Nu börjar det bli dags för samtal med de nya barnen på jobbet och sånt är alltid skoj.

Man kommer närmare barnen och föräldrarna får chans att ställa frågor.

När tiden började ta slut på mitt näst sista samtal så sa mamman något allvarligt.

En allvarlig sak som en av mina kollegor sagt, till henne och hennes son.

Jag blev lite chockad och sa att det inte var okej för henne att säga så.

Mötet tog slut och jag kunde inte riktigt släppa detta på nästa utvecklingssamtal.

Det min kollega gjorde var en kränkning.

Och det är inget jag ska eller FÅR släta över med"det var dumt"

Fan.

Så imorgon ska jag säga till föräldrarna att dom ska höra av sig till min chef med det som hände.

Det är absolut inte okej att säga så som hon gjorde.

Jag är så jävla less på mina kollegor annars också och deras jälva regler.

Före sommaren så stod det i kylskåpet en gammal yoghurt.

Min kollega gick och frågade alla "är det din", alla sa nej..Men hon gav sig inte.

Jag lekte med barnen, pratade med föräldrar..jag kände liksom inte att det var viktigt ALLS att ha nån jävla utredning i vem som lämnat en yoghurt i kylen!?
Men nej hon gav sig inte.

Tillslut sa jag, varför slänger du den inte?

Ja jo det KUNDE hon ju göra, men det är inte roligt att städa efter andra.

Nähä..men gör inte det då?
Varför måla ut sig som något jävla offer när du gör saker som du inte behöver göra?

Sen lär vi barnen att man ska prata trevligt.

Vi lär barnen ansvar och att inte lägga sig i.

Men vi gör inte så.

Pedagogik funkar även om du är 50plus.

Och sluta gnäll, jag vill inte vara på mtt jobb varje dag och höra dig gnälla!!

Ja..

Vad ska jag säga...igår:

Åkte hemifrån strax före sex, hem till kompisen för att dricka vin innan karaoken.

Hon var där och jag tänkte väl egentligen inte mycket mer på det..

Skulle det bli kaos, eller skulle förra helgen spelas upp igen?

Det blev kaos.

Jag märkte hur min syn på henne förändrades desto mer jag drack, jag trodde faktiskt inte det handlade om alkoholen.

Jag vetinte vad vi pratade om egentligen men plötsligt började jag gråta....på balkongen

Rätt så jävla mycket faktiskt.

Hon klarade väl inte av det, för hon gick in igen...ut kommer min kompis och frågar vad som hände

Men det är ju just det, jag vetinte.

Kanske grät jag över situationen, eller över..........allt?

Vi skulle gå vidare och då väljer hon att gå hem

Jaha?

Hon körde nån jävla offer taktik och bara "nää det är bäst så"

Äh lägg av, kan vi inte ens umgås nu? Skit i mig då men dina andra kompisar.

Nä..nä..hon skulle hem.

Vi går ut.....sjunger, har faktiskt kul:)
Byter ställe....så är hon där.

Hon som påstår att hon skulle gå hem har alltså gått ut på en annan krog.

haha, alltså, jag blev så jävla sur.

Kan man inte ens vara ärlig?
Kunde hon inte isåfall sagt "jag drar till det andra stället kom om ni vill"

Hon var där, tillsammans med sin flickvän..så ...ja.

Vi kommer in...hon reser sig upp för att krama mig, jag puttar undan henne

Nu räcker det.

Hon puttar undan mig jämt mentalt så nu är det FAN dags för mig att sätta ner foten.

Jag är fan ingen drog som dödar...Jag är fan ingen man måste undvika.

Kan jag förstå att hon drog från oss/mig? ABSOLUT...hon kunde väl inte kontrollera sina lustar ellernåt.

Kan jag förstå att hon inte sa det utan ljög? nej.

Natten fortsätter och jag undviker henne till tusen.

Åker hem och hon skickar nåt sms, något fånigt för att få min uppmärksamhet.

Jag svarar inte.

