I söndags blev min tjej 10 veckor.
Hon är mer vaken,ler och reagerar på olika röster. Hon uppskattar babygymmet och är oftast väldigt glad.
Ibland är det verkligen som att tiden står stilla när jag är med henne.
Hon är så fantastisk och jag känner att jag kommer verkligen göra allt för att se henne glad.
Tiden går rätt fort och ibland är det skrämmande.
jag tänker mycket på första gg hon kommer att bli sjuk. Hur maktlös jag kommer att känna mig.
Jag ska nog ta kontakt med bvc och be om samtal. Man funderar mer än vanligt nu när man inte jobbar och bedövar hjärnan med jobb.

Tror vi skulle må mycket bättre av att flytta.
Behöver bo nära min syster. Viktigt med familj nära och även för min dotter.
Men så stort att flytta. Mitt jobb är helt ok och E har ju äntligen fått ett jobb här.

Mycket tankar men mer kärlek

Vi är här och mår bra.
Hinner inte sitta vid datorn och blogga..eller jag hinner men får jag ensamtid väljer jag att göra annat. Gärna sova?
Har en förhoppning om att börja blogga snart igen iaf.
Min älskling har hunnit blivit 10 veckor och jag är kär varje dag.
Hoppas ni mår bra. Och kul med er som skriver att ni följt mig. Ibland glömmer man att folk faktiskt läser vad man skriver.


Kram!

Min älskling gillar att vara nära nära så att sitta vid datorn och blogga är svårt. Så gör ett snabbt inlägg på mobilen.
3 veckor blev hon i söndags. Otroligt hur fort tiden går!
Idag ska jag träffa första kompisen på en fika..såååå taggad. Och blir väl tvungen att amma offentligt för första gg. Ammade på bvc häromdagen men känns inte som det riktigt räknas..idag blir det nog på mcDonalds haha

Nu är hon här .
6 dagar gammal idag

Nu ska jag ta mig tid till att skriva några fler rader, och några rader som inte är så fulla av ångest.

Lägenheten är fantastisk, och svindyr. Vi har nu bott här i lite över en månad och det känns kanon.

Mindre kanon kändes det när jag insåg hur lite pengar jag får denna månaden, fick panik.

Har aldrig varit heltidssjukskriven så jag fattade inte HUR lite det rör sig om.

När jag jobbade 75% så funkade det liksom, skulle alltid vilja jobba 75 vilka perfekta arbetstider. Men såklart helt skillnad i lön om jag går ned till 75 än om jag är sjukskriven resten...

Men men..

Så på första gången på ca 8 år så fick jag en enorm panik över ekonomin.

Det är något som jag varit livrädd för, har alltid försökt hushålla bra med pengar..har haft turen att kunna handla det jag behöver och kläder och nöjen på det.

Nu plötsligt blev det tight, och pengarna jag får från jobbet och FK skulle täcka hyran och sen 1000 kr över.

Så paniken började ta över.

Hur fan ska jag klara detta?

Har inte mycket i räkningar, men behöver mer än en tusenlapp .

Nånstans försökte jag peppa mig själv att jag har ju ett sparkonto, så smart har jag varit så jag har sparat pengar varje månad.

Men paniken över pengar är verkligen inte kul.

Annars mår jag inte så jävla bra.

Jag tror att jag alltid mått lite halvdant men att det inte direkt märkts av då man har ett jobb att gå till, och timmarna går.

Plötsligt blev jag sjukskriven på heltid pga foglossning, vilket såklart är jätte skönt då jag inte orkade jobba mer....

Men flera timmar hemma, flera timmar med E som gör att det tär på vår relation.

Så jag är orolig, gråter, blir sur för minsta lilla sak.

Såhär har det nog varit i två tre veckor.

Det är inte kul alls att vara nära till gråt, att bråka och klaga på E varje dag..

Skit jobbigt.

Snart kommer dessutom bebis, och jag hoppas verkligen att måendet skärper till sig då.

Jag älskar min graviditet och jag är otroligt tacksam, men nu är den väldigt jobbig.

