Är det hormonerna som spökar eller är jag såhär känslosam?

Jag kommer att älska dig från första stunden jag ser dig.

Jag kommer att ta hand om dig och lära dig allt jag kan.

Jag kommer vara orolig och jag kommer att skydda dig.

Du är så efterlängtad och vi har gått igenom en massa saker för att få dig.

När den dagen kommer då vi ska berätta för alla, så kommer jag att vara ärlig.

Jag skaffar barn för jag vill känna hur det är att älska på riktigt.

Jag skaffar barn för att jag vill bygga upp något som jag kan vara stolt över.

Jag längtar efter att få se dig, och ge dig ett passande namn.

Jag längtar efter att se dig när du sover.

Jag längtar efter att ta med dig ut i första turen i din vagn.

Jag längtar efter att se vad du får för personlighet.

Jag älskar dig så otroligt mycket trots att du är så liten och så ny där inne i min mage, hoppas du vill stanna kvar.

Jag måste vara glad och tänka positivt, KOMIGEN NU!

Det är inte hela världen om jag bor här och får barn, det kommer att gå, möblera om lite bara.

Det en sån otroligt stress också för mig angående ekonomin, men jag måste stänga av det där nu..

Människor med lägre inkomst än mig, har barn.

Försöker stötta E i det här också..Han är glad utåt, han har pussat magen flera gånger och det gör mig verkligen varm i kroppen

Men han har en inre stress, han har ju inget jobb, och nu blev det liksom på riktigt, jag är gravid.

Jag vet att han söker,och jag vill inte lägga mig i, men jag hoppas verkligen det blir någon ljusning snart.

Min mamma vet, min moster vet, min syster och en kompis till mig.

Jag känner att det räcker, känner inte ett behov av att skrika ut det, just nu..

Kanske blir det mer verkligt när vi gjort ultraljud?

Hemma från jobbet idag med, var helt skakig i benen idag, det var rätt obehagligt, la mig och sov middag i två timmar.

Tog mig iväg till apoteket för att hämta en astmaspray, rosslar när jag andas så jag brukar bara behöva använda den 2-3 dar så är det borta sen...480 kr kostade den...huaa.

Kändes underbart att komma ut och promenera, jag behövde verkligen det..Har suttit inne sen lördags(!!)

Kommer bli sådär hysterisk snart och klättra på väggarna känner jag.

Men imorgon är jag hemma igen, känns för ostabilt idag och vill inte gå tillbaka för fort.

E har åkt iväg för att träffa några kompisar, grilla och umgås..Kul för honom faktiskt, han sitter ju oftast här bara.

Längtar sååååååå till 15 mars, då kommer jag få se på en skärm den lille...Och det är på kliniken där vi gjort våran fertilitetsutredning och dom är så himla trevlig där.

Men innan dess har jag körlektion i början på mars.

Sen har jag ju den där massagen som jag avbokat engång och hon engång, måste bara informera om graviditeten innan.

Sen ska jag till ögonläkaren för att följa upp min skelning också.

Mars blir fullt upp:)

Undra när det kommer synnas på mig, OM det ens kommer att synnas..jag är ju tjock liksom.

Känns lite tråkigt att det nog inte kommer att synnas, men samtidigt så kommer ju ingen att veta heller.

En smärre panik sprider sig över min kropp.

Denna lägenhet är absolut inte anpassad för barn, det har jag vetat länge, men att hitta en ny bostad..i sthlm..hur gör man?
Det är köer överrallt och man ska ha köat i flera år.

Jag får panik faktiskt, hur gör människor för att få bostad, jag får panik...Inte kul alls.

Och den här febern verkar inte vilja ge med sig.

Nu måste jag försöka vara glad.

Jag är gravid.

JAG ÄR GRAVID!

Fan jag har knappt sagt eller skrivit det sen jag plussade i lördags morse.

Jag chansade och mailade fertilitetskliniken där vi gjorde utredning, vi blev ju  gravida naturligt så jag var osäker på om man kunde få komma dit.