Nej, nu får det faktiskt räcka.

Jag kommer i säng halv tre ..och..som alltid när jag lägger mig sent och har druckit så får jag knappt nån sömn.

Inte för att jag mår dåligt ellerså jag bara vaknar, och idag började jag sjunga i mitt huvud, gick inte att slappna av.

Sju vaknade jag, men ah.....det får bli att sova middag sen.

Fan, jag känner mig så jävla trasig med allt detta.

Jag vill ha hem E igen...men ah, ja måste stå mitt kast att jag bad honom flytta.

Han försöker bygga upp en egen tillvaro där han bor nu, så jag kan inte dra upp honom från det...Och kanske är detta bäst.

Men jag kan inte sluta tänka på att kanske skulle det bli annorlunda om vi bodde ihop igen?
Nu när vi vet hur det är att bo isär?

Jag är trött på mig själv.

Jag orkar knappt vara med mig själv, ens vistas i samma rum hur fan gör man då?

Jag vill vara den här starka oberoende kvinnan!!

Hon ställde in, sånt kan ju hända....men ah jag och ändrade planer klingar inte så jävla bra.

Vi pratade..

Eller ordbajsade, för vi pratar egentligen inte om något, eller kommer fram till något.

Hon går ut nu ikväll tillsammans med sin flickvän.

Ja, det är ju såhär det kommer att vara, hon är upptagen, klart jag inte går först.

Ringer E för att kolla läget, han fiskar, jag har lust att skrika på honom

Känner mig så jävla bortglömd.

Jag vet att han hör det på min röst, han säger att han tänker på mig, och saknar mig

Men vad gör det?
Jag behöver inte att nån tänker på mig!

Jag behöver en kram.

Jag är så jävla trött på att han säger att det ska bli bra...sen...nångång.

Jag tänker på alla gånger han fått mig att skratta och då ler jag och älskar honom.

Men den här situationen, hatar jag.

HATAR

E ger mig ingen uppmärksamhet och Hon har inte tid för för mig, eller svarar på mina sms tillräckligt fort.

Jag blir som ett vrak.

Ett jävla känslomässigt vrak

Kan bara NÅN av er ge mig det jag behöver!??!

Känns som jag skiter i om det är E eller Hon som ger mig det, jag måste ha bekräftelse och närhet.....NU

Hon säger att jag är om en hiss i mitt humör, det var nog ganska bra beskrivet faktiskt.

Jag HATAR att må såhär.

När Hon skrev att hon skulle fixa sig för att gå ut på krogen så bröt jag ihop.

Tårarna bara forsade och jag visste inte var jag skulle ta vägen.

Hon säger att vi kan ses imorgon, hon hade några ärenden till där jag bor iallafall.

Jag försöker väl att inte hoppas på något, hon kan ställa in.

E och jag har inget att prata om när vi pratar, det är helt jävla otroligt att samtalen alltid är detsamma

Hej

Hej

Hur mår du

Jo det e bra här

vad gör du?

Vad har du gjort idag?

Är ju inte ens kul att ha sånna samtal!

Jag måste vara Jag och inte flickvän just nu.

Vad vill JAG?
Vad tycker JAG om att göra?

Sen får allt det här med min relation komma sen, jag förändrar ju inte hans och min relation eller vårat läge genom att må piss och flippa ur?

Jag tänker på människor som försöker ta sitt liv.

Jag har alltid tyckt att det varit så otroligt egoistiskt

Jag har också tyckt att vill man dö så dör man, man vet ju egentligen hur man gör, så varför misslyckas man.

Men jag fattar.

Man vill inte dö, man vill veta om någon verkligen bryr sig.....på riktigt.

Skulle folk bli oroliga?
Skulle nån komma till sjukhuset?

Skulle folk säga som dom känner, pga alla känslor?

Jag har i mina perioder en längtan efter att göra just detta

Jag satt idag och tänkte att jag skulle göra något för att hamna på sjukhus, för att se vem som kom.

Vem skulle hålla min hand?
Vem skulle bli orolig för mig?

