Nu ska jag ta mig tid till att skriva några fler rader, och några rader som inte är så fulla av ångest.

Lägenheten är fantastisk, och svindyr. Vi har nu bott här i lite över en månad och det känns kanon.

Mindre kanon kändes det när jag insåg hur lite pengar jag får denna månaden, fick panik.

Har aldrig varit heltidssjukskriven så jag fattade inte HUR lite det rör sig om.

När jag jobbade 75% så funkade det liksom, skulle alltid vilja jobba 75 vilka perfekta arbetstider. Men såklart helt skillnad i lön om jag går ned till 75 än om jag är sjukskriven resten...

Men men..

Så på första gången på ca 8 år så fick jag en enorm panik över ekonomin.

Det är något som jag varit livrädd för, har alltid försökt hushålla bra med pengar..har haft turen att kunna handla det jag behöver och kläder och nöjen på det.

Nu plötsligt blev det tight, och pengarna jag får från jobbet och FK skulle täcka hyran och sen 1000 kr över.

Så paniken började ta över.

Hur fan ska jag klara detta?

Har inte mycket i räkningar, men behöver mer än en tusenlapp .

Nånstans försökte jag peppa mig själv att jag har ju ett sparkonto, så smart har jag varit så jag har sparat pengar varje månad.

Men paniken över pengar är verkligen inte kul.

Annars mår jag inte så jävla bra.

Jag tror att jag alltid mått lite halvdant men att det inte direkt märkts av då man har ett jobb att gå till, och timmarna går.

Plötsligt blev jag sjukskriven på heltid pga foglossning, vilket såklart är jätte skönt då jag inte orkade jobba mer....

Men flera timmar hemma, flera timmar med E som gör att det tär på vår relation.

Så jag är orolig, gråter, blir sur för minsta lilla sak.

Såhär har det nog varit i två tre veckor.

Det är inte kul alls att vara nära till gråt, att bråka och klaga på E varje dag..

Skit jobbigt.

Snart kommer dessutom bebis, och jag hoppas verkligen att måendet skärper till sig då.

Jag älskar min graviditet och jag är otroligt tacksam, men nu är den väldigt jobbig.

Jag är rädd att det är något fel, rädd att det ska gå fel på förlossningen.

Rädd för att bebis mår bra där inne.......rör det sig som det ska?

Alla timmar hemma gör att jag tänker massor, känner efter och undrar

Att inte veta NÄR bebis kommer är otroligt jobbigt, och det var verkligen inget man läste om förut, alla bloggar och inlägg man läst om graviditet...Så är inte det många som nämner stressen.

Man tänker 26 oktober, för det är då det är beräknat, men sanningen är ju att det kan ta två veckor till.

Det är otroligt jobbigt att inte vara förberedd, sker det imorgon eller om två veckor?

Så jag försöker finna nånslags harmoni här hemma, detta är ju en tid vi aldrig får tillbaka.

Tiden före bebis.

Sen har vi en bebis här, som tar massor av plats och tid...så vi borde verkligen rå om varandra just nu..

Men hur lätt är det när jag känner att jag oftast vill typ strypa min pojkvän?

Jag satt igår och höll honom nära, för att jag tror närhet är otroligt viktigt för mitt mående.

Det kändes faktiskt bättre, får försöka tvinga mig själv till närheten.

Boat in oss i lägenheten och vagnen står här redo med världens finaste vagnmobil och bäddning, jag längtar verkligen tills att få stoppa om bebis i vagnen...Det är verkligen en målbild jag har, första promenaden med bebis.

Vagnen har stått här sen v10 så nu är det fanmej på tiden att den får köras!!

E är iväg och hämtar liberoboxen på MAXI, jag hämtade ut en förra veckan och den var så bra så jag anmälde honom också.

På våran MAXI så stoppar dom i butiken ner massa extravaror, så jag fick kakor, pasta, pastasås, toapapper, choklad.

Kanon! De flesta andra boxarna består oftast bara av halvbra rabattkuponger och små prover av olika krämer och oljor.

Så det vore verkligen fantastiskt om jag och E och bebis kunde få ett sånt där liv jag har drömt om.

Ett liv där vi har pengar så att vi klarar oss, där bebis och vi mår bra.

Och att E nångång får ett jobb så att han kan bidra med pengar men också känna sig behövd och få rutiner

Känner att det är vår tur nu efter 4 år.