Plötsligt skrev jag det i ett sms.
Jag är inte kär i dig längre ..
Med en massa andra saker. Hur trött jag är,missnöjd arg...

Jag känner mig inte kär.
Å andra sidan är känslor inte min grej.

När jag födde min dotter för snart 4 månader sedan kände jag enorm kärlek.
Det är en häftig känsla att älska någon så mycket.

Men hur blir det nu?
Är det slut mellan oss?
E säger inte så mycket..man gör ju aldrig det.
Och det är nog det som gör det hela så sorgligt...Han har ingen kämpaglöd.

Ammar min älskling och tårarna rinner.
Är så arg på familjecentralen. Bad sköterskan på bvc kontakta dom för att jag boll ha samtal om mitt mående. Det gjorde hon..det är 2 veckor sen nu..suck

Jag vetinte riktigt vad det är.
Tror jag tänker för mycket.. Jag mår inte bra av att gå hemma. Jag tappar bort mig själv.

Och jag börjar inse att herregud så olika jag och E är.
Jag drömmer om att prata om vardagliga saker med någon. Med E börjar vi i princip alltid att tjafsa.
Sen gör det mig galen att han verkar vara nöjd med detta.
Nöjd att jag jämt är sur..Aldrig vill kramas eller pussas.
Det är inte kul..brukar han säga.
Nä..det är inte roligt för mig heller att må skit.
Hans liv rullar på som vanligt. Sena nätter framför datorn.
Jobbet han hade bestämde sig plötsligt för att han skulle gå ner och bli timmis. Kändes som hela min världs rasade ihop då..
Nu ska han alltså få arslet ur och söka ett nytt...lycka till.

Varje dag vill jag bara fly.
Svårt att fly..vart ska vi?
Så jag åker till centrum..promenerar..biblioteket. allt för att typ slippa vara hemma och känna efter hur jag mår.

Men min dotter är fantastisk och varje stund med henne känns det som att luften jag andas blir lättare.

Min högsta dröm ligger här bredvid mig. Som jag längtade.. Men mycket börjar nog komma ikapp nu.
Kände mig rätt ensam i graviditeten.
E var rädd och orolig så kändes inte som vi delade den.
Tänk om vi båda hade varit sådär spända och förväntansfulla. Va häftigt det hade varit.

Vi hade precis börjat slappna av.

Bygga en relation med våra kantstötta stenar.

Vi börjar lära känna varandra, efter fyra år.

Tilliten började komma krypandes.

Vi vet att vi alltid kommer att behöva jobba på vår relation.

Men nu kändes det riktigt bra.

Jag hade velat bli gravid i så många år, sorgen, kämpandet, längtandet...
Nu är jag i v38 imorgon.

Det enda jag ska behöva tänka på är att slappna av.

Slappna av, du klarar det här..

Din kropp är gjord för att föda barn.

Det kommer att gå bra.

Jag ska leva i bebisbubblan nu och efter förlossningen och bara njuta.

Men så igår, får jag ett slag i ansiktet.

Som att någon trycker ned mina axlar, hårt.

Som att någon sliter ut mitt hjärta och kastar det ned för min balkong.

Det är så overkligt.

Det är sånt man läser om i böcker, ser på filmer...Sånt som gör att man svär högt för sig själv.

Det har nu kommit in i mitt liv.

Och plötsligt så kliver jag ur bubblan och får en panikångestattack.

Kan inte andas, kommer ingen luft.

Näsan är full med snor och ögonen svider,...det är som att jag glömt bort hur man andas

Detta ska ju vara den lyckligaste tiden i mitt liv.

Det här går aldrig att få tillbaka.

Jag kommer aldrig vara gravid igen med mitt första barn.

Nu sitter jag här i en bubbla som borde vara rosa och fluffig.

Men som är full med oro, ångest, tvekan, hat.

Hur kan du göra såhär mot mig?

