Men fy så tråkigt allt är.

Trots att filmen jag nyss såg var kass så började  jag att fundera.

Det där familjelivet.

Ta bebisen till babysim, åh det såg ju jätte mysigt ut.

Denna ägglossning missade vi helt.

Att man vet om det, att nu gick det inte...Det är en jobbig känsla.

Att man vet att nästa tillfälle ges om två veckor, är också jobbig.

Hela jävla livet, efter att man bestämt sig för att man vill ha barn, består av en jävla väntan.

Vänta på mens, vänta på ägglossning, vänta på svar

Jag tror inte man får glömma att leva mellan alla svar.

Någonstans mellan väntan, så tänker man ändå..............tänk om jag väntar i flera år..Sen går det inte?

Tänk att du står och väntar på ett tåg, i flera år...som aldrig kom?
Hade du inte önskat att du inte stått där? Eller att du kanske hade stått där några gg i veckan, inte jämt?

Nu tänker jag inte alls lika mycket på det.

Så mycket fokus ligger i att gå ner i vikt just nu....Så mitt i all denna kaos, så kanske jag iaf får DET...viktnedgången.

Om jag aldrig blir gravid, så kommer jag iaf få höra BRA JOBBAT över vikten som jag gått ned.

Kanske blir jag lite i fokus då, kanske får jag en klapp på ryggen och man säger"fan va du är bra".

Detta kan inte sägas nog många gånger..men..

Om jag bara kunde påverka detta...dricka lite mer vatten, äta mer broccoli.

Eller...så är det just PRECIS det jag gör? Jag påverkar min fertilitet genom att gå ned i vikt.

Tre gånger har vi åkt med stor förhoppning till kliniken.

Trötta i ögonen, med förhoppning i hjärtat.

Tre gånger har jag gått in i det sterila rummet, lagt mig i stolen och särat på benen under en strålkastare.

E har lämnat sperma, som har förts upp i mig, direkt till livmodern..

De sämre simmarna har sorterats bort, bara de bästa kvar..hejja hejja.

Trots att man rensat bort de sämre.

Trots att man VET att ägglossningen kommer att ske i samban med detta ingrepp, för att man tagit en spruta.

Trots att man för upp dom, direkt mot livmodern...så dom slipper simma.

Trots allt detta, så är chanserna väldigt låga.

Chanserna är alltså låga när man gör såhär, man säger att dom är lika låga som vid samlag.

Vi betalar 10.000 kronor för något som har en låg chans.

Så alla ni som blivit gravida av ett hoppsan, skratta er lyckliga. Ni har ett MIRAKEL i magen.

Två arbetsdagar sen helg igen, haha det känns skönt.

Min jobbhjärna har vaknat diekt, ligger och funderar, oroar mig, men framförallt planerar.

Jag kom på hur många gånger jag varit själv eller med vikarie i klassen så jag tänder plötsligt lampan för att kolla hur många gånger det egentligen är

Kommer på att jag kan ju kolla SMS, från min kollega.

15 gånger.

Det är ju helt galet, 15 tillfällen har hon varit borta sen augusti.

Jobbet går bra och det verkar som att många föräldrar väljer extra ledighet eftersom att vi idag hade 17 barn av 26.

Vi har kört frågesport och lekt, haft svenska och ritat.

E hörde av sig och var ledsen, han orkade knappt stå på benen han är fortfarande sjuk.

Jag har inte varit med om att han varit sjuk såhär länge sen vi blev tillsammans.

Jag sa att han skulle se till att vila så ses vi snart.

Men ja det är jobbigt, det tär att vi inte setts sen några dagar efter jul.

Mailade lite fram och tillbaka med kliniken där vi gjort utredning, hon ville att vi skulle boka tid för att samtala om vad som komma skall.

När jag sen berättade om mitt BMI så vände hon och sa, hör av dig när du nått BMI som krävs.

Så nu är det ingen mer kontakt med kliniken, som vi har haft kontakt med nu i över ett år.

Jag har gått ned 9 kg i vikt, känner mig ledsen och hopplös när jag räknar ut mitt BMI och ser att det är rätt många kilo till som krävs, det känns väldigt tufft ibland.

Samtidigt som jag är extremt glad över 9 kg, såklart!

