Dessa dagar som E har varit här har varit fulla med kärlek, underbart att mitt humör har hållt sig på en jämn nivå.

Igår handlade vi på centralen innan vi for hem, E glömde kassen på tåget.

Blev smått irriterad när vi kom på det, men jag fick inget utbrott:)

Fick ett brev hem förra veckan att dom ska komma och kolla ventilationen i alla lägenheter.

Visste att vi skulle bort hela helgen så jag fick panik.

Folk ska vara i min lägenhet......när ingen är hemma.......och det är stökigt.

E lugnade mig och sa att han skulle hjälpa mig att fixa här hemma.

Jag mötte upp E i centrum, vi åt en varsin kebab(som jag fick magont av), E åkte hemåt efter lite mer än en vecka hos mig och jag åkte hem.

Hemma märker jag att han diskat, plockat undan, rengjort köksluckor och dammsugit.

Så väldigt fint gjort!!

Så imorgon ska jag torka golven sen är jag mycket lugnare över onsdagen då dom kommer.

I lördags satt jag och E i ett centrum som tydligen kryllade av barnvagnar.

Jag vände mig mot E och sa att det gör så himla ont att jag aldrig kommer att få barn.

E sa att jag måste tänka positivt och att det är ingen undersökning som sagt att jag aldrig kan bli gravid.

Jag vet, men det gör så jävla ont.

Och faktum är att det känns som att jag snart ger upp, känns som jag lurar mig själv och det smärtar med alla insatser och försök.

Vi har inte sex med varandra på fyra dagar och jag tänker direkt"tänk om jag hade ägglossning då".

Denna oro tär på mig!!

Vi pratade iallafall om att prova en kur pergotime i sep eller oktober, att tajma in att han kommer till mig efter mens så..........ligger vi gärnet fram till nästa mens.

Och JA, klart som fan att jag borde göra en till inseminering, men denna jävla ångest över att berätta för min chef, jag orkar bara inte...Och tänker fanimej inte slösa en semesterdag.

Tuffa tankar men jag är så tacksam för E.

Fan va ballt det vore att få jobba med musik

Skulle vara så jävla skoj att få sjunga för människor, annat än karaoke.

Om jag bara kunde spela ett instrument så skulle jag kunna få jobb som trubadur.

Men jag har ingen lust eller vilja att börja träna på typ gitarr.

Jag känner flera gånger att klart jag borde byta jobb. Detta jobb är mitt första fasta jobb, klart jag inte bör stanna  där hela livet.

Men det är ju det jag är bra på.

Fast klasserna ökar, barnen blir galnare, färre personal och inte speciellt bra betalt.

Minns att jag träffade en tjej som höll på med något musikprojekt, hon hade unga tjejer som fick komma till nån studio o testa olika instrument o grejer. Det vore ju himla skoj att jobba med. Nån satsning för unga liksom...

Hmm kanske typ fryshuset?

Bara få jobba med något som man brinner för.

Jag älskar barn och älskar mitt arbetssätt, men många gånger så får det inte plats för min kunskap längre.

Det blir bara stressigt och utarbetat.

Kom att tänka på en mamma vars son fick en muskelsjukdom.

Hon och dottern flyttade rätt plötsligt till en annan del av sverige.

Försökte hitta henne för o se hur det går för dom, och hur sonen mår.

Hon flyttade för sex år sen...

Hon har under dessa sex år fått..............FEM BARN

Jag blev rätt jävla chockad när jag såg det.

Fem barn på sex år.

Sen blev jag sur, som alltid...att det ska vara så lätt för vissa att bli gravida.

Ja alla känslorna om barn kom direkt när jag började jobba igen.

Det var som att trycka på en knapp.

Nu på kvällen käkade jag grillad kyckling, sallad och bulgur.

En lagom portion men jag blev fan inte mätt, och det stör mig.

Jag får smått panik när jag inte känner mättnad...Men jag känner ju sällan mättnad..Jag måste lyssna till när min kropp är nöjd...Eller så blir jag kräkfärdig.

Men jag är livrädd för att vågen ska börja visa uppåt.