Bebisen sparkar hysteriskt, nästan som att hon vet att mamma är upprörd, som att hon försöker trösta.

Men det är ju jag som ska trösta dig, finnas där för dig.

Jag och E promenerade hem till några kompisar och grillade i det härliga vädret.

Promenaden tog 45 min och jag var inte kaxig när vi kom fram, mitt bäcken gjorde verkligen ont.

Jag märker hur mycket vi behöver sånt här, umgås med andra..Vi gör det väldigt sällan ihop.

Har haft svårt för närhet dessa dagar, och E har stora behov av kramar och kel.

Men påväg hem från grillningen kände jag att jag ville hålla handen, så vi behöver sånt här, komma utanför hemmet och umgås!!
Men han är ju så jävla svår ibland och vill inte umgås.

Nu sitter jag här iaf och har inte ont så länge jag sitter stilla.

Skulle lägga upp fötterna på bordet, det gick inte

Idag har jag haft en ätdag sådär galen, så jag får lite ångest.

Jag åkte till centrum för att handla några djupa skålar från In och finn.

Skulle handla ett sexpack nuggets, shit har ju inte ätit det på läääänge....Då säger hon att 8st är billigare...så det blev 8 st
Och en påse chips som jag tryckte i mig innan jag kom hem till E, ville inte att han skulle veta.

Att smygäta är såklart ett big nono och något jag måste se upp med så jag inte åker dit på missbruket igen.

Köpte tre st amningsbhar idag.
Det var verkligen dags, har två st bhar som jag använder idag, men som lämnar stora djupa spår i mina bröst..Det är inte bra alls så jag köpte en amningsbh när jag ändå kommer att behöva ha det sen.

Köpte två st utan byglar, supersköna verkligen men jisses så små brösten blir..:S

Nej nu blir det soft och dusch och sen jobb igen imorgon!

Idag...eller nu är klockan efter tolv..så..igår...gick jag in i v114.

Jag har varit gravid i fjorton veckor och ingen frågar hur jag mår.

Berättade för mina 8 kollegor, dom sa grattis, men sen frågar ingen något.

Är ca 70 kollegor på de andra avdelningarna och skolan som inte vet, för det är inget man säger en snabbis när man ses på skolgården.

Min syster ringer mig varje dag, och det är underbart, frågar hur jag mår, drömmer sig bort med mig.

Och E såklart.

Men ingen annan.

Jag vet att det kanske låter konstigt och dramatiskt, som att man ska rulla ut nån röd matta för mig. Det är inte så jag menar.

Jag har väntat på detta så länge.

Jag har längtat, gråtit och varit livrädd...Nu är jag gravid, inte speciellt glad, känner inget, syns inget..Och ingen säger något....kanske inte är så konstigt då att det inte känns verkligt??

Jag går omkring och bär på ett mirakel, helt otroligt att vi blev gravida, så jag skulle så gärna vilja ha lite uppmärksamhet.

Satt utanför skolsyster idag på jobbet, skulle prata om en elev...En kollega kom förbi och vi småpratade.

Hon frågade om jag blir kvar i höst, absolut sa jag...iaf till oktober.

Jag är gravid.

ÅHH grattis, och jag fick en kram.

Jag kände mig genast sju meter längre och ville skrika ut det i korridoren.

När jag slutat jobba så stod jag och väntade på bussen och en annan kollega kom och sa"jag hörde nyheten"

Blev lite förvånad faktiskt att hon berättat för andra och fick en funderare.....hur många har hon sagt det till?

E muntrar upp mig med att"tiden kommer, sen får du mer mage och det syns mer och alla kommer att veta"

Men faktum är att det är få människor som VÅGAR fråga en tjock tjej"är du gravid"; det är liksom lite tabu.

Därför jag funderar starkt på att köpa en sån tröja med en bebis på eller liknande för att liksom alla ska våga gratta.