Vem skulle säga att jag är fantastisk och borde inte göra såhär?

Det är otroligt korkat och egoistiskt men jag kan verkligen inte förklara hur det känns att känna sig så otroligt ensam.

Övergiven.

Klart dom säger att dom gillar mig.

Klart dom gillar mig, eftersom vi umgås.

Men när man mår riktigt riktigt dåligt så räknas inte det.

Man tror att människor låtsass och man tror att dom är med en för att dom måste, eller tycker synd om en.

Jag vill bara ställa mig mitt i vägen utanför krogen för att se vem som skulle reagera och flytta på mig.

Kanske är det bättre imorgon.......

Igår kom min pojkvän hem till mig.

Vi kramades och sen började jag känslorasa.

Jag fick svårt att kramas och det kändes som spindlar under huden när han kom nära.

Jag fick panik och smsade min syster

"jag gråter och han får inte ta i mig, är jag ens kär, jag vetinte vad som händer?!"

"det är en känslourladdning, allt är så infekteat och du hade en fantasi om hur det skulle kännas och nu när det inte känns så får du panik och sätter upp en fasad för att skydda dig själv"

Ja, precis så är det nog faktiskt.

Jag poppade popcorn och grät, han satt i vardagsrummet och var nog rätt förvirrad och sårad.

Vi såg på film och jag kommer på mig själv med att krypa jätte nära, jag vill vara nära!

Alltså dom här känslorasen upp och ner tär otroligt mycket på min hjärna.

Jag sa något otrevligt när vi skulle sova, och han la sig på soffan, sov där hela natten.

Helvete.

Vädret är katastrof, känns som höst.

Jag får panik, IGEN, vad ska i hitta på? Hur ska man roa sig? VAD SKA VI GÖRA?!

Alltid dessa jävla beslut och denna panik över att AHHH det är semester man måste roa sig!!!!!

Men vad gör man?

Badar? aldelles för kallt, och det kommer bli regn.

Vi skulle iof kunna meta, ja, ja det skulle vi kunna göra...Ta en promenad och meta.

Men sen då?

Alltså vafan gör folk på sin semester? Utan körkort?

Jag gav honom t-shirtarna igår iaf, han blev jätte glad.

Jag tror vi måste lämna lägenheten, och jag tror att det kommer kännas bättre när vi åker till min syster.

Byta lite miljö.

Igår stod jag och sa att jag skulle hoppa ut igenom fönstret.

Inte speciellt moget av mig jag vet

Jag grät, poppade popcorn och sa att jag borde hoppa.

Klart jag inte skulle hoppa ut igenom fönstret men hela min kropp ville bara göra något drastiskt, jag orkar inte med min hjärna!!

Min hjärna som överanalyserar allt, som tänker på framtiden..jag ser ingen framtid!!

Min pappa tar i princip aldrig ut semester
Han berättade att engång tog han ut tre veckor, och fick panik.

Så kanske är det något vi har gemensamt han och jag, att för mycket frihet gör att vi tänker för mycket och det orkar vi inte.

Jag gjorde precis slut med min pojkvän.

Han skulle komma idag, det var ju "helt bestämt".

Han ringer mig klockan tre och säger att han varit vaken största delen av natten.

Hans syster och pojkvän har gjort slut.

Jag fattar verkligen inte varför man måste sitta uppe med en vuxen man en hel jävla natt för att HAN gjort slut.

Men tydligen behövdes det.

Sen kommer ett brev i posten som kräver att E måste lämna in en massa papper till socialen för att ens kunna få bidrag.

Så ja, såhär i efterhand så är det ju självklart att han inte bara kan åka till mig när han har papper att fixa.

Men jag orkade inte.

Jag känner mig så sviken, och har mens och ont så jag började gråta hysteriskt.

Jag skrek

Jag sa allt jag tyckte.

Jag är så trött på brutna löften, han skulle ha kommit i måndags, sen igår, sen idag.

Jag är så trött på hans ostrukturerade liv.

