Varje sommar så börjar jag fundera på att ta körkort.

Varje sommar så tar min handlingsförlamning över.

Jag har så svårt att ta stora kliv, ta stora beslut.

Hur gör jag?

Min syster tänkte också börja och hon är en sån som googlar direkt, så hon har ju all fakta nu.

Tydligen ska man boka synundersökning, sen gå nån handledarkurs tillsammans med den man ska övningsköra med.

Sen anmäla sig på nån körskola?

Har ni några bra råd,typ vad man ska tänka på?
Hur många uppkörningar hade ni? lektioner?

Tårarna tog slut och jag proppade huvudet fullt med film.

Såg en film som hette Buried, om en man som blivit levande begravd, hela filmen utspelade sig i en träkista.

Känns som det krävs ganska mycket för att göra en film intressant när man bara har en kista, en person och en telefon.

Sen såg jag nya Jönssonligan, den var inte speciellt bra alls störde mig på endel personers skådespeleri, nää inte sevärd.

E smsade mig hela kvällen.

Han bad om ursäkt, han grät, han sa att han inte kunde leva utan mig.

Och på något sätt så blev jag starkare av det.

Det kändes att som WOW nu visar han känslor, han bryr sig!

Jag trodde aldrig jag skulle få sånna sms.

Jag vet att han älskar mig, för det säger han jämt, men han vill verkligen att det ska vara VI.

E har en familj som käkar upp honom, och jag tror det är mycket värre än vad jag har fattat.

Hans mamma är plötsligt full på nån jävla gräsmatta för att hon har bråkat på en sambo, hans syster är hysterisk.

Jag vill så gärna att ni läsare ska förstå vilken fantastisk människa han faktiskt är.

När vi inte tänker på pengar så får han mig o skratta så jag gråter, han hjälper mig, stöttar mig.

Jag vetinte hur jag ska förklara varför E är som han är.

Det är inte alltid jag vet det själv.

Han är som en bil utan motor, på något sätt.

Så hur gör vi nu?
Jag vetinte.

E har bott borta i tre veckor,och jag känner att jag måste ge det hela mer chans innan jag väljer att avsluta det.

Det funkade inte att bo ihop längre, vi provade i ca 8 månader(bodde iof i princip ihop innan dess också)

Så nu bor vi isär och jag bara måste ge det mer än tre veckor.

Är mitt liv bättre utan E?
Jag vetinte.

Är mitt liv bättre nu när E inte bor här?
Ja, på många vis..

Så nu har jag tagit det klivet, så måse jag ge det en rättvis chans o se hur det går.

E har svårt att hålla saker han lovar, speciellt då det handlar om att ses.

Men sen när man rotar i det hela så är det oftast så att folk tvingat honom att vara vaken, hotat med att ta sitt liiv osv.

Bäst för alla vore om han bodde nånstans, där varken jag eller hans familj fanns.

Kan ni förstå, att hans syster och pojkvän har gjort slut...och hans syster säger att det är E´s fel?!

Som jag har sagt helatiden så måste jag se hur det känns nu när han kommer om en timme.

Hur det känns att ha honom här, och att kramas.

Vi kommer förmodligen att åka till min syster

Min systerson har tydligen frågat flera gg om dagen när vi kommer.

Vi kommer förmodligen ha några dagar ihop där jag hoppas att vi kan göra saker.

Och då får jag känna efter hur det känns, men också få vara med E som faktiskt är som min bästa vän.

Så jag får umgås och vara med min bästa vän i några dagar.

Sen får vi se hur vi gör sen...sen när mitt jobb börjar, ledigheten är slut

vad händer då?

Jag vetinte, men tro mig, om E inte hade haft alla dessa fantastiska egenskaper så hade jag aldrig varit med honom.