Jag har den senaste tiden börjat känna mig otroligt lurad..eller lurad är jag ju inte. Ingen har ljugit för mig. Men det känns som att jag fått typ ny hjärna och glasögon och ser och uppfattar saker annorlunda nu.

Har jag och E nånsin haft en bra relation?
Nu när jag är mamma så pratar man och träffar endel mammor så man hör historier om deras liv.
Innan så umgicks jag och vi med väldigt få och det var mest fest.
Jag hör hur deras barns pappor gör saker med deras barn..hur dom planerar semester.
Vi gör inte det.
Och vi har nog aldrig gjort det.
Träffar pappor som har sån koll på sina barn. Vad dom gillar att äta..nästa bvc besök.
Det som också gör mig ledsen är när jag hör hur närvarande dom var under graviditeten.
Dom pratade ofta om hur kul det skulle bli med bebis.. Köpte söta kläder.
Gick tillsammans och kollade på vagn.
Jag köpte vagnen helt själv..för mina pengar..och gick släpa den med sitt och liggdel på tåg och buss.
E har än idag inte köpt någon leksak eller kläder till vår dotter.

Det måste vara otroligt fint att få dela allt detta med någon. Som är precis lika lycklig som en själv.
Jag har inte det.
Samtidigt som jag är lyckligast i världen så är jag så olycklig...känns som jag varit blind.
E lagar mat, säger att jag är fin städar och hjälper till och har mycket tålamod..
men sen då?
Känns som jag har krigat för..kämpat för någon som..ja jag vetinte..
Kanske är det därför jag alltid haft svårt att säga jag älskar dig?
jag trodde jag hade svårt för dom orden..

Men kanske älskade jag inte honom?
Mitt liv kommer förhoppningsvis snart göra en drastiskt ändring. Då jag söker ny bostad i ny stad.
Kommer då vara arbetslös...det jag fruktat för i så många år..ekonomin.
Kommer leva själv .. Det känns as jobbigt på ett sätt..suger att vara singel.
Men mitt liv med E suger musten ur mig .

Fortsättning följer..