E har hamnat i något jävla skov.

Han mår verkligen inte bra nu och jag är rädd att något snart händer honom.

Jag är inte ens ledsen längre tror jag, eller arg. Jag är bara tom, och det är det som skrämmer mig.

Att få hjälp tar sån jävla tid, och kräver engagemang och vilja.

Och han måste göra detta själv, jag kan inte göra allt, kontrollera allt, ringa och undersöka.

Och jaha.

Jag som tänkte göra en ny insemination nu i december, jävligt "kul" att han ska flippa ur just nu.

Helvete.

Ja jag vetinte.

Men en bra  grej.

Jag har köpt bil.

Papprerna skrivs i just detta nu.

Jävligt drygt att jag inte har någon parkeringsplats dock

Haha ohh Mitt liv<3

Igår började jag smörja med progesteron igen.

Nyss så beställde jag kläder från två olika ställen, kände behov av lite nytt faktiskt.

Blev hemma ikväll kompisarna hade annat för sig(alla 2 jag har typ)

Är lite småsur på min kompis faktiskt, och jag är SÅ LESS på att bli sur på folk och så ska jag sen ta första klivet.

Såhär var det:
Jag blev bjuden hem till hen på spelkväll, jag sa att jag nog inte kunde för att jag skulle resa iväg.

Veckorna gick.

Kvällen kom om jag var off och hörde av mig till min kompis och skrev"ja jag kommer ju inte, är as trött men E kommer han är på väg.

Då ska min kompis börja spela dum och ja HATAR när hen gör så

"skulle inte du till din syster?"

-jo det skulle jag

"ja, då spelar det väl ingen roll att du är trött du är ju hos din syster"

(här förstår jag inte ens grejen....JAG ÄR TRÖTT, min pojkvän kommer, så..låt det va)

-somsagt E är på väg, hoppas ni får det kul

Det går en timme och hen skriver sen

"Om du inte vill komma så kan du ju bara vara ärlig och säga det, jag blir inte sårad eller så"

Här brast det för mig, jag var inte på topp humör men blir så less när min kompis gör såhär.

Känner hen mig inte bättre?! Än att man tror att jag kommer med nån undanflykt? Jag har sällan problem med att säga nej faktiskt.

Jag svarar

"Va inte så dramatisk, jag skulle dit, det blev inställt, har inga problem med att säga nej till dig"

Fick inget svar

Hen har gjort sådär förut, "va vaddå du är ju bortrest ju":..Inte"skulle inte du resa", utan hen skriver jämt"du är"

Aja, jag blir rätt ofta less på min kompis i perioder, vi är väldigt olika och hen gör många saker som gör mig irriterad.

Efter ca en timme så drog E från spelkvällen. Vi vet att E har problem och det är tufft och jobbigt som det är

När man har det tufft behöver man stöd inte att människor ska ifrågasätta allt

Men såhär skriver samma kompis, dagen efter

"alltså whats up med att E kom och drog efter en halvtimme? det är inte normalt"

mitt svar: nope, inte normalt.

Jag vetinte vad hen ville ha för svar...att jag skulle skriva att "Nä min pojkvän är inte normal", eller att jag inte visste något och min kompis skulle nu"avslöja min pojkvän"

Jag blev iaf ledsen

Min andra (föredetta) nära vän öppnade jag mig för när vi var som mest inne i utredningarna för fertilitet.

Hon sa saker som att min hysteri är inte normal, att jag måste "ta det lugnt", och även hur dumt det var av mig att skaffa barn med någon som är arbetslös.

Sånt där sårar enormt, och jag sa det till henne. Som vän ska du stötta mig inte ifrågasätta mig, jag är ingen 16åring jag är vuxen

Det som jag hade lust att skriva var: Vet du vad som stör mig? Att du varit gravid två gånger och rökt under hela graviditeterna.

Det är lustigt att det är mer accepterat än att min pojkvän är arbetslös.

Det är otroligt frustrerande och se en människa bli välsignad med en graviditet och sen RÖKA!?

Hennes förstfödda hade dessutom andninssvårigheter så det rosslade, men ingen sa såklart att det var pga rökningen utan hon pratade om brosk och grejer.

Så vad är du för vän som ska berätta för mig när jag BÖR skaffa barn?

Jag blir så less ibland, och det är så många vänner jag har börjat bråka med.

Det är så galet mycket fokus på kosten nu så jag glömmer bort att blogga.

I två veckor ca har jag nu kört LCHF som innebär i princip inget socker och lite kolhydrater, och mer fett.

