Jag har sökt högskola att läsa psykologi, följt av sociologi och pedagogik..målet är att bli beteendevetare.

Jag kände att jag var trött på att jobba med barn

Och nu, efter att ha varit borta från jobbet 1.5 år, är jag ännu mer säker.

Jag vill ha ett jobb där jag inte behöver bli testad av barn.

Där jag inte behöver svara på, varför jag är tjock.

Där ingen frågar om jag har en bebis i magen.

Att umgås med människor som säger bajs bajs hela dagarna.

Såna saker är jag så less på

Stället jag nu vikarierar på är jävligt bra.

Jag trodde inte det fanns så bra förskolor, och undrade varför jag inte satte min egna dotter på en privat förskola.

18 barn på en avdelning...18 st!

Men många är borta så nu är vi 12.

Vi delade upp barnen, och gick ut, 2 pedagoger på 11 barn..

Jag har i flera år gått iväg 2 pedagoger på 25-28 barn

På eftermiddagarna har vi , på mitt förra jobb, varit 75 barn.

Här på eftermiddagen klockan 15.00 var det 14 barn.

Så det är mer än jävligt bra

Dom var nöjda med mig och frågade om jag kunde jobba kommande 3 veckor, kul:)

Tiderna nästa vecka har jag fått och dom ser lite olika ut.

Dock tänker jag att jag nog inte kan jobba längre än 15.30...Jobbar jag till 16 som nu så hämtar jag dottern kring 5, och jag märker att det blir aldelles för sent.

Men kul och ovant att börja jobba faktiskt:)

Det känns roligt men också läskigt.

Jag ska jobba imorgon, för första gången på 1.5 år.

På en ny arbetsplats i en ny stad..

Min autismhjärna går på högvarv, funkar ni också såhär?

Fick smset om jag kunde jobba, såhär började min hjärna.

När behöver jag lämna F

Går det bussar?
Fan, hon måste vara kvar as länge.

Har jag busskort, har jag pengar att fylla på?
Vad ska jag ha på mig när jag jobbar?
Vilka skor passar? Vill inte klä mig direkt som jag brukar ..

Jacka, ånej vilken jacka ska jag ha...?
Jag har ju min gröna men den är lite lite finare, och har jobbiga snören som hänger och dinglar.

Där jag jobbade hade man ju jobbkläder, dom är borta men det stod också namnet på skolan stort över hela ryggen, inte så passande.

Kommer jag orka.

Kommer det bli kul?
Tänk om det regnar, har jag gummistövlar? Ska jag ta med mig vanliga skor och gummistövlar?

Såhär funkar min hjärna vid nya situationer

Som tur är så ligger förskolan i närheten av min mor så jag har iaf koll på vad den ligger.

Annars hade jag blivit tvungen att åka dit dagen före jag ska jobba för o kolla in stället.

Så imorgon ska vi gå hemifrån . 06.10....istället för 08.20

Jag ska promenera 25 min till förskolan för att sen ta bussen

Bussen kommer fram 30 min innan jag börjar och det tar 5 min till förskolan från busshållsplatsen.

Så det är mycket tid som man kunde sparat om man haft körkort.

Fan, hade jag haft bil hade vi kunnat åka hemifrån typ en timme senare

Jag hoppas verkligen att min älskling klarar en lång dag på förskolan.

Men det är såhär livet kommer att vara som ensamstående som ska jobba.

Men på fredag hjälper min mamma till och hon kommer kunna hämta F tidigare, så skönt

Och jag kommer nog vara helt död.

Får tänka om helt, brukar ju förbereda middagen när F är på förskolan annars..handla när hon är där.