Tänkte ut och fira idag men jag är verkligen jätte trött, och imorgon kl 11 är det dags att besiktiga min bil:)

Så jag ska sitta hemma och se dokumentären" The haunting ground"

Kanske imorgon.........

Mailade nyss kliniken där vi gjort vår fertilitetsutredning.

Minns inte ens när vi började egentligen, allt har varit så ångesfyllt, förhoppningsfullt och läskigt.

Minns iaf att jag i november 2014 spolade äggledarna

Det stacks och var verkligen obehagligt, läkaren bara"va gör det ont nu? det ska det inte göra"

Nähä? men det gör det uppenbarligen.

Det konstaterades ett stopp på vänster sida, man visste inte varför, så var det iaf.

Sen har försöken hållt på, undersökningarna, gynstolen, hormonerna och sprutor.

Sista försöket med inseminationen så hade jag fått en äggblåsa på höger sida för första gången, kändes nytt och ingav mig mer hopp.

Men det gick inte.

Så tre försök "får man", jag vetinte vad dom menar med får eftersom vi betalar för detta.

Så jag skrev ett mail, mensen  har nu kommit jag antar att ni inte kan göra mer för oss?
Känns otroligt sorgligt, som ett avslut, som ett dödsbesked och som att jag har gett upp.

IVF känns inte skrämmande alls, jag förstår inte folks rädsla för IVF

Kanske är det för att jag i dagsläget inte FÅR göra IVF, därför drömmer man om det, och då kan man ju inte vara rädd.

Kommer säkert vara rädd när vi kommer dit, för det ska vi ju....

Det som jag tänker på såhär i efterhand var hur min pojkväns röst lät när jag sa att jag fått mens.

Vi har verkligen gått igenom en resa ihop han och jag och jag har varit den som har haft störst barnlängtan.

Jag tror det är vanligt, men skitsamma egentligen ,så var det i vårat fall.

E har tröstat mig när jag fått mens, kramat mig och frågat om han kan göra något, denna gången var det annorlunda.

Han låg med feber där han bor, flera timmar ifrån mig.

Han ringde och frågade om jag tagit ett test. Just där blev jag förvånad, att han mindes när jag skulle ha mens.

Jag sa att man bara ska ta testet om mensen inte kommit, och det har den ju.

I nån sekund tystnade det i telefonen och jag hör en suck och sen gör min pojkvän det han alltid gör, samlar sig och är stark och stöttar mig.

"Fan, men finns det inget annat vi kan göra"

Jag fick hålla inne tårarna när han sa så...Vi...och i just det tillfället verkade han vilja ha barn lika mycket som mig.

Vi pratade och la sen på, jag ville inte visa hur ledsen jag var, när han inte kunde vara hos mig.

Jag smsade"det gör så jävla ont bara"

"Jag ville verkligen också, jag är också ledsen"

Plötsligt blev jag ännu mer ledsen.

Jag vetinte hur jag ska förklara, men det har känts lite som att det här kämpandet med att bli gravid är lite min egna  grej. Han står lite på sidan.

Men plötsligt kände jag att vi stod på samma plattform. Och fast det var en häftig känsla så blev jag så jävla ledsen.

För det kändes som att jag gjorde honom besviken.

Att jag inte kan ge honom ett barn.

En sån otroligt fantastisk kille som han är.

Han har brister och det är så mycket som han behöver jobba med, men när han är med barn så är det som att allt är bortblåst och som att han är menad att vara just pappa.

Vi har båda haft en trasig uppväxt. E har inte kontakt med sin pappa och har inte haft det på 20 år.

Och det är något inom en, när man har haft det tufft..Man vill bara ge nån slags revanch. Visa att man kan minsann vara en bättre förälder.

Man känner sig ofta misslyckad och inget värd när man har haft en tuff uppväxt, känns inte som man lyckats med något.

Så man vill lyckas med att bli förälder.

Jag har tjatat om detta så många gånger, men om man bara visste!

"nästa gång ska jag springa den där genvägen, då kommer vi lyckas"

"nästa gång, ska man ha sex på det här sättet då kommer vi lyckas"

"nästa gång, då ska vi göra såhär"

Men vi vet hur barn blir till, men det går ju inte...så då känner man sig så jävla maktlös.

Har vi sex för sällan?

Känns som att de enda verktygen vi har är våra kroppar men det blir bara fel.