Jag hittade gamla anteckningar från efter min operation.

Är lite förvånad, men vet att viktnedgång är verkligen en bergochdalbana.

Tre år sen, eller är det fyra...ja det måste vara mer än tre år eftersom jag opererade mig innan jag träffade E.

Oh well.

Läste gamla mått när jag kom hem vägde jag en sak, en månad senare vägde jag 6 kg mindre.

Sen har jag stått på den där vikten i typ 3ish år.

Men sedan läste jag måtten.

Låren har minskat 7cm

Midjan minskade också under den där månaden med 11 cm.

I midjan har jag nu haft samma mått från operationen tills nu.

Brösten har minskat mest, tror det var 13 cm.

Så, summan av det hela, mina bröst försvinner men inte min mage eller vikt.

Nu börjar vågen röra sig, så från att ha vägt i princip satmma nu i 3ish år så står vågen nu på 7 kg mindre.

Detta gör att motivationen höjs, men skulle gärna vilja att det går fortare, men man måste sluta jämföra sig med andra.

Jag vil påpeka igen att jag började främst med detta för att bli berättigad IVF hjälp.

Men det som också har hänt trodde jag faktiskt aldrig.

Igår åt jag vispgrädde och hallon, hallon är okej enligt LCHF men blåbär är sämre.

Men eftersom man inte äter stora mängder så tillsatte jag igår blåbär också, typ 10 st.

Dessa blåbär har jag haft  frysen länge

Och vilken smak, alltså det var som om dom var sockrade, så jävla goda!!

Det är verkligen så som folk har beskrivit, smaklökarna förändrats.

Jag har under dessa två veckor "fuskat", eller inte fuskat, jag har valt, att äta två bananer och en påse blandnötter.

Och det kallar jag rätt okej fusk.

Nu är det helg och då är utmaningen tuffare tycker jag.

Hittade dessa på bolaget:

Sockerfria och få kolhydrater!
Det såg jag som ett bra alternativ

Man kan absolut "fuska" med LCHF, grejen(som jag nu har fattat) är att det inte handlar om fusk, att ta ETT snesteg ibland. Utan man kan förstöra balansen i kroppen

Man är helt enkelt olika känslig.

En lightläsk kan trigga mångas sockersug så att du blir mer sugen.

Jag får helt enkelt se, aldrig testat dessa, andra alternativ är ren sprit och det vill jag inte ha.

Nu ska jag steka kyckling, med ost och broccolimos.

Det går rätt så bra måste jag säga. Jag kör inte strikt för jag har bla svårt att hitta alternativ till mellis på jobbet.

Vi äter tillsammans med barnen, så då är det inte lämpligt att jag äter medtagen mat

Och jag hinner inte gå undan och äta själv efter eller före.

Så på mellis blir det två knäckemackor med typ fem ostskivor på:P

Jobbets mat är ju hälsosam och sockerfri. Och hälsosam i folkmun(deras mun) så det är tyvärr lite fett i den.

Men jag har inte ätit kolhydrater till lunch:)

Jag skulle ju kunna ta ett sånt lite bregott paket med smör och ha på min mat iof, men det tar emot eftersom jag inte äter bregott..Men det borde ju inte smaka värre än att jag steker min mat i smör...eller?

Jag känner mig piggare. Jag känner mig gladare...(glädjen kan bero på var jag är i menscykeln också)

Jag är inte lika svullen om magen.

Jag har inte haft"pajad" mage, och har inte "dumpat", sen jag började med detta den 13(tror jag..eller nån dag tidigare) november.

Och jag har gått ned i vikt!!

Igår när jag skulle lägga mig så stod vågen på den lägsta siffran på typ...10 år

Imorse, stod den på 2 kg mindre.

Kan man gå ned i vikt när man sover alltså?

Fick en chock imorse måste jag säga.

(som en grej bara....man ska inte väga sig på kvällen egentligen då det är onödigt eftersom man oftast nyligen ätit)

Men jag ska erkänna att jag är i en hysterisk vägperiod just nu, eftersom jag är nyfiken på vad som händer med vikten iom denna kost.

5kg vätska brukar man tappa rätt fort, så därför skriker jag inte högt..(även fast jag e glad som fan)

När vågen visar mer än 5kg ner så börjar nog motivationen öka.

Det som gör mig glad är att jag , just nu, lyckas hitta ett sätt att äta, som för mig funkar.

Ville ju prova LCHF för något år sedan men det blev galet för jag tillsatte inte mer fett så det gjorde att jag blev ju hungrig jämt.