Jag är rädd att det är något fel, rädd att det ska gå fel på förlossningen.

Rädd för att bebis mår bra där inne.......rör det sig som det ska?

Alla timmar hemma gör att jag tänker massor, känner efter och undrar

Att inte veta NÄR bebis kommer är otroligt jobbigt, och det var verkligen inget man läste om förut, alla bloggar och inlägg man läst om graviditet...Så är inte det många som nämner stressen.

Man tänker 26 oktober, för det är då det är beräknat, men sanningen är ju att det kan ta två veckor till.

Det är otroligt jobbigt att inte vara förberedd, sker det imorgon eller om två veckor?

Så jag försöker finna nånslags harmoni här hemma, detta är ju en tid vi aldrig får tillbaka.

Tiden före bebis.

Sen har vi en bebis här, som tar massor av plats och tid...så vi borde verkligen rå om varandra just nu..

Men hur lätt är det när jag känner att jag oftast vill typ strypa min pojkvän?

Jag satt igår och höll honom nära, för att jag tror närhet är otroligt viktigt för mitt mående.

Det kändes faktiskt bättre, får försöka tvinga mig själv till närheten.

Boat in oss i lägenheten och vagnen står här redo med världens finaste vagnmobil och bäddning, jag längtar verkligen tills att få stoppa om bebis i vagnen...Det är verkligen en målbild jag har, första promenaden med bebis.

Vagnen har stått här sen v10 så nu är det fanmej på tiden att den får köras!!

E är iväg och hämtar liberoboxen på MAXI, jag hämtade ut en förra veckan och den var så bra så jag anmälde honom också.

På våran MAXI så stoppar dom i butiken ner massa extravaror, så jag fick kakor, pasta, pastasås, toapapper, choklad.

Kanon! De flesta andra boxarna består oftast bara av halvbra rabattkuponger och små prover av olika krämer och oljor.

Så det vore verkligen fantastiskt om jag och E och bebis kunde få ett sånt där liv jag har drömt om.

Ett liv där vi har pengar så att vi klarar oss, där bebis och vi mår bra.

Och att E nångång får ett jobb så att han kan bidra med pengar men också känna sig behövd och få rutiner

Känner att det är vår tur nu efter 4 år.

Skriver snart ett mer innehållsrikt inlägg..

Vi hade precis börjat slappna av.

Bygga en relation med våra kantstötta stenar.

Vi börjar lära känna varandra, efter fyra år.

Tilliten började komma krypandes.

Vi vet att vi alltid kommer att behöva jobba på vår relation.

Men nu kändes det riktigt bra.

Jag hade velat bli gravid i så många år, sorgen, kämpandet, längtandet...
Nu är jag i v38 imorgon.

Det enda jag ska behöva tänka på är att slappna av.

Slappna av, du klarar det här..

Din kropp är gjord för att föda barn.

Det kommer att gå bra.

Jag ska leva i bebisbubblan nu och efter förlossningen och bara njuta.

Men så igår, får jag ett slag i ansiktet.

Som att någon trycker ned mina axlar, hårt.

Som att någon sliter ut mitt hjärta och kastar det ned för min balkong.

Det är så overkligt.

Det är sånt man läser om i böcker, ser på filmer...Sånt som gör att man svär högt för sig själv.

Det har nu kommit in i mitt liv.

Och plötsligt så kliver jag ur bubblan och får en panikångestattack.

Kan inte andas, kommer ingen luft.

Näsan är full med snor och ögonen svider,...det är som att jag glömt bort hur man andas

Detta ska ju vara den lyckligaste tiden i mitt liv.

Det här går aldrig att få tillbaka.

Jag kommer aldrig vara gravid igen med mitt första barn.

Nu sitter jag här i en bubbla som borde vara rosa och fluffig.

Men som är full med oro, ångest, tvekan, hat.

Hur kan du göra såhär mot mig?

Bebisen sparkar hysteriskt, nästan som att hon vet att mamma är upprörd, som att hon försöker trösta.

Men det är ju jag som ska trösta dig, finnas där för dig.