Pratade med E och bad om ursäkt att jag skrev ett elakt sms efter vårat samtal igår. Men uttryckte också att jag blev ledsen och besviken.

E bad om ursäkt också och sa att han inte gillar när vi bråkar.

Det är sånna här gånger det är jobbigt att inte bo tillsammans, det suger verkligen att bråka/diskutera/bestämma saker via telefon.

Jag har inte ändrat min kost avsevärt eller liknande men har ändå plötsligt fått finnar, det har jag i princip aldrig, känns jobbigt och inte alls kul.

Men humöret känns på topp, igår och idag känns det som att jag har massor med tålamod och känner mig pigg och motiverad på jobbet.

Idag fick vi veta att vi får mer pengar i friskvårdsbidrag, wow, nu borde jag verkligen köpa ett träningskort, men ååå inte gå själv!

Imorgon är det dags för undersökning, för att se om jag kan börja äta letrozol igen.

Är lite orolig då jag blivit nekad en gång pga "rester kvar från ägglossningen", eftersom jag den här gången blödde EN dag?!

Kändes jobbigt när jag fick mens men man reser sig upp rätt fort igen faktiskt..För faktum är...jag kan inte ens föreställa mig gravid, så det gör att jag aldrig riktigt hoppas sådär mycket som många andra gör.

Därför blir jag inte lika besviken.

Känns också vemodigt såklart att E kanske inte har möjlighet att komma hit tills inseminationen, men jag vill ändå inte chansa och inte påbörja en kur ifall han nu KAN närvara då.

För han måste ju vara med för att det ska gå liksom:)

Vore bra om man kunde posta sperma;)

Försöker köra hårt på att int äta kolhydrater och det går helt okej, svårt att hitta alternativ på mellis bara, och då blir det knäckebröd med mycket ost.

Gäller bara att ändra tankesätt helt enkelt...tänka om recept i huvudet.

Nej nu ska jag ta en dusch, har kännt mig så ofräsh efter mensen...obehaglig känsla.

Kollegan är hemma för VAB idag, hon hörde redan av sig igår kväll och sa att hon och sonen var dåliga i magen.

Fan va smidigt med VAB egentligen, ingen karens och då kan man göra så att man säger att ungen är sjuk fast man själv är det.

Var en bra dag, vi var ute med barnen och på morgonen hade jag googlat efter lekar.

Är ju himla skoj att leka lekar med barnen men jag glömmer alltid, så det var bra att fräscha upp minnet.

Jag gick förbi min chefs rum och tänkte, nu gör jag det.

Jag måste berätta det här med den ofrivilliga barnlösheten, läkarbesöken osv.

Jag berättade.

Min chef svarar"mina barn är gjorda med hjälp av IVF"

WOW, vilken känsla...Nu känns det som hon fattar precis vad jag menar, och vad jag går igenom.

Och det var ju inget konstigt, klart jag ska gå på läkarbesök!

Och det vet jag ju, jag har rätt till det. Men det ÄR så jävla skönt nu när hon vet. För jag förstår henne som chef, man blir fundersam om någon går på flera läkarbesök, ibland tre i veckan. Och man kan kanske börja måla upp olika senarion och misstänka saker.

Och sånt är bara onödigt och dumt.

Tänk hur jävla vanligt detta är, men eftersom vi inte vill/vågar berätta om det, så vet man ju inte hur många vi är.

Klockan 12.00 hade många platser inom EU(och säkert utanför) en tyst minut.

Så hade även jag med mina förskoleklassbarn.

Jag pratade lite om hur det ser ut i världen, är rätt svårt att berätta det på ett barnanpassat sätt, är ju inte meningen att någon exempelvis ska bli rädd.

Men barn vet oftast mer än vad man tror, en elev nämde om dådet i Trollhättan och hon visste mycket.

Vi var tysta en minut med ett tänt ljus.

Jag fick en spontan tanke igår om att boka en tid för VUL, jag var ju orolig att det var försent.

Det gick bra att komma på onsdag, så jag ska dit onsdag morgon!

Berättade för E och det var väl inte en så rolig respons direkt.

Han tyckte vi kunde vänta en månad, han sa att det var mycket han behövde fixa med nu och visste inte om han kunde komma loss till inseminationen.

Det låter negativt och egoistiskt av honom, (och det sa jag nog också för att jag blev upprörd)
Men sen tänker jag.........det är såhär han är.