Nu måste jag planera om ALLT

Kommer inte kunna handla när jag hämtat henne för det är ju så sent så vill bara hem....eller ja, det är inte hela världen, hon är stark min ängel och gillar sin förskola:)

Så imorgon behöver jag väcka min ängel, det har aldrig hänt :D

Lyssnar mycket på rättegångspodden.
Plötsligt ser jag fallet med R.
R är kompis med min dotters pappa.
Känns jävligt sjukt att jag träffat en som sedan skulle mörda någon.
Detta är ett tecken på vad vissa människor kan göra om dom inte får vård.
Han hörde röster länge innan mordet och gjorde kriminella saker redan som ung.

Nu sitter han på psyket men tydligen kan han komma ut snart

Min dotter sover bredvid mig och jag älskar att titta på henne en stund när hon sover.

Hon ser så trygg och fridfull ut.

Tänker ofta på hur mycket jag kämpade för att få henne.

Alla läkarbesök, sprutor i magen, prover, inseminering, gynstol.

Längtan var så enorm.

Jag visste att F saknades i mitt liv, jag visste att jag bara MÅSTE få bli mamma.

Sen tänker jag på hur det blev.

Att jag nog faktiskt helt säkert visste att hennes pappa inte skulle vara med speciellt länge.

Att vi skulle gå isär.

Och tänk hur livet hade sett ut om F hade en ansvarsfull pappa.

Tänk om han kunde komma hit en fredag och jag få gå ut och ta en öl eller drink medans han passar F som sover, och faktiskt kanske tillomed lägger henne!

Jag är inte redo tankemässigt på att vara ifrån henne varannan vecka, men tänk att ha det så.

Det kommer inte bli så för oss, och det gör inget..Vi bor inte i samma stad så det är omöjligt typ.

Men tänk..i framtiden..en HELG!

En helg där man får vara vuxen, ut, träffa folk,se på film..vara vaken sent, sova länge på morgonen.

Jag skulle så gärna vilja ha EN sån dag i månaden.

En dag när jag kan göra vad jag vill och sen vakna dagen efter utan att bli väckt.

EN dag.

Det är däremot möjligt, så jag hoppas och längtar att den dagen kommer.

Dagen kan ju komma då min syster eller mamma tar F givetvis, men tänk att ha det på rutin.

Men min älskade F, du är så jävla älskad och efterlängtad och jag kommer se till att du vet det hela mitt liv.

Ja alltså..dejten, vafan ska man säga?

Jag fick nåt ryck och skrev att jag saknar honom.

Och som vanligt när det gäller känslor så vet jag inte.

Jag tror inte jag saknar honom, jag saknar nog att vi gjorde saker, hånglade, skrattade och hade kul.

Men jag skrev, jag saknar dig.

Han skrev. Vad gör du på lördag?
Jag svarade

Han började prata om sina husdjur.

Och det är rätt lustigt..och jobbigt när man inte får sina känslor bekräftade.

Typ..detsamma, okej, eller aha..

Jag blir inte ledsen för han är ju konstig, och det konstiga hade eskalerat definitivt så jag e glad att det märktes nu.

Men besviken är jag, att han var så bra o kul på 4 dejter

Hur kan man ha en sån sprudlande personlighet, vara så fysisk som han var...men sen absolut inte vilja sätta ord på det.

Jag skrattade och sa "här skriver jag att jag saknar dig och du skriver om dina djur"

"fortsätt sakna då ;)" skrev han.
Då blev det mer en nedvärdering och jag sa

Näää det går över, väldigt snart

Då skulle han skoja om det också och jag gav upp och sa att nu ska jag kolla på färg som torkar.

Fast vi inte har nån kontakt knappt så frågar han vad jag ska göra på lördagen...

Ja jag ska nog sluta försöka förstå mig på honom, det går inte.

Den andra killen var här..han som varit tydlig med att han inte vill ha seriöst.

Han är sjukt trevlig och det var faktiskt en rätt okej känsla att kramas och mysa och veta att "här blir det inget"

Jag har nog aldrig gjort det.

Utan killar ska ljuga om att dom vill ha nåt, bara för att få ligga typ.

Men här visste jag. Han vill inte ha något fast nu för hans liv är för knepigt och  har varit väldigt knepigt..han måste landa.

