Imorgon tar jag sista pillret på min 5 dagars hormonbehandling.

Tankarna sätter igång igen.

Jag hade ju gett upp, men jag kan fan inte ge upp förrän jag har gjort mina tre besök iallafall.

Jag tänker på vad det är som är fel.

Jag tänker, tänk om jag har dåliga ägg?
Allt kan gå "som det ska", men det blir inte befruktat, för äggen är inte dugliga..Då spelar det ingen roll hur mycket vi försöker...Eller...kanske producerar man inte dåliga ägg jämt?
Jag vetinte.

Skönt att också ha fokus på körkortet måste jag säga, det är verkligen något jag rekomenderar till er som försöker, hitta något annat att sätta motivationen och tankarna på.

Onsdag........

Då åker jag in och kollar så det ser bra ut...Hoppas vi får köra insemination lördag.

Är så glad för att jag fick en kvällstid på onsdagen, så slipper man den  här ångesten över att man måste vara borta, igen.

Förra året, om jag inte minns fel då satte vi igång med utredningen.

Har för mig att jag gjorde spolning av äggledarna i november

För jag minns att jag fick skum jävla blödning i december, blödde lite i flera dagar, men ingen mens.

Fick förhoppningar, tog mitt allra första gravtest, på nyårsafton.

Efter det så beslutade jag mig för att aldrig ta ett test innan beräknad mens igen.

Senaste inseminationen gjorde vi i juni

Och nu fem månader senare så kör vi igen, försöker.

Det är en jävla  grej att dra igång detta igen, humöret, känslorna, längtan, förhoppningarna.Tårarna

Ser tillbaka i min mensapp och inser hur lite sex vi har.

Jag har alltid älskat sex, pratat öppet om sex och ja, haft sex.

På senaste tiden så har jag inte haft lust, ork....Och jag märker att det är otroligt tabu för mig.

Jag minns att jag bloggade om det, och fick nån kommentar"guuud ja o min kille kan inte hålla fingrarna borta från varandra"

Well..bra för er, men vad hjälper det mig?

Och jag inser att vi inte har så mycket sex, rekordet på länge var i augusti, visade min mensapp

Maj var obefintlig och juni nästan likaså.

Vi får se nu då.

Om 8 dagar fyller jag 31.

Jag avundas människor som tycker om att städa.

Det är sån kaos hos mig så jag vet fan inte ens vart jag ska börja, jag blir bara sur och ledsen på mig själv.

Idag har jag iallafall lyckats sortera lite papper...mycket papper.

Gick igenom en låda och JÄVLAR va skit, jag har förmodligen tidigare stuvat ner papper där när jag "städade" och sen inte tänkt mer på det.

Lådan var full med papper, nu ligger typ 10 grejer i lådan.

Jag har verkligen sparat allt...all skit

Jag vetinte vad det beror på att jag sparar saker.

Jag köpte ett mobilskal som inte passade min mobil, det gick inte att lämna tillbaka så jag sparar det, men varför?

Jag sparar avslag från skolor jag sökte för flera år sedan, papper och material från när jag jobbade ideellt som brottsofferstöd...med tanken"kanske behövs sen"

Men nu har det legat i lådan, länge, så det BEHÖVS INTE

Hela min källare är också den full med"kanske sen" grejer, fan jag måste rensa!

Och alla mina kläder, jag ska sälja...sen

Jag borde bara ge bort dom, men det tar emot, det är mycket fint som jag betalat mycket för.

Min källare är rätt full, jag tror att om ja slänger det jag inte behöver så skulle mer än hälften försvinna.

På säkert fem år så har jag aldrig tagit upp något från källaren, så varför ska saker sparas?

Man ska städa varje dag, plocka undan och hålla efter, så blir det aldrig såhär.

Men varför kan inte jag?