Men dom svarade och 15e mars ska jag dit!!!!!

Jag vill bara känna mig graviditet, se min graviditet...Just nu känner jag mest feber och snor.

Och varje gång jag går på toaletten kollar jag på pappret efter blod.

Försök njuta nu!!!!

Min syster gick på min kusins flickväns babyshower igår.

Jag var inte bjuden.

I början reflekterade jag inte över att jag inte var bjuden, men sen tänkte jag"det är något hon har emot mig."

Grejen är såhär..

Jag har svårt för henne, men jag har svårt för jätte många människor!
Det var också jobbigt för mig att hon är gravid, och att det gick så snabbt...Och jag undvek nog henne lite när vi träffades hela släkten.

Men sen bestämde jag mig för att lägga det där åt sidan, och tänkte"Hon behöver nog också någon", då jag märkte att hon knappt hade nån egen familj som brydde sig.

På två år har jag inte sett henne mycket, kanske 6-7 gånger och då träffa hela släkten och det är mycket folk, men jag har börjat kommentera på facebook och visat intresse.

Men igår då, efter babyshowern ringer min syster. Hon berättar att mina mostrar undrade vart jag var, min syster sa då att jag inte var bjuden...ahh konstigt hade dom sagt.

Min syster berättar då att min moster sagt"att hon inte sagt något, ja alltså er mamma berättade att dom försöker få barn"

Då har alltså MIN MAMMA sagt till sina systrar att vi försöker få barn.

Något som är för mig högst privat, känsligt och intimt.

Hon har ingen som hellst rätt att sitta och berätta för andra om mig sådär, och jag är rätt säker på att jag sagt det till henne.

Jag blev bara så jävla ledsen.

Men ur min mosters synvinkel blev det ju"men vaddå, varför vill hon inte att vi ska veta?"

Och det handlar inte om det, det är inte något personligt, jag vill egentligen inte att någon ska veta, det är känsligt och privat.

Och jag vill inte ha några frågor om hur det går, eller bättre lycka nästa gång..Därför har jag inget sagt!!!

Så jag mailade mamma och sa hur jävla upprörd jag var, kände mig sviken och lurad.

Sen bestämde jag mig för att maila min kusins flickvän, "varför blev jag inte bjuden"

Hon skrev då" jag har känt att när vi ses så pratar du knappt med mig, har känt som att du inte gillar mig, därför ville jag inte bjuda dig"

Och ja, jag har ju haft svårt för henne, men jag tycker inte det där är okej.

Vi är liksom inte några 15åriga brudar som ska ha klassfest, vi är familj, hennes blivande man har jag känt i 30 år.

Jag tycker inte att man fryser ut någon sådär.

Hur mycket kan hon då gilla MIG? Brukar man inte då som vuxen typ höra av sig och kolla om något är fel, om man känner så?

Och jag tänker på det mer och tänker.........hon har fan inte pratat med mig heller?
Och jag frågar E, brukar hon prata med dig? Nää  säger han.

Nä precis!! Så varför är JAG BOVEN?

Jag berättade detta för min moster, som inte förstod varför jag var bjuden.

Hon blev helt chockad, sa flera gånger"detta kan inte vara sant"
Hon frågade mig om hon fick prata med henne...Min spontana tanke var NEJ, jag orkar inte.

Om hon inte gillar mig så fine, finns liksom inget att prata om.

Men tillslut gav jag med mig.

Känner bara att detta blir så otroligt infekterat, är jag ett monster? Är jag så hemsk så att man inte ens kan bjuda mig?
Dom ska snart gifta sig....får jag komma då?

Alla kalas där vi kommer ses, shit det kommer ju fan bli as spänt.

Och jag kan liksom inte ändra mig, jag är såhär..det tar tid för mig att lära känna människor, släppa in dom

Jag kan inte vara trevlig och social direkt, varför får jag inte vara så?

Så blev jag sjuk.

Snorig, hostig och ont i halsen, började redan fredag kväll men har nu eskalerat.