Sen när jag var hos våra gamla bekanta förra veckan så utbrast hon direkt när hon såg mig
WOW shit va du gått ned i vikt.

Det var också ganska ballt och höra, jag har gått ned 11kg med lchf och ingen har sagt ett knyst.

Visst är det skillnad när man ser mig varje dag.

Men ibland vill jag bara bli sedd och uppmärksammad.

Jag tror jag håller på att sprängad.

Jag tror jag måste prata med någon utomstående snart.

All den här jävla oron för framtiden gör att jag snart kommer att bli dum i huvudet. Eller ligga ihopkurad i sängen och bara sova.

Jag är så trött på att jämföra mitt liv och mitt förhållande med alla andras.

Varför verkar alla andra må så bra?
Varför har alla andra så jävla bra föräldrar som ringer varjedag under graviditeten, köper vagn och drömmer sig bort till  hur det ska bli när bebis kommer.

Jag har en snäll pojkvän.

Men sen då?

Vi kan aldrig göra något, vi gör aldrig något!
Nu är det snart sommar,och vet ni att jag har haft ångest flera år i rad när det är sommar?

Värmen, solen, vädret och LEDIGHETEN gör att jaag vill göra något.

I flera år har jag velat avsluta min semester för att jag orkar inte bara vara hemma och stirra.

Men hitta på något då?
Absolut! Jag försöker, försöker planera något som jag kan göra tillsammans med E.

Men hur lätt är det när en människa har nån jävla sömnstörning så den sover bort halva dagen?

Brukar planera in en vecka med min syster, och det är verkligen alltid den veckan som är fantastisk.

Men hur kul är det att ta med E till min syster, att vi kanske hyr stuga?
Kul med en pojkvän tillsammans med en barnfamilj som går upp vid tolv.

Barnen älskar honom och hur kul är det att se dom besvikna för att han är en jävla tröttmössa.

Och vår bebis då?
Kommer den få uppleva något?
Kommer jag ha orken och motivationen att försöka hitta på saker med mitt barn?
Kommer det att finnas pengar kvar ens?
Nu ska vi flytta till en lägenhet med 3000 kr mer i hyra, jag är LIVRÄDD

Och mitt i all denna oron över mitt liv, mitt liv...vad håller jag på med? Ville jag ha det såhär?

Så oroar jag mig för att graviditeten inte ska fortsätta.

Jag orkar inte vara orolig, arg, bekymrad, irriterad, rädd, ledsen, livrädd.

Därför vill jag bara ha måndag då jag kan jobba, skratta vara med barnen och glömma mitt privatliv.

Men ska kontaktamin barnmorska och fråga om det finns en samtalsperson där som jag kan prata med, jag måste.

Imorgon klockan 8.50 kliver jag in i rummet för att sedan sätta mig i gynstolen.

Gynstolen som jag var så rädd för i så många år, men som nu är mer en vana.

Men denna undersökning är något annat, nu ska jag få se om det är ett hjärta som tickar där inne.

Jag kommer nog gråta om jag ser ett tickande hjärta, kanske låter det inte sådär högt som man har sett när dom gör ultraljuden på tv...Kanske är det bara läkaren som ser..och bekräftar.

Det kommer att bli så verkligt då.

Jag tror att jag varit gravid i 8 veckor, och har fortfarande inte fattat det.

Jag har tagit tre starka test.

Om det inte syns något.

Hinnsäcken är tom, hjärtat slår inte.

Kommer jag sluta att andas?
Kommer jag att skrika?

Innan allt detta med graviditet blev verklighet så trodde jag att vid missfall så blödde man, men det gör man inte alltid.

Kan dröja flera veckor efter innan man blöder ut allt.

Flera veckor.

Det är ju fruktansvärt.

Jag försöker se detta positivt...Inte måla fan på väggen nu....jag vet inte.

Men en sak som jag verkligen måste försöka fokusera på är....Vi KAN ju bli gravida naturligt.