Slänger in en fantastisk låt:

En fantastisk helg hos syster.

Vi har gått i affärer, pratat massor, sett på film och serie och spelat spel.

Min syster är den smartaste människan jag känner. Den mest givmilda, empatiska och så jävla förstående.

Söndag.

Vaknade och började småkika när jag skulle hem.

För ovanlighetens skull så ville jag inte hem.

Jag brukar ha svårt att vara borta en hel helg, komma bort från mina rutiner, ha hänsyn till andras. Jag får alltid en känsla av att jag är ivägen eller att det syns att jag är lat.

Hon frågade om jag ville stanna,  men jag sa nej..

Gick på toa, var ljusrött på pappret och det var då jag bestämde mig för att jag måste åka hem...NU
Jag kan inte hålla upp en glad fasad, låtsass, få frågan..."Kom mensen"

Åt mat, och blev jätte dålig i magen. Gick på toaletten två gånger.

Jag åt enligt LCHF så jag vetinte vad det var

Kom på sen att jag blir ibland dålig i magen iom mens.

Sa hejdå och tog bussen till tåget, hemåt i ca 2 timmar.

Lyssnar på tåget hem på en dokumentär, jag verkligen älskar P1/P3 dokumentär

Den är sorglig, som det mesta jag intresserar mig för handlar om sorg, våld missbruk eller övergrepp

Om en flicka som blir misshandlad av sin pappa, som åker in och ut på boenden, på hem, på sjukhus.

Hon prostituerar sig som väldigt ung, en man köper sex, som visar sig vara en FD polischef.

Detta har, såklart, blivit enormt stort i media. En man som har engagerat sig i jämnställdhetsfrågor och en polischef har köpt sex av en mindreårig, som han dessutom torterat och våldtagit.

Dokumentären är välgjord, detaljrik och aldelles fruktansvärd.

Om det ändå "bara" var männen som förgrep sig och köpte sex av en mindreårig som var idioter, nej...en psykriatiker som äger flera boenden visas vara en otrolig elak människa.

Fyfan.

Jag pausar dokumentären och kliver på det andra tåget, ser en kvinna stå vid sin vagn, vaggandes och fixar till filten.

När blir det där jag?

Livet går lite ut på att ha barn, om man nu vill...
Om det nu inte går, vad ska jag göra då?
Vad är DÅ meningen med livet?

8 kg och att jag verkligen har sockerbantat, räcker tydligen inte

3 försök med hormoner , insemination...räckte inte.

Progesteronet som jag smörjt med nu i tre månader...räckte inte heller.

Det förs in sperma i min livmoder när jag ska ha ägglossning, det är då det liksom"ska bli barn"
Vi fyller på senare på kvällen, fler simmare simmar dit om ska

Nu jävlar har allt klaffat, vi vet att jag har ägglossning och att den sker NU

Men inget.

Detta är så otroligt frustrerande.

Om det bara var som ett test"fan vi missade en fråga, men vi övar lite till så sätter vi den nästa gång".

Det känns så långt borta att bli mamma, så främmande och så omöjligtsvårt att jag ibland kommer på mig själv sittandes att "det kanske inte är meningen...........det kanske finns en förklaring till att det inte går"

Det är kanske meningen att jag ska göra något annat?

Jag har inte gett upp, jag har ju IVF kvar efter att jag gått ner i vikt.

Så inte fan ger jag upp, jag har ju fler test att göra...fler prov att genomgå innan jag får den där drömmen.

Men ibland undrar jag vad jag håller på med?
Vi har sex, jag har ägglossnning, det finns sperma...varför går det inte?

Kanske har jag i alla dessa år bara haft dåliga ägg, jag kanske producerar dåliga ägg..och då går det inte.

Sånt vet man inte  genom ultraljud eller blodprov.

Jag vill så gärna bevisa att jag kan.

Jag kan bli en grym mamma, det känns som min enda mening i livet, att bli mamma.

Att visa att JAG, som har bott i källare, destruktiva platser, missbrukat sex, sålt sex, misshandlat mig själv och min kropp. JAG KAN!

Jag är något, jag är inte den där trasiga tjejen med konstiga föräldrar.

Jag är M, som avgudar sitt barn.

Ögonen fylls med tårar...Och nånstans försöker jag vara positiv.