Det gör mig sur och besviken, jag var ju nyss sjuk? I januari var jag hemma och det är ju galet hur mycket pengar man förlorar:(

Jag funderar på att hämta ut min astmamedicin, har dragit mig för det för den är ju så himla dyr...men jag vetinte ens om jag har kvar receptet på den...Hmm

Försöker googla om man kan ta sånt när man är gravid, men får inga direkta svar"fråga din läkare"...

Och about that...

Jag tampas med förkylningen och känner inte riktigt att jag har tagit in resultatet jag fick på stickan igår.

Jag har tänkt flera gånger"tänk om den visade fel...tänk om jag går och tror något som är helt fel"

Tänk om graviditeten försvinner?

När jag la på luren med min syster, och det kändes som ett vanligt samtal.

Ett samtal som handlade om"när du blir gravid", ett samtal som vi haft så många gånger...där vi drömmer oss bort tillsammans.

Känns som att jag liksom....måste påminna mig själv..HALLÅ det är på riktigt nu!

E var verkligen fantastisk igår.

Han gjorde te till mig, tog hand om mig, lagade mat, bäddade ned mig mitt på dagen för att vila.

Masserade mig.

Han är verkligen kanon på att ta hand om mig när det behövs.

Vi pratade lite om hur vi måste fixa hemma, hemmet är verkligen inte barnanpassat nu.

Vi drömde oss iväg lite, skämtade om hur vi skulle bli som föräldrar....hur överbeskyddande han skulle vara om vi fick en dotter.

Jag googlade runt efter ett sånt gravtest som visar veckor, hittade ett billigt på apotea som jag beställde.

Känns som att jag behöver ta ett till test och sen kolla om NC har rätt angående veckor.

Nu har chocken lagt sig lite.

Vaknade halv sju och satte mig och kissade på stickan...Som ju inte alls var ett sånt där "gladgubbe" test som jag trodde.

Ett plus.

Blev tvungen att fota det och lägga in i en grupp jag är med i...SER NI NÅGOT!?

Ja, ett starkt plus.

Starkt plus.

Helvete.

Gråter inne på toaletten.

Trött och kli i halsen, helvete ska jag bli sjuk igen?

Skickar direkt MMS till min syster.

Timmarna går, alla sover, ingen svarar på telefon, syrrans telefon är avstängd.

När klockan är mer human för en lördag så skriver jag sms till hennes man....BE HENNE RINGA MIG NU!

10.33 pratar vi

Hennes mobil hade dött...hon hade inte sett sms eller MMS.

Hej vad ville du?

Jo...Jag plussade imorse.

Hon börjar gråta.

Jag börjar gråta.

Just detta tillfälle har jag ju drömt om så många gånger, just detta, att få berätta för min syster.

Hon berättar att hon visste...Hon sa att hon för någon dag sen drömt att jag ska få barn i november.

Hon sa att hon haft nån känsla att "snart e det dags".

Knappade in i NC att jag tagit ett test och plussat, direkt ändrades appen och den berättade för mig....

Grattis till DIN BEBIS.

Beräknad födsel 29 oktober

DIN BEBIS är nu 2mm stor

Jag läser MIN BEBIS, flera gånger.

Jag får inte nog...MIN!

Snart fyra timmar sen....och nu känns det som en dröm

Man har suttit och drömt så mycket så nu kan jag inte fatta att det är verklighet

Men också rädd.

Kan jag fortsätta med lchf?

Hur ser mina värden ut?
Bör jag ta mer vitaminer?

Inget är ju säkert att detta ska gå bra...Men jag måste få vara glad...Jag måste låta mig vara glad.

Ska väl ringa mödravården på måndag...

Skrev mail till fertilitetskliniken också.

Hade faktiskt hoppats på att få komma dit, och ta blodprov och bara kolla allt..Bara första gången

Nu vet jag ingenting känner jag...detta har jag ju aldrig googlat om.

När gör man UL, vad händer sen? Hur ofta går man?

Mitt i allt detta så känner jag mig förkyld och sjuk...igen.

Men alltså..........detta är på riktigt.