Äta mindre kolhydrater har jag gjort länge, men det är galet va mycket gömt socker det finns i saker, det är faktiskt rätt kul och vara lite dektektiv i butiken och läsa på etiketten på det man handlar.

Ett bra exempel är riven ost...Riven ost som du köper är inte ost, det är både 5 och 8g kolhydrater, därför att man ofta tillsätter potatisstärkelse för att det inte ska klumpa sig.

En vanlig ost är ofta på 0g kolhydrater, så river man osten själv så är det galant!

Sen är det svårt när man "Är på stan" med lchf.

Annars blir det väl lätt att man lätt köper en typ banan, en cheeseburgare på macdonalds, en korv med bröd eller kanske nån godis? Eller en sån drickyoughurt.

Inget av det är ju okej inom LCHF så i detta får man typ köpa.....ost:D

Nej nu är jag megatrött och det är viktigt att lyssna på kroppen:P

Har kämpat med min vikt så länge jag kan minnas.

När jag var liten tyckte mina pedagoger att jag var för tjock och gick bakom min mammas rygg och bestämde att jag inte fick ta mat själv.

Jag gick på undersökningar där man sa till min mamma att hon skulle uppmana mig till att bara ta EN portion, också sluta med röd mjölk och börja med blå.

Jag var inte speciellt tjock, om man bara visste då vad man satte i mitt huvud med alla dessa besök, och prat om vikt.

Jag kände mig som en valross , tjockast i världen när jag åkte utomlands med min mamma i nian

Jag ser på foton och jag var inte alls tjock, Det är förjävligt att jag mådde så dåligt och lyssnade på alla idioter.

Skaffade pojkvän, började äta ppiller, kilorna ökade fort som fan

Jag blev jätte tjock sista året jag var tillsammans med min pojkvän.

Jag vägde mig aldrig, men jag ser på kort från då hur stor jag var.

Mängderna mat var enorma och mitt matberoende var extremt, vad skulle jag göra?
Man hade försökt med sallader, soppor, äggfasta och nutrilett, det gick inte.

Jag ställde mig i kö för att göra en magsäcksoperation.

Jag gick ner i vikt rätt fort, 30 kg, det är ju helt otroligt om man tänker på det.

Men det var ju inte allt...är fortfarande tjock

Men jag bestämde mig för att, nej nu ska jag fan få vila lite...Nu ska jag vara nöjd.

Jag har bra värden och mår BRA, jag ska fortsätta att tänka på vad jag äter men jag ska  vara nöjd.

Man kan inte ägna flera år åt att känna sig misslyckad, livet är för kort!

Träffade en ny kille(efter alla andra femtioelva).

Efter ett tag så började vi försöka få barn, det gick segt.

Man läser att övervikt kan försvåra en graviditet, ja jo övervikt är ju det onda för ALLT typ, iaf när man googlar.

Ett år gick efter utredningen och nu bara för några dagar sen så tänkte jag, jag kanke ska testa igen?

OOm jag går ner i vikt så kan jag ställa mig i kö för IVF.

Jag lyckades gå ned 6 kg inför min operation, trodde det var omöjligt.

Så visst borde jag kunna gå ned igen?

Mitt första lilla mål är fem kg, för om jag går ner fem kg så är det en siffra jag inte sett på...många år.

Jag väger mig på morgon och kväll(jag vet det är inte så jävla smart).

Och morgonvikten nu är lägre än på länge.

Kvällsvikten brukar stå på xxx, men nu står den på 3 kg mindre:)
Så 2 kg till, så har jag nått mitt första mål!

När jag kommit till xxx

Så är nästa mål 8 kg

DET känns däremot stort...
När man är magsäcksopererad(iaf jag) så är två kg upp eller ned rätt vanligt...Men 8 kg vore ballt.

Jag TROR att jag behöver gå ned 15 kg för att få ställa mig i kö för IVF

Så nu testar jag att försöka med lite socker,och lite kolhydrater

Strikt funkar inte för mig tyvärr. Men ingen pasta, ris, potatis, mjukt bröd

Wish me luck""

För ett år sen började vi utredningen.

Tror det var typ nu i november vi gjorde spolningen.

Innan dess var det blodprov och olika tester för att se varför jag inte blir gravid.

Idag var det dags igen för att hoppa upp i gynstolen.

Det var rester kvar från förra ägglossningen, vilket innebär(som en gång förut) att jag inte får äta hormoner, och inte får göra en insemination...

Jahapp..

Jag berättade att jag bara blödigt en dag, då sa hon att jag skulle få göra ett graviditetstest.