Han är rädd och orolig, sen så gillar han inte när jag bokar in saker utan att rådfrågar med honom först.

Det är en svårighet jag också har. Om någon exempelvis säger"jag kommer till dig om en timme", så bryter jag ihop och skulle inte kunna ta emot besöket.

Jag klarar inte plötsliga saker sådär.

Så jag går på besöket på onsdag.

Blir det inseminering så är det inte aktuellt förrän kanske en vecka framåt så då har han tid att samla sig och fundera.

Jag är iaf fett pepp på att testa igen!

Mensen kom ordentligt och är i princip slut idag, har gått med samma binda hela dagen.

Det KAN inte vara normalt att ha så kort mens??
Läkaren säger"det kan bli så"..Men vaddå KAN BLI?
Kroppen måste hinna bygga upp det som behövs för att kunna bli fertil...Åhh ja blir galen på detta!

Mailade sjukhuset idag iallafall och frågade när jag som senast kan börja med hormoner.

Man ska ju maila dom första mensdagen..dvs igår...och då antar jag att jag måste komma imorgon.

Då sjukar sig min kollega, och jag får ångest och kan inte vara borta om hon också är borta.

Helvete.

Så jag mailade och frågade sjukhuset om man kan komma tisdag eller onsdag eller om det är försent.

Jag tror det är det tyvärr, vill minnas att dom vill att man kommer typ max 3 dagar efter första mensdagen....fan

Hade ju iof bestämt mig för att försöka igen i december, men sen fick jag nån snilleblixt.

Ska kämpa på nu med att inte äta kolhydrater.

Idag har jag gjort äggmuffins som jag åt med keso:)

Vi käkade innan för att sedan ta oss mot Hovet för att se Whitesnake.

Är inget band jag är så förtjust i men går för min pappas skull.

Pappa går sällan ut och behöver verkligen lite livsenergi i sitt liv.

Vi tog en varsin dricka på puben i närheten och plötsligt såg man pappas axlar sänkas och han log stort och sa"nu lever jag".

Min pappa har mått dåligt i många år, hans sambo är psykiskt sjuk och han har tagit hand om henne i 8 år  nu och har glömt bort sig själv.

Musiken var hög och det var fullt med folk, men det var som om min pappa tog upp hela rummet.

Han var så lycklig just där och då, för sin whiskey och hårdrock.

Han upprepade flera gånger hur jävla glad han var att han kom ut på det här, att han tog steget och gick iallafall(han hade tidigare försökt överttala mig om att gå med min pojkvän istället).

Whitesnake var inge vidare, men det spelar ingen roll för jag fick vara där med min pappa.

Jag såg på honom han blundade och njöt och mina ögon fylldes med tårar.

Älskade pappa.

Min pappa som är så egen, så älskvärd, så empatisk och som aldrig aldrig varit arg på mig.

Hela min kropp fylls med kärlek när jag ser på min pappa. Att han bjöd mig på denna spelning, att han ville gå med mig.

Senast jag var ute var för ett år sen, säger han, när du och jag var och käkade.

Förutom det så är det tre år sedan.

Det är ju fruktansvärt.

Älskade pappa, jag såg på honom samtidigt som mensvärken gnagade på mina äggstockar och jag blev påmind om verkligheten, att vi misslyckats...igen.

Tankarna försvann där under spelningen bredvid min pappa.

Det gick inte.

Jag tog hormoner, sju miljoner spermier sprutades in i min livmoder, en spruta skapade ägglossning.

Vad gör vi för fel?!

Men en fantastisk kväll som fick mig att se min pappa lycklig, fast det själv känns som att jag snart går sönder.

Gick in i kapprummet på jobbet och fick bita ihop för att inte börja gråta.

Utanför dörren hördes röster av barnen som lekte och spelade spel.

Smsade min syster...fan det gör så jävla ont.

Tog ett djupt andetag och svor åt mig själv och öppnade dörren och klev in i barngrupp igen.

Satte mig och la pussel med en unge och snabbt så försvann tankarna.

Har lagt papper i trosan, för att ha koll på hur mycket mer som kommer.

Jobbdagen led mot sitt slut och jag gick till bussen, for til centrum och gick in på In och Finn.

Hittade ett härligt ljus, pepparkaka...mums!