Men han är så jävla vettig och smart så jag vill gärna ha honom kvar i mitt liv på nå vis.

Men jag måste också på någotvis vara vaksam så inte detta blir destruktivt..Inte just hans och min relation men min relation med män.

För det är ju faktiskt redan 3 st..på 7 mån.

Fast sen tänker jag ÄH, leva livet..ellerhur?

Och igår började jag prata med en annan kille som bor i närheten.

Det är också bara jävligt kul att prata med vuxna människor, även om det bara är på chatt och ibland telefon.

Jag träffar ju i princip ingen vuxen, känns som jag aldrig får vara vuxen och det gör mig smått galen.

Så att få prata om livet, intressen och typ vad man kollar på på tvn..bara det lilla är för mig så värdefullt nu på kvällarna.

Nånstans vill jag kanske ha en relation..men samtidigt inte en hel relation så kanske vill jag bara dejta?
Eller ligga?
Eller ha en sån vän som han jag träffat?

Men han kan träffas väldigt sällan, så vad blir det för vänskap?

Nej nu går tiden fort, jag tvättar och har sökt jobb strax ut i solen och till förskolan!

Bestämde mig för att åka hem till barndomsstaden, kompisen erbjöd mig och F sovplats och det ska bli skönt att komma bort.

Blev väl inte riktigt som jag hade trott.

Solen lyste härligt när vi begav oss till tåget på tisdagen. Jag lyckades få upp vagnen själv på den branta trappen in till tåget.

En timme SJ tåg, sen en timme SL tåg.

F var jätte duktig med massa tålamod och det kändes bra, är ju en rätt lång resa.

Men med saker att äta och lek så funkade det bra.

Kompisens hem var NOLL barnanpassat.

Inga direkta farliga saker så men det låg högar med saker, överrallt.
Och jag kunde inte direkt ta bort sakerna, för vart skulle jag lägga dom? fanns saker överrallt.

Exempelvis på vardagsrumsbordet.

Massor av räkningar, och 7 st läppstift.

Det var verkligen saker överrallt och jag blev rätt chockad, och utmattad.

Självklart tog F tag i saker, var nyfiken och undersökte. Och jag gick efter och la tillbaka.

Jag försöker att inte säga NEJ helatiden, och där gick det inte för då skulle jag säga NEJ femtioelva gg

Så att ha ett barn i ett hem som inte är anpassat funkade inte, så jag försökte hitta på saker när vi vaknade.

Vilket är jobbigt, jag ville ju slippa den där stressen.

Och så regnade det onsdagen, torsdagen och fredagen var kall och blåsig. Så det var mindre kul.

Sovrummet var fullt med leksaker till min kompis barnbarn så det var ju kul för F

Men i princip alla saker var täckta av damm, på soffan var ett tjockt lager av damm och första natten hade jag svårt att andas och jag har varit jätte snorig:(

Kände mig så lessen och nere, vi hade ju ingenannanstans att sova.

Skrev på facebook om någon ville ses, en kompis hörde av sig.

Klart att det är lite ledssamt, jag bodde i Stockholm i många år...sen när man är tillbaka så vill ingen ses, eller säger inget.

Träffade iaf min pappa och det är så himla kul o se hur mycket han tycker om F, trots att dom bara setts kanske 3 gg.

Han ringde tillomed dagen efter och sa hur fin och häftig hon är, sånt betyder massor!

Sen blev det lite kalas och vi fick skjuts hem, det var riktigt skönt att slippa timmarna på tåg.

Men OJ va otroligt trött jag var. Att inte kunna vila på dessa dagar var ju extremt.

F var också slut för dagen efter vilade hon 3 timmar, det har typ inte hänt sen hon var spädis.

När jag gick på toa kunde jag inte lämna henne utanför. Och tog jag med henne in så fanns där typ 50 nagellack, likamånga grejer för håret, hårborstar, klämmor, parfymer, och allt i hennes höjd...GAAH!

