Mailade nyss kliniken där vi gjort vår fertilitetsutredning.

Minns inte ens när vi började egentligen, allt har varit så ångesfyllt, förhoppningsfullt och läskigt.

Minns iaf att jag i november 2014 spolade äggledarna

Det stacks och var verkligen obehagligt, läkaren bara"va gör det ont nu? det ska det inte göra"

Nähä? men det gör det uppenbarligen.

Det konstaterades ett stopp på vänster sida, man visste inte varför, så var det iaf.

Sen har försöken hållt på, undersökningarna, gynstolen, hormonerna och sprutor.

Sista försöket med inseminationen så hade jag fått en äggblåsa på höger sida för första gången, kändes nytt och ingav mig mer hopp.

Men det gick inte.

Så tre försök "får man", jag vetinte vad dom menar med får eftersom vi betalar för detta.

Så jag skrev ett mail, mensen  har nu kommit jag antar att ni inte kan göra mer för oss?
Känns otroligt sorgligt, som ett avslut, som ett dödsbesked och som att jag har gett upp.

IVF känns inte skrämmande alls, jag förstår inte folks rädsla för IVF

Kanske är det för att jag i dagsläget inte FÅR göra IVF, därför drömmer man om det, och då kan man ju inte vara rädd.

Kommer säkert vara rädd när vi kommer dit, för det ska vi ju....

Det som jag tänker på såhär i efterhand var hur min pojkväns röst lät när jag sa att jag fått mens.

Vi har verkligen gått igenom en resa ihop han och jag och jag har varit den som har haft störst barnlängtan.

Jag tror det är vanligt, men skitsamma egentligen ,så var det i vårat fall.

E har tröstat mig när jag fått mens, kramat mig och frågat om han kan göra något, denna gången var det annorlunda.

Han låg med feber där han bor, flera timmar ifrån mig.

Han ringde och frågade om jag tagit ett test. Just där blev jag förvånad, att han mindes när jag skulle ha mens.

Jag sa att man bara ska ta testet om mensen inte kommit, och det har den ju.

I nån sekund tystnade det i telefonen och jag hör en suck och sen gör min pojkvän det han alltid gör, samlar sig och är stark och stöttar mig.

"Fan, men finns det inget annat vi kan göra"

Jag fick hålla inne tårarna när han sa så...Vi...och i just det tillfället verkade han vilja ha barn lika mycket som mig.

Vi pratade och la sen på, jag ville inte visa hur ledsen jag var, när han inte kunde vara hos mig.

Jag smsade"det gör så jävla ont bara"

"Jag ville verkligen också, jag är också ledsen"

Plötsligt blev jag ännu mer ledsen.

Jag vetinte hur jag ska förklara, men det har känts lite som att det här kämpandet med att bli gravid är lite min egna  grej. Han står lite på sidan.

Men plötsligt kände jag att vi stod på samma plattform. Och fast det var en häftig känsla så blev jag så jävla ledsen.

För det kändes som att jag gjorde honom besviken.

Att jag inte kan ge honom ett barn.

En sån otroligt fantastisk kille som han är.

Han har brister och det är så mycket som han behöver jobba med, men när han är med barn så är det som att allt är bortblåst och som att han är menad att vara just pappa.

Vi har båda haft en trasig uppväxt. E har inte kontakt med sin pappa och har inte haft det på 20 år.

Och det är något inom en, när man har haft det tufft..Man vill bara ge nån slags revanch. Visa att man kan minsann vara en bättre förälder.

Man känner sig ofta misslyckad och inget värd när man har haft en tuff uppväxt, känns inte som man lyckats med något.

Så man vill lyckas med att bli förälder.

Jag har tjatat om detta så många gånger, men om man bara visste!

"nästa gång ska jag springa den där genvägen, då kommer vi lyckas"

"nästa gång, ska man ha sex på det här sättet då kommer vi lyckas"

"nästa gång, då ska vi göra såhär"

Men vi vet hur barn blir till, men det går ju inte...så då känner man sig så jävla maktlös.

Har vi sex för sällan?

Känns som att de enda verktygen vi har är våra kroppar men det blir bara fel.

Slänger in en fantastisk låt:

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag känner ofta en stark längtan efter att föreläsa. Men om vad?haha alltså jag har ju varit med om en heldel men man kan ju inte föreläsa om ett helt liv. Sen är allt väldigt personligt så genom att föreläsa skulle jag kanske såra många människo...

Hej Jag har börjat plugga. Det är annorlunda som fan. Jag har läst kanske 3 böcker i mitt liv. Plötsligt har jag studielitteratur...på engelska. Plötsligt ska jag läsa massor, skriva massor och förstå helt nya saker. Men det är rätt häftigt...

Idag är det midsommar. Såklart dåligt väder. Kom iväg på lite firande och ätit god mat..och dotterns favorit just nu..jordgubbar. Men sen är det alltid extra jobbigt när man kommer hem..hon sover. Ensamheten smyger sig på. Jag tror att ensamheten...

Minns inte ens vad jag berättat om i bloggen. Känns som mycket händer känslomässigt men annars inte mycket. Jag har extremt lite ork kvar på kvällarna, vilket är sjukt jobbigt. Vilket gör att mitt hem är kaos. F sover tidigt, somnar fort och ...

F är sjuk. Jag försöker hålla gråten inne så hon inte ska se.. Fan ...