Kanske är det så att jag aldrig kommer att få barn.

Tänker så mer och mer nu.

Försöker vänja mig vid tanken och acceptera det.

Vill inte att mitt liv ska stå på paus medan jag väntar..hoppas...försöker...längtar.

Så jag borde hitta andra saker i mitt liv som gör mig lycklig.

OH MY, vilken jävla dag.

Men det jag verkligen älskar är att när det är kaos, så använder jag humor, iallafall i mitt jobb.

Idag var det dags för att gå på en längre promenad runt området, över 500 elever.

Jag har de yngsta så då gick vi tillsammans, medan de äldre hade gjort lag.

Vi börjae med att leta efter frukten, den skulle vara vid start, det var den inte.

Jag hittade den tillslut, min kollega stod utomhus med barnen och frukten var inne, så jag fyllde mina fickor med frukt..såg ganka roligt ut...Hur många bananer får man plats med i fickan?

Vi började gå och det gick rätt bra, äldre barn gick om oss men vi hade ingen panik.

Vi kom till en lekpark, svårt att gå förbi en lekpark med barn så vi lät som leka där ett tag.

Promenaden fortsatte och barnen började klaga, jag insåg att jag kommer att behöva tänka ut en genväg, dom kommer inte orka gå hela.

Det fanns en snurrgrej i lekparken som flera snurrade på, då mådde alla plötsligt illa.

Sen började gnället.

OH HERRE GUD.

Ååååå jag mår illa, åh jag har ont i benen, jag vill heeem, jag är hungrig, min väska är tuuung, jag vill kräkas.

Att höra gnäll när man vet att promenaden är ca 45 min till gjorde mig...galen.

En flicka satte sig ner och vägrade gå.

En pojke ramlade, och då gick han och gnällde hela vägen....som en liten hundvalp ni vet

eehh..ehh...uuh uuuh

Sen var han tyst ett tag...sen började han om.

Jag fick tyst räkna till tio i mitt huvud:P

Vi kortade ned promenaden, TACk O LOV och avslutade med korv och mjölk.

Då kände jag en WOW känsla och gav barnen en massa beröm.

Vi avslutade med att kolla på tecknad film...

Imorgon ska jag jobba sent och sen möta upp en tjej i centrum om ska köpa en klänning av mig.

Skönt att få den såld, den är så jävla fin, trodde aldrig den skulle vara så svårsåld.

Annars?

Fick en liten känsla av att jag saknade E idag när jag stod och väntade på bussen.

Kändes lite mysigt.

Kom hem och känslan försvann.

Jag försöker att inte analysera så mycket över varför jag inte saknar honom, är ju över en vecka sedan vi sågs.

Fast jag gör mig själv INGEN tjänst genom att tänka så mycket som jag har en tendens att göra.

Är jag inte kär?

Känslor är så jävla invecklade så jag tror inte saker alltid är så jävla lätta.