Jag känner mig otroligt låg.

Avundsjuk på andras liv på facebook och det känns som att jag inte har något.

Nu har jag ju ett fantastiskt mirakel i min mage, som jag är otroligt tacksam för och oavsett ALLT så kommer jag bli en kickass mamma.

Men...

Jag tänker..

Ser hur en bekant åker på kryssning med sin pojkvän, dom har hyrt en fin hytt sitter och skålar med vin och shoppar på taxfree....När får jag göra sånt? Då måste jag se till att jag har råd att betala för oss båda.

Känns inte som att jag har några vänner, sånna nära ni vet, som känner en som man kan lita på.

Det känns som att åren går och allt jag gör är att äta och se på film.

Helgerna består av att vi pratar om vad vi ska äta, och sen ser vi film...För sånt kostar ju inte.

Nu har jag varit hemma hela helgen, brukar försöka hinna med en krogrunda för att sjunga lite, men igår orkade jag inte.

Kanske behöver jag dessa stunder för att inte hamna i detta, att jag tänker för mycket?

Fast är det så att jag tänker för mycket, kanske har jag bara vaknat och inser, "vad har jag för liv"?

Jag har en fantastisk syster som igår ringde mig och kvittrade att hon köpt en present till bebisen.

Oj redan?
Jaaa sa hon glatt, jag är så glad och var tvungen att köpa något.

Men varför känner inte jag sån glädje?

Det är så jävla orättvist, jag vill ha positiv energi, vill inte vara låg, arg och negativ.

Vill att bebis ska känna positivitet!!

Jag kröp ihop i soffan igår och sa att jag var olycklig.

E gör som han alltid gör, kramar mig, frågar om han kan göra något...Bäddar om mig med en filt samtidigt som han ger mig rum att vara ifred.

När ska han börja jobba?
Jag fattar inte, varför verkar alla andra få jobb?

Varför har vi bråkat om det här nu i flera år?

Jag sööker jobb älskling, säger han.

Ja men fan, inte tillräckigt!

Hittade tre jobb till honom igår som jag bad honom söka, så börjar vi tjafsa och han tycker att jag tjatar.

Eh ja, jag tjatar för att jag är olycklig och för att vi ska ha barn, som behöver försörjas.

Ibland känns det som att han inte fattar allvaret, jag ser inte det där desperata i honom som man sett hos andra.

Andra som typ bönat och bett om ett jobb, andra som går in på ett ställe och erbjuder sig att jobba gratis först bara för att dom ska få se arbetsviljan.

Här sitter jag med ett litet korn i magen, vecka 9, borde vara lyckligast i världen.

Jag har ju längtat efter detta, kämpat, tagit hormoner och gått på flera läkarbesök!!

Jag klarar detta, jag föder barnet och har råd att försörja barnet, mig själv och betala hyran.

Så får vi se vart E är i oktober.

Jag kan inte påverka hans situation, jag kan inte oroa mig mer..Det får inte påverka min graviditet!

Har han ingen inkomst så får jag betala underhåll och sedan bli återbetalningsskyldig.

Mannen jag lever med och älskar, min vän och min prins kommer jag sätta i skuld för att han har nån jävla funktionsnedsättning över att kunna få en inkomst.

En smärre panik sprider sig över min kropp.

Denna lägenhet är absolut inte anpassad för barn, det har jag vetat länge, men att hitta en ny bostad..i sthlm..hur gör man?
Det är köer överrallt och man ska ha köat i flera år.

Jag får panik faktiskt, hur gör människor för att få bostad, jag får panik...Inte kul alls.

Och den här febern verkar inte vilja ge med sig.

Min syster gick på min kusins flickväns babyshower igår.

Jag var inte bjuden.

I början reflekterade jag inte över att jag inte var bjuden, men sen tänkte jag"det är något hon har emot mig."

Grejen är såhär..