I början på sommaren gick jag ner tre kilo, det är rätt häftigt när vågen stått på samma i 1.5 år.

Men nu är det tre upp igen och har så varit ett tag.

Enda anledningen till att jag blir så fokuserad på vikten är ju mina chanser för hjälp med IVF

Får JAG bestämma så är jag klar med vikthetsen, ångesten och känslan av att vara värdelös.

Men det finns en gräns för IVF.

Fick nyss en jobbig känsla av att börja jobba igen.

Jag är med i ett par grupper på facebook som handlar om just ofrivillig barnlöshet.

Dom har varit lungna under sommaren, antar att det är för att det är svårt att få behandlingar under sommartid.

Jag tycker inte direkt de där grupperna gör mig något gott, eller för med sig något positivt.

Jag trodde nog att jag skulle få mer motivation när jag såg andra, som har haft det svårt, blev gravida.

Men så är det inte.

Det spelar ingen roll vem som blir gravid, ens efter tio år......det är inte jag.

Deras kroppar är inte min, så ja tänker inte"lyckas hon lyckas jag"

Så jag ska nog kliva ur dom.

Igår fick min kompis barn

En riktigt stor tjej på 53 cm och hon vägde över 5kg...jisses.

Jag har inte brytt mig om graviditet nu sen juni när jag gjorde miin inseminering.

Sen kom mensen nu och krånglade.

Jag blödde i fredags när vi var ute och åt tacobuffe

Lite i lördags och inget alls idag.

Så jag blir rätt jävla less, jag bryr mig inte längre, jag försöker inte få barn, så varför ska min kropp jävlas!?!

Så blod en dag..

Jag fattar fan inget.

Imorgon fotograferas vi också, så jag ska tvätta håret imorgon bitti.

Förra året störde jag mig som fan på att mitt hår såg smutsigt ut:P

Saknar E och vill så jävla gärna ha honom här imorgon när jag kommer hem efter första arbetsdagen.

Alltså ahhh va sent jag somnade, INATT.

Halv fem däckade jag tillslut.

Måste ha att göra med att jag gick upp så sent.

Skärpning!; Jag mår inte alls bra av dessa rutiner.

Nu har jag så jävla ont i brösten, haha, skulle lägga mig på mage och bara AJJE, dom är så ömma!

Mensen kommer om 3 dar så ja det är såklart varför.

Kanske var det också endel till varför jag mådde piss...PMS?

Idag är då tanken att vi ska dra och fiska, men min pojkvän är rätt....svårväckt.

Jag ställde klockan på 11.00...11.05 ringer Hon.

Eh okej.

Känns lite skumt att hon ringer precis när jag vaknat, hon behöver såklart höra om jag är sur...

Jag svarade inte.

Inatt låg vi och pratade i en timme.

Det är rätt härligt att göra det ibland.

Vi pratade om hur vi busringde när vi var små.

Jag berättade min rädsla över att bli gammal.

Att jag ofta tänker på hur det kommer kännas att vara gammal.

Kommer jag vara frisk? Ledsen?
Kommer jag ångra saker jag aldrig gjort.

Och mest....

Kommer jag bara barnlös.

Herregud, om jag är barnlös, vem ska hälsa på mig då.

Som vanligt så pratade E lugnt med mig, sa att man inte ska tänka så mycket.

JAG VEEEET.

Och hur fan ska jag kunna bli gravid när vi inte bor ihop, frågar jag honom.

Jag får väl försöka tajma in när du har ägglossning då?

Ja, det gjorde mig lite glad att höra:)

Lite trisst också nu att mensen är på G och jag kommer ha mens hela vistelsen E är här...

Åhhh mitt humör, jag blir galen!

På torsdag är min mens beräknad, så kommer det lite blod IDAG.

Hur ska jag kunna beräkna när jag har ägglossning när mensen beter sig såhär?

Men vet ni??
Skitsamma.

Jag börjar inse att jag fan inte kommer att bli mamma.

Min pojkvän bor inte här.