Jag är en förebild för mina syskonbarn och jag har en syster vid min sida som är så fantastisk så jag ibland måste nypa mig i armen.

Vi har inga mer försök efter detta.
Man gör bara tre...
Inga mer mail till sjukhuset första mensdagen.
Inga hormoner. .sprutor.

E bor inte med mig. Och jag vetinte när jag har äl. ..

Hur ska det nu gå?
Var så tryggt med sprutan. .man visste att äl kom inom 48h.
Varför syns inte min äl på test?

14 månader sedan jag spolade mina äggledare.
Efter det har det varit många resor till sjukhuset.
Tror jag lagt ut 10.000 kr på försök och besök.
Tur det finns frikort.

Jag försökte verkligen. ...

Imorgon kommer jag att lägga mig med en förhoppning. Måndag kommer nog att bestå av besvikelse. .

Känner du något?
Nä, jag vet ju inte hur det ska kännas. .

Kort inlägg, mycket känslor. .

Juste!
På lördag ska jag träffa en kompis.

En kompis som jag faktiskt såg som min bästa vän länge

Hon flyttade och vi gled ifrån varandra, vi har nog varit ganska olika egentligen.

Hon blev gravid...sen blev hon gravid FÖRSTA gången dom hade sex efter graviditeten...

Just då var jag otroligt skör så jag tyckte bebisar och framförallt graviditeter var as jobbigt.

Så det, och att hon bor långt borta gjorde att vi gled ifrån varandra.

Jag förklarade för henne att det var as jobbigt det här med barn och att jag inte begärde att hon skulle förstå för att jag själv kanppt gör det.

Hon förstod inte, hon sa något med"slappna av , det blir eran tur"
Och ja, det var ju som att strö salt i såren på hela situationen.

MEN

Jag har inte träffat hennes barn, och har inte träffat henne under hela senaste graviditeten, så alltså över ett år....shit

Och jag ska försöka sluta stöta bort människor pga barn, det är inte snällt.

En dag blir det faktiskt min tur!

Och hur hade jag mått om folk valde bort mig pga mitt barn?

Så vi ska ses och ta en fika, ska bli rätt kul faktiskt:)

Två dagar senare är min mens beräknad.

Så två dagar senare, efter att jag träffat en gammal bekant, haft ett ståhej med två små barn

Så sitter jag chockad eller besviken.

Måndag.

Åt en kanon frukost, eller man kanske kan säga lunch eftersom jag åt vid 11.

Räkor med creme fraise och dill, ett ägg...MUMS!

Jag gick och la mig vid 01 igår, funderade "ska jag ställa klockan", jag behöver gå upp tio..visst fan borde jag vakna innan dess? Men nää..tur att jag ställe klockan, sov som en stock när den ringde.

Sen begav jag mig till skärholmen.

Shoppade dessa:

   

Jag blir SÅÅÅ glad när jag hittar ett kap.

Spanade på dessa för ett tag sen och tänkte WOW, men 499 är dom absolut inte värda.

Nu fick jag båda för 398kr!

Köpta på DIN SKO.

Gick runt och kollade lite, köpte en sminkborste och en sån borste för ögonskugga.

Men jisses, deras H&M var verkligen kaos, smyckerna låg i en hög på golvet???

Men jag är så trött, fan sovit i flera timmar och kände tröttheten komma direkt när jag kom till köpcentret.

Kanske mår jag bättre av att sova mindre?

Kom hem och beställde en avokadosallad, jag var inte ens hungrig, men otroligt sugen.

Det var nån konstig skinka i den, inte som vanlig utan mer som..korv?
Sånt där gör mig galen, och jag orkar inte gå tillbaka.

Nu kollar jag på one born every minute, det borde jag ju verkligen inte kolla på eftersom jag gråter helatiden.

På bussen hem satt jag och fantiserade om hur jag skulle berätta det för min syster, jag vet att jag bloggat om detta 100 gg.

Tänker att jag bara ska skicka ett mms med testresultatet, men nä...fan jag vill se henne när hon får veta.

Fast egentligen blir det nog inte så invecklat...utan när jag testar positivt så kommer jag skrika och ringa henne..direkt.

Tror faktiskt jag skulle ringa henne före min pojkvän.

Imorgon ska jag övningsköra igen.

Ska ner och starta bilen i tid imorgon, så att den är varm och isfri när pappa kommer.