Vi hade precis börjat slappna av.

Bygga en relation med våra kantstötta stenar.

Vi börjar lära känna varandra, efter fyra år.

Tilliten började komma krypandes.

Vi vet att vi alltid kommer att behöva jobba på vår relation.

Men nu kändes det riktigt bra.

Jag hade velat bli gravid i så många år, sorgen, kämpandet, längtandet...
Nu är jag i v38 imorgon.

Det enda jag ska behöva tänka på är att slappna av.

Slappna av, du klarar det här..

Din kropp är gjord för att föda barn.

Det kommer att gå bra.

Jag ska leva i bebisbubblan nu och efter förlossningen och bara njuta.

Men så igår, får jag ett slag i ansiktet.

Som att någon trycker ned mina axlar, hårt.

Som att någon sliter ut mitt hjärta och kastar det ned för min balkong.

Det är så overkligt.

Det är sånt man läser om i böcker, ser på filmer...Sånt som gör att man svär högt för sig själv.

Det har nu kommit in i mitt liv.

Och plötsligt så kliver jag ur bubblan och får en panikångestattack.

Kan inte andas, kommer ingen luft.

Näsan är full med snor och ögonen svider,...det är som att jag glömt bort hur man andas

Detta ska ju vara den lyckligaste tiden i mitt liv.

Det här går aldrig att få tillbaka.

Jag kommer aldrig vara gravid igen med mitt första barn.

Nu sitter jag här i en bubbla som borde vara rosa och fluffig.

Men som är full med oro, ångest, tvekan, hat.

Hur kan du göra såhär mot mig?

Bebisen sparkar hysteriskt, nästan som att hon vet att mamma är upprörd, som att hon försöker trösta.

Men det är ju jag som ska trösta dig, finnas där för dig.