det sånt jävla fullt ös så man hinner inte ens tänka.

Var ju dessutom sjuk torsdag och fredag och då blir det alltid lite mer fullt ös.

Om fyra veckor är det skolavslutning och det ska bli himla fantastiskt,

Innan dess har jag 11 utvecklingssamtal, pust!