Jag har svårt för henne, men jag har svårt för jätte många människor!
Det var också jobbigt för mig att hon är gravid, och att det gick så snabbt...Och jag undvek nog henne lite när vi träffades hela släkten.

Men sen bestämde jag mig för att lägga det där åt sidan, och tänkte"Hon behöver nog också någon", då jag märkte att hon knappt hade nån egen familj som brydde sig.

På två år har jag inte sett henne mycket, kanske 6-7 gånger och då träffa hela släkten och det är mycket folk, men jag har börjat kommentera på facebook och visat intresse.

Men igår då, efter babyshowern ringer min syster. Hon berättar att mina mostrar undrade vart jag var, min syster sa då att jag inte var bjuden...ahh konstigt hade dom sagt.

Min syster berättar då att min moster sagt"att hon inte sagt något, ja alltså er mamma berättade att dom försöker få barn"

Då har alltså MIN MAMMA sagt till sina systrar att vi försöker få barn.

Något som är för mig högst privat, känsligt och intimt.

Hon har ingen som hellst rätt att sitta och berätta för andra om mig sådär, och jag är rätt säker på att jag sagt det till henne.

Jag blev bara så jävla ledsen.

Men ur min mosters synvinkel blev det ju"men vaddå, varför vill hon inte att vi ska veta?"

Och det handlar inte om det, det är inte något personligt, jag vill egentligen inte att någon ska veta, det är känsligt och privat.

Och jag vill inte ha några frågor om hur det går, eller bättre lycka nästa gång..Därför har jag inget sagt!!!

Så jag mailade mamma och sa hur jävla upprörd jag var, kände mig sviken och lurad.

Sen bestämde jag mig för att maila min kusins flickvän, "varför blev jag inte bjuden"

Hon skrev då" jag har känt att när vi ses så pratar du knappt med mig, har känt som att du inte gillar mig, därför ville jag inte bjuda dig"

Och ja, jag har ju haft svårt för henne, men jag tycker inte det där är okej.

Vi är liksom inte några 15åriga brudar som ska ha klassfest, vi är familj, hennes blivande man har jag känt i 30 år.

Jag tycker inte att man fryser ut någon sådär.

Hur mycket kan hon då gilla MIG? Brukar man inte då som vuxen typ höra av sig och kolla om något är fel, om man känner så?

Och jag tänker på det mer och tänker.........hon har fan inte pratat med mig heller?
Och jag frågar E, brukar hon prata med dig? Nää  säger han.

Nä precis!! Så varför är JAG BOVEN?

Jag berättade detta för min moster, som inte förstod varför jag var bjuden.

Hon blev helt chockad, sa flera gånger"detta kan inte vara sant"
Hon frågade mig om hon fick prata med henne...Min spontana tanke var NEJ, jag orkar inte.

Om hon inte gillar mig så fine, finns liksom inget att prata om.

Men tillslut gav jag med mig.

Känner bara att detta blir så otroligt infekterat, är jag ett monster? Är jag så hemsk så att man inte ens kan bjuda mig?
Dom ska snart gifta sig....får jag komma då?

Alla kalas där vi kommer ses, shit det kommer ju fan bli as spänt.

Och jag kan liksom inte ändra mig, jag är såhär..det tar tid för mig att lära känna människor, släppa in dom

Jag kan inte vara trevlig och social direkt, varför får jag inte vara så?

Nu har min pojkväns syster gjort bort sig för sista gången. .
Hon har kallat honom gris och värdelös.
Hur kan man behandla sin egen bror såhär?
Han bor med hennes pojkvän och hon säger att det förstör deras relation
Jag blir så jävla ledsen!!

Känner hur jag går sönder inombords. ..

Det är sällan jag lyckas lägga in bilder via mobilen här på bloggen.

Om jag däremot sparar en bild på datorn och sen lägger till den här är det inga problem.

Men det är väldigt omständigt, hela grejen är väl att fota och sen lägga in det direkt i bloggen.

Men det går sällan och det är väldigt tråkigt, och nån jävel som kan svara på varför finns det inte heller då deras typ kundtjänst verkar vara lika aktiv som spice girls.