Ah jo det kan jag väl men onödigt, jag är inte gravid.

Och så var ju fallet.

Jaha, nu är en månad med....ingenting.

Tänkte dock ta progesteron dag 12, så det är något att"se fram emot".

Woho liksom.

Huua har druckit aldelles för lite idag, jag är så dålig på att dricka vatten

Dricker ju inte till maten så det blir liksom inte att man dricker efteråt...dumt!

Nu har jag fyllt en stor flaska som SKA vara slut innan läggdags.

Kollegan är hemma för VAB idag, hon hörde redan av sig igår kväll och sa att hon och sonen var dåliga i magen.

Fan va smidigt med VAB egentligen, ingen karens och då kan man göra så att man säger att ungen är sjuk fast man själv är det.

Var en bra dag, vi var ute med barnen och på morgonen hade jag googlat efter lekar.

Är ju himla skoj att leka lekar med barnen men jag glömmer alltid, så det var bra att fräscha upp minnet.

Jag gick förbi min chefs rum och tänkte, nu gör jag det.

Jag måste berätta det här med den ofrivilliga barnlösheten, läkarbesöken osv.

Jag berättade.

Min chef svarar"mina barn är gjorda med hjälp av IVF"

WOW, vilken känsla...Nu känns det som hon fattar precis vad jag menar, och vad jag går igenom.

Och det var ju inget konstigt, klart jag ska gå på läkarbesök!

Och det vet jag ju, jag har rätt till det. Men det ÄR så jävla skönt nu när hon vet. För jag förstår henne som chef, man blir fundersam om någon går på flera läkarbesök, ibland tre i veckan. Och man kan kanske börja måla upp olika senarion och misstänka saker.

Och sånt är bara onödigt och dumt.

Tänk hur jävla vanligt detta är, men eftersom vi inte vill/vågar berätta om det, så vet man ju inte hur många vi är.

Klockan 12.00 hade många platser inom EU(och säkert utanför) en tyst minut.

Så hade även jag med mina förskoleklassbarn.

Jag pratade lite om hur det ser ut i världen, är rätt svårt att berätta det på ett barnanpassat sätt, är ju inte meningen att någon exempelvis ska bli rädd.

Men barn vet oftast mer än vad man tror, en elev nämde om dådet i Trollhättan och hon visste mycket.

Vi var tysta en minut med ett tänt ljus.

Jag fick en spontan tanke igår om att boka en tid för VUL, jag var ju orolig att det var försent.

Det gick bra att komma på onsdag, så jag ska dit onsdag morgon!

Berättade för E och det var väl inte en så rolig respons direkt.

Han tyckte vi kunde vänta en månad, han sa att det var mycket han behövde fixa med nu och visste inte om han kunde komma loss till inseminationen.

Det låter negativt och egoistiskt av honom, (och det sa jag nog också för att jag blev upprörd)
Men sen tänker jag.........det är såhär han är.

Han är rädd och orolig, sen så gillar han inte när jag bokar in saker utan att rådfrågar med honom först.

Det är en svårighet jag också har. Om någon exempelvis säger"jag kommer till dig om en timme", så bryter jag ihop och skulle inte kunna ta emot besöket.

Jag klarar inte plötsliga saker sådär.

Så jag går på besöket på onsdag.

Blir det inseminering så är det inte aktuellt förrän kanske en vecka framåt så då har han tid att samla sig och fundera.

Jag är iaf fett pepp på att testa igen!

Mensen kom ordentligt och är i princip slut idag, har gått med samma binda hela dagen.

Det KAN inte vara normalt att ha så kort mens??
Läkaren säger"det kan bli så"..Men vaddå KAN BLI?
Kroppen måste hinna bygga upp det som behövs för att kunna bli fertil...Åhh ja blir galen på detta!

Mailade sjukhuset idag iallafall och frågade när jag som senast kan börja med hormoner.

Man ska ju maila dom första mensdagen..dvs igår...och då antar jag att jag måste komma imorgon.

Då sjukar sig min kollega, och jag får ångest och kan inte vara borta om hon också är borta.

Helvete.

Så jag mailade och frågade sjukhuset om man kan komma tisdag eller onsdag eller om det är försent.

Jag tror det är det tyvärr, vill minnas att dom vill att man kommer typ max 3 dagar efter första mensdagen....fan

Hade ju iof bestämt mig för att försöka igen i december, men sen fick jag nån snilleblixt.

Ska kämpa på nu med att inte äta kolhydrater.

Idag har jag gjort äggmuffins som jag åt med keso:)