Och det är så jävla bökigt att boka in besök för nån jävla inseminering, han bor inte här och jag kan inte börja jobbet efter sommaren med att vara ledig för sjukhusbesök, som inte ens är säkert.

Ah jag vetinte.

Känns så jävla orättvist och det känns som mitt liv och min relation är piss.

Det finns människor som är tillsammans på avstånd, ses ibland och lyckas bli gravida.

Tänkte ju att jag skulle äta pergotime efter denna mens, men då ska jag boka in gynekolog o bara tanken på att fixa med allt detta ger mig panik och ångest!

Och som vanligt så har jag känslan att alla andra har bättre och roligare liv än mig.

Hur kommer mitt liv se ut utan barn?
Herregud om jag är bitter nu vad kommer jag inte att vara DÅ?

Baaah, vilken otroligt seg dag!

Är inte bakfull, mår inte dåligt eller så, är ju aldrig bakfull heller iof.

Men jag är väldigt hungrig, så kanske är jag det?

Maten som jag åt igår föresten!

-Fyfan den var verkligen inte god!

Det var ju en påse med pommes och fisk, BLÄE,ryser bara jag tänker på det.

För det första blev pommesen klar före fisken, så hur fan gör man då, ska jag behöva plocka ur all fisk och lägga in de igen?

Sen var det så konstigt att äta pommes som osade fisk, fisken smakade jag inte ens på, den såg degig ut, HUA!

Idag stekte jag några köttbullar, lök och halloumi, till det åt jag bulgur, mycket godare!

Sen har jag ätit jordgubbar som jag hade lime och mynta på, smaskens!

Glodde på film, satte på tre filmer innan jag bestämde mig för att se den tredje, dom andra två gav jag 30 min sen kunde jag inte se mer. Tråkiga!

Nu är jag hungrig igen så funderar på köttfärs och bulgur:)

Min kompis hade blivit inbjuden till en fest på en dejtingsida han är med på.

Festen ligger här i närheten och han frågade om jag ville med, nej tack.

Känner inte folken som är där, sen var tydligen tjejen äldre och det innebär förmodligen att hon har barn, och chansen att jag har hennes barn på min skola är STOR. Så såntdär blir bara väldigt pinsamt.

Ringde ju föresten barnmorskan här för att jag hade förhoppningar om att dom skulle kunna hjälpa mig med pergotime och undersökningar, det kunde dom ju såklart inte. Där får man bara hjälp  om man är gravid, eller vill ta cellprov.
Och eftersom gynekologen här å sjkhuset är dum i skallen så måste jag söka mig längre bort iallafall.

Har ju Rut som jag gjorde min allra första gynundersökning  hos.

Men det är ju svårt öht nu på sommaren, och på den kliniken finns bara Rut och nån man, som ser extremt sliskig ut.

Så plötsligt kom känslan att jag tror nog att jag aldrig kommer att bli gravid.

Jag blir jätte ledsen om jag säger det högt eller ja nu när jag skriver det.

Men det är ju egentligen inget jag kan påverka.

Jag kan ha sex, helt enkelt.

Och det har jag ju inte nu.

Och nu menar jag inte att jag alltid kommer att vara sex-lös, men att tajma in de två-tre dagarna jag är fertil känns väldigt låg.

Känns jävligt sorgligt, hur kommer livet se ut då?
Det är jobbig nu, men inte AS jobbigt.

Men tänk er alla födelsedagar, julafton med släkten och alla undrar.

Livet går vidare kanske flyttar man, byter karriär men känner att det alltid är något som saknas.

Fan va orättvist.

Hur ersätter man ett barn liksom?

Jag VET att jätte många skaffar hund.

Jag fattade inte detta innan jag själv började skaffa barn. Men många människor som inte har barn, har hund.

Kanske bara ska ge mig fan på att gå ned 30 kg så jag får IVF betalt?

Visst vore det bra, det borde ju verkligen vara en morot...viktnedgång för att få hjälp!!

Fast det är det inte, tanken ger mig otrolig ångest.

Ska jag behöva ge mig in i vikthetsen IGEN?
Jag har levt i den i HELA mitt liv, och nu börjar jag tycka min kropp är rätt...okej.