Oh well.

Det jag ville ta kort på var:
I julklapp fick jag vidriga fläsksvålar, har inte velat slänga bra och ny mat(som jag aldrig vill) så nu tog jag några och krossade i en fryspåse. Kryddade salt, chiliflakes, curry, timjan..Knäckte två ägg i en bytta.

Doppade kycklingfilé i ägget, sen krossade svålarna, upprepade detta två gg.

In i ugnen!

Att panera kyckling ger en kanonsmak, och att panera i svålar är helt enligt LCHF.

Meeeen en bild säger mer än 1000 ord, men nu går det tydligen inte.

E är påväg hit men tågen är försenade så han får nog värma på maten iaf.

Jag har haft huvudvärk idag och osäker på vad det kan bero på.

Imorgon är det studiedag på jobbet, känns rätt skönt att bara sitta och lyssna hela dagen och umgås med vuxna.

Avsnitt 11 har kommit ut av Blacklist, verkligen en grym serie som ni MÅSTE SE!

Vi tar allt från början...

Jag lärde känna en tjej för inte så länge sen.

Hon är en väldigt bra människa och jag får verkligen bra vibbar från henne(det är väldigt ovanligt att jag får bara goda vibbar av folk).

Hennes man friade.

Hon frågade mig om jag ville bli toastmadam

Jag visste inte ens vad det var, och jag kände ju henne knappt?

Men jag tackade ja.

Detta är rätt länge sen och bröllopet är nu i augusti.

Tiden gick och hon sa att en till tjej skulle hjälpa mig, så vi var nu två toastmadam, as bra!

Men tjejen blev bjuden på ett till bröllop samma dag!! Så nu är vi tre st.

Jag är nöjd med det, eftersom jag inte ens varit på ett bröllop i vuxen ålder.

Klart om vi pratar om det innan så jag vet vad som ska förväntas av mig så går det ju.

Men eftersom jag knappt känner bruden, och jag även tydligen ska hålla i möhippan sååå...är det ju inte så jävla lätt liksom.

Idag satt vi och skulle prata lite smått om planeringen, förberedelser, vad min uppgift är osv.

Jag fick träffa den andra toastmadamen, som bruden känt i massa år.

Och hon var hemsk.

Alltså...hemsk är kanske ett starkt ord men hon var som en gaffeltruck.

Bara mejjade ner med ord och pratade konstant och betedde sig som nån jävla bröllopsexpert.

Jag fick direkt dåliga vibbar av henne.

Jamen ni vet en såndär tjej som inte direkt har några spärrar..Och bara HEEEEJ...typ

Hon ba"sen ska  jag hålla tal och blablabla"...Så hon har redan bestämt vad hon ska göra o grejer..

Och jag känner lite såhär, klart jag ska vara toastmadam..Men om HON ska göra allt och typ delegera till mig så är det inte så jävla kul..

Jag ska ge detta tid, och träffa henne flera gånger men som det e nu så har jag fan lite ångest.

Jag avskyr när folk är stressade och ska börja bossa.

Och hon och jag MÅSTE ju funka eftersom vi ska jobba ihop under ett bröllop.

VI ska fixa möhippan.

VI ska hålla ordning på vilka som kommer, vilka som håller tal osv.

Då måste ju liksom hon och jag funka.

Ah ja vetinte, känns bara drygt.

Annars var kvällen helt ok.

Ställde mig på hennes våg och vägde 4 kg mer än imorse.

Mådde piss direkt.

Och det är ju så jävla dumt!! Du ska aldrig väga dig på kvällen och verkigen inte när du har mens.

KLANT

Det här med vikthysterin försöker jag verkligen sluta med, för det ÄR ju såhär viktnedgång ser ut..
Upp och ned.

Men jag känner stressen för att jag måste gå ner för att få göra IVF

Och nu mitt i allt kommer mensen åt helvete fel också.