Ett par rosa raggsockor och tandkräm handlade jag också.

Var en stund kvar innan körlektionen så jag köpte en banan.

Kom til trafikskolan..

Läraren kom och jag kände mig peppad som fan, inget ska få förstöra den här stunden!

Kände direkt att han var trevlig lugn och trygg

Han frågade hur jag ville göra och var jag ville börja....Börja från basic svarade jag.

Åh vilken känsla.

Han var lugn, pratade lugnt suckade inte och var jätte avslappnad, jag fick helatiden beröm och han var tydlig i sina instruktioner.

Vi tränade på bromsning och krypkörning, övade på att man måste se långt fram när man kör...vilket är svårt!

Han sa att i snitt så behöver folk 30-35 lektioner, fan det lät mycket tycker jag.

Och då är det inräknad med privat körning.

Kom hem och lagade köttfärs, svamp, vitkål selleri, paprika..mums igen

Pratade med E, han lyssnade och det kändes bra att han inte bara sa"det går nästa gång"

Syrran, min fantastiska syrra..."vi ger fan inte upp, vi kör nästa månad"

Vi:)

Kollade trosorna...ingen mer ljusrosa färg.

Får se imorgon helt enkelt.

Imorgon är det konsert med pappa! <3

Teatern med barnen var bra. När vi kom ut så hällde regnet ned. Dyngsura tog vi oss hemåt.
Gick på toa.
Rosa på pappret.
Fan.
Det gör verkligen lika ont varje gång

Tillbaka på jobbet idag.

Gick upp tidigare för att äta frukost(som jag aldrig gör hemma) tuggade långsamt och kände efter om magen klagade.

Inget.

Åkte iväg till jobbet.

Har haft otroligt kort stubin och dåligt tålamod idag, det går INTE ihop med att jobba med barn.

Det la sig fram emot eftermiddagen, som tur var.

Köpte proviva och drack och magen kändes gladare.

Efter lunch fick jag springa på toa.

Berättade för min kollega att jag fått yrsel igår

-Åhh du kanske är gravid, ÅÅÅÅ TÄNK OM DU ÄR DET, ,va gulligt.

Nej alltså, jag är bara bajsnödig.

Så sa jag ju inte...utan jag sa bara äsh då.

Syster ringde idag. Jag pratade på om min mage och hur konstig den var...hon var typ tyst och sa sen.

JAMEN säg då, har du fått mens?!?!

Alltså den är beräknad på lördag.

Jaha, fan jag har räknat fel, säger hon.,Åh jag trodde det var igår, men jag vågade inte ringa.

Jag känner inget längre, inga hugg eller något nytt, så jag är rätt säker på att det inte är något.

Känns som syrran är väldigt hoppfull denna gången, känns som man gör henne ledsen också:/

E åker hem idag, hans systerdotter fyller år imorgon och dom ska fira.

Vilket betyder att han inte kommer att vara här när jag får mensen på lördag, men äh...ska nog gå bra att trösta mig själv.

Kroppen gillade inte den lilla frossan av hjärtan.
Jag dumpade och somnade i soffan.

En dumpning är något man kan få efter att man har gjort en magsäcksoperation.

Just denna, sömndump, gör att det är som att få en slägga i huvudet ungefär...Man KAN inte hålla ögonen öppna.

Den 14 är min mens beräknad.

Brukar få små blödningar två dagar före...Så ja om typ en vecka vet jag.

Känner ingenting, som jag sa igår så önskar jag att jag hade ont i brösten, eller iallafall mådde lite illa.

Jag bör nog prata med min chef om mina kommande försök.

Känner mig inte helt bekväm med det, men känner att det krävs så många besök och jag vill bara vara öppen med att jag är borta och varför.

Att jag inte är sjuk ellerså.

MEN, den 12e ska jag ju övningsköra för första gången på trafikskolan, det ska ju bli himla skoj

Och på lördag ska jag och E på Monster Jam.

Jag vill så gärna drömma mig bort, sådär som man kanske gör när man är gravid.

Hur barnet kommer att se ut, vilka kläder man ska köpa, hur det kommer att gå...vilken vagn man ska ha.

Men det är något som ger mig en mental käftsmäll när jag börjar tänka sådär..

Och jag är fruktansvärt sugen på öl, och läser att det inte skadar ett foster om man dricker såhär tidigt