Han pratade lungt hela tiden, försökte förklara och lugna mig.

Vi pratade, skrek och jag grät....i 40 min.

Han sa att han kommer på fredag, "måste fixa alla papper o grejer".

Men ja, vi vet ju inte om han kommer på fredag, för saker händer alltid honom, saker "dyker upp".

Vi la på.

Jag smsade

"jag vill inte vara med dig längre"

Kändes som en kniv i mitt hjärta.

Vafan skrev jag?

E skickade tillbaka en ledsen gubbe.

Jag skrev att jag inte orkade med brutna löften och ja...hela det här jävla livet!!!

Han svarade"jag älskar dig av hela mitt hjärta men jag önskar dig all lycka i livet"

En tll kniv i mitt hjärta.

"Kom senast fredag och ha med dig något du kan packa dina saker i"

"Jag ska försöka komma absolut"

.

.

.

Jag vetinte vad jag ska säga, eller skriva nu egentligen.

Var det såhär det skulle sluta?

Gör jag rätt?
Varför gör det isåfall så jävla ont?!

Han lever ju ett sådant liv tyvärr där det är svårt att ge löften, han har bara bott där i lite över tre veckor och det är mycket papper som behöver fixas för att man skakunna hamna på plats i systemet.

Jag vet ju det.

Jag måste bara ha hit honom, nu, i soffan, se på honom, känna efter hur det känns när man kramas.

Känns som att jag kommer gå som i en dimma till fredag.

Min syster ringde igår och frågade om vi kunde komma på lördag.

Fan.

Jag älskar min syster och kan säga allt till henne, men jag orkar inte nu jag orkar inte berätta att jag IGEN är ledsen på E.

Fan.

Vart ska jag börja?

Hon ringde mig, och berättade...."allt det jag har sagt till dig är sant"

Det blev plötsligt en stund av erkänannde, så jag förstod att något har hänt.

Hennes fd hade varit och hälsat på, känslorna hade kommit tillbaka och dom bestämde sig för att bli ett par igen.

Så det som jag varit orolig för hände nu mig.

Jag var orolig för att såra Henne, eftersom jag inte visste vad det var jag kände eller ville.

Nu berättar Hon att hon har en relation, och att Hon sagt att Hon hade känslor för mig.

Då hade Hennes partner sagt att hon förstår, men om Hon och jag skulle göra något så skulle dom bryta.

Så Hon fick panik och sa att jag inte fick komma och hälsa på Henne, hon skyllde på andra saker.

Så vi bröt.

Jag är inte arg på Henne för att hon har en relation med någon som Hon älskar.

Jag är arg på att Hon lekte med mig.

Om Hon hela tiden hade känslor för sitt X så varför leka med mig sådär?
Säga att Hon saknar mig och räknar ner timmarna tills vi ses?

Vi pratade i över en timme i natt.

Hon försökte förklara sig, och jag kände klumpen i magen växa och vandra upp mot halsen.

Hon babblade om hur mycket jag betyder, sen efter EN timme så säger Hon att Hon har en relation, typ som att hon försa sig.

Jag blev tvungen att lägga på.

Plötsligt grät jag hysteriskt.

Tårarna verkligen forsade och jag fick bita i kudden och kippa efter andan.

Vad händer med mig?

Hon sa att jag var orättvis, att hon inte alls lekt med mig, "allt det jag sagt är sant"

Jag tvivlar inte på att det är sant!!

Men om du nu har känslor för ditt X och du vet att hon inte vill "dela med sig", varför flirtar du då med mig??

Det hade Hon inget svar på

"det bara blev"

Hon går och frågar mina vänner om jag är singel hoppas jag ska bli singel, så gör Hon såhär.

Jag grät och kunde knappt sova

Tänker otroligt mycket på Henne.

Jag ringer min pojkvän.

Jag ville bara höra hans röst, höra av honom att allt ska bli bra, bli som förr.

Men han är som han brukar, "det löser sig".

Jag är så ensam!!