Men nu är F tillbaka på förskolan och jag sitter och söker jobb, och bloggar.

Och det är sol!

Idag äter mitt utseende upp mig.

Idag var vi bjudna hem till syster..leta påskägg och äta god mat.

F vaknade 06 idag och jag kände mig riktigt trött imorse. Min förkylning vill verkligen inte ge med sig och jag måste börja trappa av på nässprayen.

Ingen frukost och ingen lunch ville damen ha idag.

Tog på mig kläder och speglade mig och kände mig väldigt ful

Det var längesen nu den känslan kom..Inget satt bra och det var inte läge att prova massa olika outfits för F var rastlös och vi skulle iväg.

Fått en finne också, det gör alltid att jag känner mig extremt ofräsch

Och jag vill vinna över den här känslan.

Så jag brukar annars typ klä mig i något fint och fota mig själv för att peppa, men nu går inte det för nu är det inte bara en känsla utan jag ser ful ut.

Min våg är trasig, och det är egentligen nyttigt men jag är så nyfiken på vad jag väger.

Jag vet vad jag vägde när jag flyttade hit, och det känns som jag har gått upp och jag vill inte hamna i den fällan igen.

Fast om det känns så , så borde jag ju försöka...varför måste jag se siffran?

Att se siffran, att man går upp skulle förmodligen göra mig skit nere.

Så är ju bättre att inte veta.

Är så jävla ledsen över att jag gjort såhär med min kropp.

Att jag tillät mig gå upp till 142 kilo, fatta??!

Men jag mådde inte så dåligt som så tjock så många andra beskriver att dom mådde.

Jag har alltid dansat, badat(i viss mån), haft sex, haft pojkvänner, gått på krogen, stått på scen, sjungit för folk.

Nu är kroppen mindre,tom.

Dvs att huden inte har hängt med...och det känns värre nu faktiskt.

Har aldrig nånsin mått så dåligt av att se mig naken som nu.

Och livet är för kort för detta.

Nu är det den här kroppen jag har.

Jag är mamma och jag kan inte låta min kropp begränsa mig, speciellt inte i min mammaroll.

Förut var det ju mest magen som man döljde.

Nu med viktnedgång och graviditet så är ju låren hemska och underarmarna...

Men en fantastisk dag med påskägg god mat, promenad och F fick en dinousaurie av mig i ett påskägg.

Vet ni vad jag har hållt på med så jävla länge?
Förminskat mig själv.

Förminskat mina behov, min personlighet och mitt mående.

Då främst i relationer med andra.

Fundera nu om du nångång tänkt såhär

När du dejtar och du får dendär känslan att det känns olustigt.

Har du nångång funderat då" är jag för intensiv" ?
Ringer jag för ofta , är jag för på?

-Du är den DU är. Att ringa ofta tyder på intresse och nyfikenhet.

Om du är för intensiv eller ringer för ofta så får din partner kommunicera detta till dig på ett moget och vuxet sätt. Så ni tillsammans kan hitta ett sätt som passar båda

Har du i en relation nångång tänkt

Han är inte elak egentligen.

-Ta aldrig, aldrig någon skit.

Eller..

Jag måste ha sex oftare, annars lämnar han mig.

-Du har sex när DU vill. Är sex något svårt och jobbigt för dig och du vill ha det mer med din partner så gå till terapeut, läkare psykolog och prata om hur det har blivit såhär.

Han säger aldrig att han älskar mig han har svårt för känslor

Vi är olika. Men om du inte känner dig älskad av handlingar eller ord...så gå.

Du är värd så jävla mycket mer!

Love hurts.. heter det ju

Fast kärlek ska inte göra ont.

Är du i en relation så ställ dig frågan.

Känner jag mig älskad.

Vet min partner hur mycket jag älskar hen?

Självklart så finns det också säkert män som går med dessa tankar.

Men jag är övetygad om att det är mer kvinnor. För redan i vår uppfostran så uppfostras vi i att passa in, passa upp och att duga.