Jag gjorde precis slut med min pojkvän.

Han skulle komma idag, det var ju "helt bestämt".

Han ringer mig klockan tre och säger att han varit vaken största delen av natten.

Hans syster och pojkvän har gjort slut.

Jag fattar verkligen inte varför man måste sitta uppe med en vuxen man en hel jävla natt för att HAN gjort slut.

Men tydligen behövdes det.

Sen kommer ett brev i posten som kräver att E måste lämna in en massa papper till socialen för att ens kunna få bidrag.

Så ja, såhär i efterhand så är det ju självklart att han inte bara kan åka till mig när han har papper att fixa.

Men jag orkade inte.

Jag känner mig så sviken, och har mens och ont så jag började gråta hysteriskt.

Jag skrek

Jag sa allt jag tyckte.

Jag är så trött på brutna löften, han skulle ha kommit i måndags, sen igår, sen idag.

Jag är så trött på hans ostrukturerade liv.

Han pratade lungt hela tiden, försökte förklara och lugna mig.

Vi pratade, skrek och jag grät....i 40 min.

Han sa att han kommer på fredag, "måste fixa alla papper o grejer".

Men ja, vi vet ju inte om han kommer på fredag, för saker händer alltid honom, saker "dyker upp".

Vi la på.

Jag smsade

"jag vill inte vara med dig längre"

Kändes som en kniv i mitt hjärta.

Vafan skrev jag?

E skickade tillbaka en ledsen gubbe.

Jag skrev att jag inte orkade med brutna löften och ja...hela det här jävla livet!!!

Han svarade"jag älskar dig av hela mitt hjärta men jag önskar dig all lycka i livet"

En tll kniv i mitt hjärta.

"Kom senast fredag och ha med dig något du kan packa dina saker i"

"Jag ska försöka komma absolut"

.

.

.

Jag vetinte vad jag ska säga, eller skriva nu egentligen.

Var det såhär det skulle sluta?

Gör jag rätt?
Varför gör det isåfall så jävla ont?!

Han lever ju ett sådant liv tyvärr där det är svårt att ge löften, han har bara bott där i lite över tre veckor och det är mycket papper som behöver fixas för att man skakunna hamna på plats i systemet.

Jag vet ju det.

Jag måste bara ha hit honom, nu, i soffan, se på honom, känna efter hur det känns när man kramas.

Känns som att jag kommer gå som i en dimma till fredag.

Min syster ringde igår och frågade om vi kunde komma på lördag.

Fan.

Jag älskar min syster och kan säga allt till henne, men jag orkar inte nu jag orkar inte berätta att jag IGEN är ledsen på E.

Fan.

Kan det vara så att man måste lära sig vad vänskap är?

Jag känner att jag inte alltid vet vad som förväntas av mig i en vänskap.

Jag känner ofta att jag blir förvånad att man tycker om mig.

Jag känner att jag vill stötta och hjälpa men det blir ibland fel.

Kan det vara samma med kärlek?
Många säger ju att om man växt upp i en kärleksfullt hem så vill man ha det själv.

Det blir som din måttstock, hur dina föräldrar hade det

Du nöjer dig inte med mindre.

Jag har ju i princip bara haft destruktiva relationer.

Min mamma och pappa skildes när jag var ett år gammal, min mamma hittade aldrig någon ny.

Min mamma har bara  valt destruktiva män.

Jag minns en målare hon var tillsammans med när jag var barn.

Minns bara att han bad mig flytta på mig i soffan, för han skulle sitta bredvid mamma.

Sen har ju min mamma haft massor av män, över natten.

Så kanske lär man sig något av det, när man ser en mamma, min mamma, som inte respekterar sig själv.

Som låter män använda henne till sex.

Juste

Min syster fick ett ryck och bokade synundersökning, hon ska försöka ta körkort.

Hon frågar om jag inte också "ska köra".

Det känns bara som ett så sjukt stort kliv, och jag har ju svårt för att ta såna stora beslut.

Och det krävs ju så mycket, nuförtiden måste du gå en kurs med den du ska övningsköra med, och jag vetinte ens vem det skulle kunna vara.

Sen är det ju såklart teorin, men min tanke är lite att....det finns många idioter med körkort, så why me?

Varför skulle jag inte kunna ta körkort när så många andra kan?

Men det är ett så stort kliv så , jag vetinte.

Jag tror, att om man umgås med människor som inte har samma bakgrund som en själv.

Så lär man sig mest, och utvecklas mest.

Mina vänner är lika mig.

Exempelvis så har många liknande personlighet, lite upp och ner i humöret, knepig bakgrund.

Flera av mina vänner har en diagnos, oftast ADHD.

Jag känner ibland att det är svårt för mig att skaffa vänner och att identifiera dom som en RIKTIG vän.

Människor tenderar att svika mig, förvåna mig och göra mig förvirrad.

Exempelvis.

Jag och en kompis, som jag känt i flera år, åkte utomlands.

Hon var väldigt negativ när vi var iväg, vilket gjorde att semestern blev skadad.

När vi kom hem så gled vi isär och jag försökte rädda det, mailade henne o frågade varför hon var tyst.

Får då till svar att hon "trodde jag var sur", och jag HATAR verkligen sånt Varför går man och TROR något, utan att fråga?
Hur länge hade hon varit tyst och trott det liksom?

Nej då blev hon sur på mig och sa att jag hade ingen förståelse för människor som inte var som jag.

Vi har inte pratat nu på ett år.

En annan kompis.

Vi ska åka på festival och vi pratar lite smått och vi kommer in på hennes mediciner, som var MÅNGA.

Jag frågar då om hon verkligen ska blanda alkohol och mediciner.

Hon blev då skit sur och vi pratade inte mer.

Sen kan jag ju tänka såhär, såna här småsaker ska ju inte förstöra en riktig vänskap, så hur bra vänner var vi?

Fast det är ju just det, för mig var dom nära vänner.

Därför tror  jag att deras svårigheter och deras personligheter gör att dom gör sådär, bryter för att inte bli sårade.

Sen igår..

Vi var ju och firade en bekants födelsedag.

Jag åkte in med min nära vän samt med två nyfunna vänner, men som jag ändå umgåtts med mycket.

Kvällen gick och min nyfunna vän bjöd in ett par till bordet, från ett annat bord längre bort.

Dom pratade och jag satt nära så jag hörde endel, om helt normala saker som vart bor ni osv.

Sen hör jag min kompis ställa en fråga som jag inte hör, men jag hör svaret.

"ja, jag tycker du är väldigt attraktiv och söt"

EH WHAT?!

Frågade min kompis precis en främmande kvinna om hon tycker hon är attraktiv?

Varför gör man så?

Min kompis sken upp och bara, åååååååh tycker duuu taaaaaack.

Dom bytte nummer.

Jag kan bara inte släppa detta, varför håller hon på sådär?

Jag borde inte göra en stor grej av det men jag kopplar ihop det med något jag hört om min vän, "hon är en sån som älskar att stå i centrum och blir lite sur om hon inte gör det, och måste ha massa bekräftelse"

Jag antar att jag direkt tar upp min sköld för att jag e trött på att människor förvånar mig, gör mig besviken.

Sen satt hon hela kvällen och sa att hon gillade alla jätte mycket, och alla skulle hon adda på facebook.

Ahhhh ja vetinte, jag blir bara så osäker.