Så kan vi ju också prata om att de flesta som röstar på SD är arbetslösa eller lågutbildade människor.

Hur kommer det sig att det är de lågutbildade och arbetslösa som tycker att"invandrarna tar våra jobb"

Så det är så jävla illa?
Att en person som kommer hit som inte gått i svensk skola, aldrig haft ett svenskt jobb..

Som inte kan språket eller kulturen, får jobb.

Men inte du?
Du som bor här och har (kanske) gått i skolan?

Är det invandrarnas fel att dom får jobben men inte du?
Är det dig det är synd om?

Om det är så att samhället hellre anställer invandrare än den lågutbildade svensken, ja..då är det samhället det är fe på.

-inte invandrarna.

Dessa eviga lappar.

Finns även en man som har en skylt"hjälp mig och min familj, jag är döv sen en olycka och kan knappt gå"
Så smällde min kompis en ballong bakom honom och han sprang iväg.

Jag orkar inte längre bråka om pengar.

Jag orkar verkligen inte.

Min pojkvän är arbetslös och jag betalar i princip allt.

Allt.

Då jag gjort en GBP operation så äter jag inte längre speciellt mycket(men shoppar desto mer) så jag borde ha mycket pengar över, men så är det inte.

Min pojkvän känner sig värdelös och deprimerad när han är arbetslös, men han visar inga känslor.

Han har behov av att komma ut och hitta på saker, känna sig levande och värdig.

Det är bara det att saker kostar.

Så idag frågade han om han kunde låna 200 kronor.

Jag sa nej

Sedan frågade han, åtta gånger.

ÅTTA GÅNGER?!?!?!

Betyder inte mitt nej något?
Kan jag inte säga nej?
Hördes inte mitt nej?

Nej, jag vill inte låna ut, jag har själv dåligt med pengar.

Nej, jag vill inte låna ut sa jag ju.

Nej, jag vill inte låna ut, har du inte pengar så får du ställa in grillningen med din vän.

Nej, sluta nu jag vill inte

Men det gick inte.

Han fick pengar.

Jag är medberoende och jag hatar det.

Visst om två dagar får jag tilllbaka pengarna igen, det vet jag.

Men själva grejen, att mitt nej inte betyder något?

Tjatar han likamycket på andra???

Jag är så jävla arg och upprörd

Jag känner mig värdelös och att min åsikt och mitt mående inte spelar någon roll.

Jag orkar inte längre bråka om pengar, och det faktum att du aldrig har några.

Varför har du aldrig lånat pengar för att göra något med mig?
Har du tjatat på någon åtta gånger om att få låna pengar så att vi kan gå på bio eller äta mat?