Nu ska jag börja granska den igen

MEN NEJ, man behöver inte tänka såhär...Jag kan ju börja med att bara röra på mig mer för att det är kul och nyttigt.

Jag har en liten hemlig dröm om att börja träna.

Men jag säger det inte högt för då börjar alla tjata och ska ge tips om bra övningar och gym.

Sen kommer motivationen att man VISST kan träna själv.

Men jag vill inte träna själv!

Så jag måste hitta någon att träna med, kom att tänka på min killpolare men han är verkligen jämt pank.

Kanske vi bara ska träna gratis, promenera o greja.

Åh alltid är det så trögt för mig att ta det där klivet.

Tisdagen rullade på bra och jag slutade klockan tre.

Igår i min ilska så skrev jag ju i ett sms att E skulle ringa mig, om han så skulle låna en telefon.

Nu börjar det klia i fingrarna om att ringa till honom

Ska jag ringa, för att ja är vuxen och för jag vill?

Eller ska jag ignorera att hans mobil inte går att ringa ifrån och faktiskt låta honom lösa det och låna en telefon?

Känns som att ja ska låta honom ringa, för om jag ringer igen och han säger att han är upptagen så kommer jag nog kasta min mobil åt hel***.

Jaha.

Tanken var ju att jag skulle testa att ta pergotime nu för att sedan försöka naturligt.

Tanken gör mig rätt stressad.

Eftersom jag inte ens vet om jag och min pojkvän kommer att ses under min ägglossning så känns det väldigt dumt och onödigt att ta en kur.

Kanske bättre att ta det nästa mens, då har jag hunnit prata med gynekologen och E har hunnit hamna mer på plats där han ska bo.

Jag får ju kontakta en gynekolog här där jag bor och jag har inte kontakt med någon här.

Jag var ju hos gyn tidigt i höst tillsammans med E.

Eller det var nog tidigare än så, skitsamma.

Detta var under min stora press att jag inte vågade göra en undersökning.

Och hon jag träffade där var riktigt dryg och otrevlig, och dom var tydligen bara två stycken där (iallafall då) och jag tänker fan inte sära på benen för nån dryg översittare.

När jag var rädd så sa hon "äh jag har haft 13 åringar som satt sig i den där stolen"

Jaha, jag skiter väl i hur gamla folk varit som gjort en undersökning, det minskar inte MIN rädsla

Barnavårdscentralen är dock jätte trevliga, iallafall när jag pratade med dom på telefon, men jag tror mer dom utför just UL vid graviditet.

Imorgon ska vi till en lekpark med barnen, och sen stänger jag, gääääsp!

40 min kvar tills tåget går från centralen och jag kände att jag behövde besöka coop, men visste väl egentligen inte vad jag ville ha...Inne på coop så spelades väldigt avslappnande musik, det var fågelkvitter och ljud av vågor, vilket jag hört förut och tycker det är enormt avslappnande och harmoniskt.

Nu fick jag en klump i magen, och fick svälja gråten.

Köpte....lök?...och gick fort ut ur affären.

Tror jag satt som i en bubbla på tåget hem, stirrade ner i mobilen och tidsvist fanns det ingen mottagning så då reste jag blicken och glodde rakt ut.

Fick bita mig i läppen flera gånger då jag kände att mina ögon vattnades.

Hemma.

På fjärde våningen med hissen så snyftade jag plötsligt till, precis som att allt det jag hållt inne nu bara ville komma ut, fort.

När jag satte nyckeln i låset hemma så inser jag att E inte är där.

E tar inte emot mig eller sitta där i soffan med sitt leende.

Imorgon är jag ingenting igen.

Imorgon jobbar jag och är fröken, jag hoppas jag kan skratta och jag hoppas jag har tålamod imorgon.

I fredags fanns en längtan och ett litet hopp...tänk om.

I fredags skulle man fira midsommar och saknade E.

Nu är det , ingenting.

Jag vill gömma mig, jag vill skrika och mest av allt vill jag ha en kram.