Och det värsta av allt är ju att jag och Hon är ofta ute tillsammans, och har massor av gemensamma vänner.

Hur jävla kul kommer det bli att träffa henne igen?

Vi har liksom alltid kramats och skojat med varandra, långt före det blev djupare.

Kommer jag klara av att se Henne?

Jag är så jävla trasig, ledsen och splittrad.

Min pojkvän säger till mig igår att han kanske kommer idag.

Han vet också att han inte ska eller bör ge mig förhoppningar så han förtydligar....KANSKE.

Så jag tänker att han inte kommer, precis som jag alltid försöker att göra.

Jag ringer honom hela dagen.

Han svarar inte.

Jag blir rätt orolig, varför svarar han inte.

Sen har jag lust att slå mig själv på käften.

Orolig?
Det har fan aldrig hänt honom något, ,så han sover väl ellernåt.

Klockan fyra svarar han....

Han sover.

Jag skriker.

Jag sover, jag är sjuk och mår inte bra, säger han.

Jag skriker.

Låt mig vara säger han.

Och då rasar allt ihop.

Låta dig vara?

LÅTA DIG VARA?!?!

Vi har inte setts på tre jävla veckor.

Du skulle KANSKE komma idag, jag skulle ringa dig vid 11.

Och du ber mig låta dig vara?

Jamen fuck off då jävla idiot.

Ja, han menade förmodligen att jag skulle sluta skrika och låta han vara.

Men det spelar ingen roll.

Varför ska jag alltid ta hänsyn?

Allt jag tänker på nu är att åka till Henne.

Hamna i Hennes armar då hon kramar mig och lyssnar på mig.

Men ja, hon är ju på ett ställe där sånt inte direkt går.

Det känns som att jag håller på att drunkna.

Spenderade nästan tre timmar på en filt med min bästa vän.

Min bästa vän som jag ibland inte klarar av att se, eller träffa.

Han som gör mig galen med sitt speciella sätt och åsikter.

Men han är ärlig och äkta, därför gillar jagg honom massor.

Vi pratade om allt och han frågade om mig och E.

Och det är ju egentligen ingen som vet om att han flyttat, så frågan gjorde mig lite ställd men jag sa väl att det känns jobbig och konstigt..Kan inte sätta ord på det mer.

Nu på kvällen så känner jag mig tom.

Ringde honom som jag brukar för att säga godnatt, lät nog lite kort och ledsen Han var ute och cyklade så han reflekterade inte över det.

Jag kanske kommer imorgon, säger han.

Eh...okej?

Det beror på om en kompis betalar min biljett säger han.

Sen säger han

"då kommer jag nog förbi dig också och lämnar dina solglasögon".

Okej.

Förbi mig?

Jag vet att jag tolkat sönder min pojkväns ord förr, och att jag oftast överreagerar.

Men jag är också så trött på att han ibland uttrycker sig som en jävla spade.

"Jag kanske kommer imorgon, längtar efter dig"
Hade väl låtit jävligt mycket trevligare?

Jag vet att han saknar mig, så varför tvivlar jag.

ENKELT

För jag behöver verklighet och berörning inte några torra jävla ord på telefonen.

Men ja, hahahahah

Han kommer ju förmodligen inte ens, för det är ju alltid så, saker skiter sig fan jämt när han ska planer något.

Jag tror resan därifrån kostar under 100 kronor.

Tanken har alltså inte ens slagit honom att hans mor, syster eller systers pojkvän kanske kan låna ut det till honom, GE honom?

Fattar ni, man har alltså inte ens 100 kronor.

Vad är det för liv?

Jag känner mig så jävla maktlös och jag behöver fan bara en kram!!!!!!!!!!!

Man ska fan inte ha en relation men ändå känna denhär känslan och fan tigga om en kram.

Men WOHO för mig för min pojkvän KANSKE, kommer förbi.

Om han har tid alltså, kan ju vara så att han måste rädda hela jävla världen eller att alla ber honom om hjälp.

fuck it!!!