Under alla dessa år så satt jag ju och trodde "jag kan inte ens bli gravid"

Så lyckas inte denna så kan vi försöka igen, och vi kommer att klara det igen...jag måste tänka så.

Men snälla snälla snälla....ta inte ifrån mig det här.

Ta inte ifrån mig detta mirakel.

Min syster gick på min kusins flickväns babyshower igår.

Jag var inte bjuden.

I början reflekterade jag inte över att jag inte var bjuden, men sen tänkte jag"det är något hon har emot mig."

Grejen är såhär..

Jag har svårt för henne, men jag har svårt för jätte många människor!
Det var också jobbigt för mig att hon är gravid, och att det gick så snabbt...Och jag undvek nog henne lite när vi träffades hela släkten.

Men sen bestämde jag mig för att lägga det där åt sidan, och tänkte"Hon behöver nog också någon", då jag märkte att hon knappt hade nån egen familj som brydde sig.

På två år har jag inte sett henne mycket, kanske 6-7 gånger och då träffa hela släkten och det är mycket folk, men jag har börjat kommentera på facebook och visat intresse.

Men igår då, efter babyshowern ringer min syster. Hon berättar att mina mostrar undrade vart jag var, min syster sa då att jag inte var bjuden...ahh konstigt hade dom sagt.

Min syster berättar då att min moster sagt"att hon inte sagt något, ja alltså er mamma berättade att dom försöker få barn"

Då har alltså MIN MAMMA sagt till sina systrar att vi försöker få barn.

Något som är för mig högst privat, känsligt och intimt.

Hon har ingen som hellst rätt att sitta och berätta för andra om mig sådär, och jag är rätt säker på att jag sagt det till henne.

Jag blev bara så jävla ledsen.

Men ur min mosters synvinkel blev det ju"men vaddå, varför vill hon inte att vi ska veta?"

Och det handlar inte om det, det är inte något personligt, jag vill egentligen inte att någon ska veta, det är känsligt och privat.

Och jag vill inte ha några frågor om hur det går, eller bättre lycka nästa gång..Därför har jag inget sagt!!!

Så jag mailade mamma och sa hur jävla upprörd jag var, kände mig sviken och lurad.

Sen bestämde jag mig för att maila min kusins flickvän, "varför blev jag inte bjuden"

Hon skrev då" jag har känt att när vi ses så pratar du knappt med mig, har känt som att du inte gillar mig, därför ville jag inte bjuda dig"

Och ja, jag har ju haft svårt för henne, men jag tycker inte det där är okej.

Vi är liksom inte några 15åriga brudar som ska ha klassfest, vi är familj, hennes blivande man har jag känt i 30 år.

Jag tycker inte att man fryser ut någon sådär.

Hur mycket kan hon då gilla MIG? Brukar man inte då som vuxen typ höra av sig och kolla om något är fel, om man känner så?

Och jag tänker på det mer och tänker.........hon har fan inte pratat med mig heller?
Och jag frågar E, brukar hon prata med dig? Nää  säger han.

Nä precis!! Så varför är JAG BOVEN?

Jag berättade detta för min moster, som inte förstod varför jag var bjuden.

Hon blev helt chockad, sa flera gånger"detta kan inte vara sant"
Hon frågade mig om hon fick prata med henne...Min spontana tanke var NEJ, jag orkar inte.

Om hon inte gillar mig så fine, finns liksom inget att prata om.

Men tillslut gav jag med mig.

Känner bara att detta blir så otroligt infekterat, är jag ett monster? Är jag så hemsk så att man inte ens kan bjuda mig?
Dom ska snart gifta sig....får jag komma då?

Alla kalas där vi kommer ses, shit det kommer ju fan bli as spänt.

Och jag kan liksom inte ändra mig, jag är såhär..det tar tid för mig att lära känna människor, släppa in dom

Jag kan inte vara trevlig och social direkt, varför får jag inte vara så?