Min dotter sover bredvid mig och jag älskar att titta på henne en stund när hon sover.

Hon ser så trygg och fridfull ut.

Tänker ofta på hur mycket jag kämpade för att få henne.

Alla läkarbesök, sprutor i magen, prover, inseminering, gynstol.

Längtan var så enorm.

Jag visste att F saknades i mitt liv, jag visste att jag bara MÅSTE få bli mamma.

Sen tänker jag på hur det blev.

Att jag nog faktiskt helt säkert visste att hennes pappa inte skulle vara med speciellt länge.

Att vi skulle gå isär.

Och tänk hur livet hade sett ut om F hade en ansvarsfull pappa.

Tänk om han kunde komma hit en fredag och jag få gå ut och ta en öl eller drink medans han passar F som sover, och faktiskt kanske tillomed lägger henne!

Jag är inte redo tankemässigt på att vara ifrån henne varannan vecka, men tänk att ha det så.

Det kommer inte bli så för oss, och det gör inget..Vi bor inte i samma stad så det är omöjligt typ.

Men tänk..i framtiden..en HELG!

En helg där man får vara vuxen, ut, träffa folk,se på film..vara vaken sent, sova länge på morgonen.

Jag skulle så gärna vilja ha EN sån dag i månaden.

En dag när jag kan göra vad jag vill och sen vakna dagen efter utan att bli väckt.

EN dag.

Det är däremot möjligt, så jag hoppas och längtar att den dagen kommer.

Dagen kan ju komma då min syster eller mamma tar F givetvis, men tänk att ha det på rutin.

Men min älskade F, du är så jävla älskad och efterlängtad och jag kommer se till att du vet det hela mitt liv.

Ja alltså..dejten, vafan ska man säga?

Jag fick nåt ryck och skrev att jag saknar honom.

Och som vanligt när det gäller känslor så vet jag inte.

Jag tror inte jag saknar honom, jag saknar nog att vi gjorde saker, hånglade, skrattade och hade kul.

Men jag skrev, jag saknar dig.

Han skrev. Vad gör du på lördag?
Jag svarade

Han började prata om sina husdjur.

Och det är rätt lustigt..och jobbigt när man inte får sina känslor bekräftade.

Typ..detsamma, okej, eller aha..

Jag blir inte ledsen för han är ju konstig, och det konstiga hade eskalerat definitivt så jag e glad att det märktes nu.

Men besviken är jag, att han var så bra o kul på 4 dejter

Hur kan man ha en sån sprudlande personlighet, vara så fysisk som han var...men sen absolut inte vilja sätta ord på det.

Jag skrattade och sa "här skriver jag att jag saknar dig och du skriver om dina djur"

"fortsätt sakna då ;)" skrev han.
Då blev det mer en nedvärdering och jag sa

Näää det går över, väldigt snart

Då skulle han skoja om det också och jag gav upp och sa att nu ska jag kolla på färg som torkar.

Fast vi inte har nån kontakt knappt så frågar han vad jag ska göra på lördagen...

Ja jag ska nog sluta försöka förstå mig på honom, det går inte.

Den andra killen var här..han som varit tydlig med att han inte vill ha seriöst.

Han är sjukt trevlig och det var faktiskt en rätt okej känsla att kramas och mysa och veta att "här blir det inget"

Jag har nog aldrig gjort det.

Utan killar ska ljuga om att dom vill ha nåt, bara för att få ligga typ.

Men här visste jag. Han vill inte ha något fast nu för hans liv är för knepigt och  har varit väldigt knepigt..han måste landa.

Men han är så jävla vettig och smart så jag vill gärna ha honom kvar i mitt liv på nå vis.

Men jag måste också på någotvis vara vaksam så inte detta blir destruktivt..Inte just hans och min relation men min relation med män.

För det är ju faktiskt redan 3 st..på 7 mån.

Fast sen tänker jag ÄH, leva livet..ellerhur?

Och igår började jag prata med en annan kille som bor i närheten.

Det är också bara jävligt kul att prata med vuxna människor, även om det bara är på chatt och ibland telefon.

Jag träffar ju i princip ingen vuxen, känns som jag aldrig får vara vuxen och det gör mig smått galen.

Så att få prata om livet, intressen och typ vad man kollar på på tvn..bara det lilla är för mig så värdefullt nu på kvällarna.

Nånstans vill jag kanske ha en relation..men samtidigt inte en hel relation så kanske vill jag bara dejta?
Eller ligga?
Eller ha en sån vän som han jag träffat?

Men han kan träffas väldigt sällan, så vad blir det för vänskap?

Nej nu går tiden fort, jag tvättar och har sökt jobb strax ut i solen och till förskolan!

Bestämde mig för att åka hem till barndomsstaden, kompisen erbjöd mig och F sovplats och det ska bli skönt att komma bort.

Blev väl inte riktigt som jag hade trott.

Solen lyste härligt när vi begav oss till tåget på tisdagen. Jag lyckades få upp vagnen själv på den branta trappen in till tåget.

En timme SJ tåg, sen en timme SL tåg.

F var jätte duktig med massa tålamod och det kändes bra, är ju en rätt lång resa.

Men med saker att äta och lek så funkade det bra.

Kompisens hem var NOLL barnanpassat.

Inga direkta farliga saker så men det låg högar med saker, överrallt.
Och jag kunde inte direkt ta bort sakerna, för vart skulle jag lägga dom? fanns saker överrallt.

Exempelvis på vardagsrumsbordet.

Massor av räkningar, och 7 st läppstift.

Det var verkligen saker överrallt och jag blev rätt chockad, och utmattad.

Självklart tog F tag i saker, var nyfiken och undersökte. Och jag gick efter och la tillbaka.

Jag försöker att inte säga NEJ helatiden, och där gick det inte för då skulle jag säga NEJ femtioelva gg

Så att ha ett barn i ett hem som inte är anpassat funkade inte, så jag försökte hitta på saker när vi vaknade.

Vilket är jobbigt, jag ville ju slippa den där stressen.

Och så regnade det onsdagen, torsdagen och fredagen var kall och blåsig. Så det var mindre kul.

Sovrummet var fullt med leksaker till min kompis barnbarn så det var ju kul för F

Men i princip alla saker var täckta av damm, på soffan var ett tjockt lager av damm och första natten hade jag svårt att andas och jag har varit jätte snorig:(

Kände mig så lessen och nere, vi hade ju ingenannanstans att sova.

Skrev på facebook om någon ville ses, en kompis hörde av sig.

Klart att det är lite ledssamt, jag bodde i Stockholm i många år...sen när man är tillbaka så vill ingen ses, eller säger inget.

Träffade iaf min pappa och det är så himla kul o se hur mycket han tycker om F, trots att dom bara setts kanske 3 gg.

Han ringde tillomed dagen efter och sa hur fin och häftig hon är, sånt betyder massor!

Sen blev det lite kalas och vi fick skjuts hem, det var riktigt skönt att slippa timmarna på tåg.

Men OJ va otroligt trött jag var. Att inte kunna vila på dessa dagar var ju extremt.

F var också slut för dagen efter vilade hon 3 timmar, det har typ inte hänt sen hon var spädis.

När jag gick på toa kunde jag inte lämna henne utanför. Och tog jag med henne in så fanns där typ 50 nagellack, likamånga grejer för håret, hårborstar, klämmor, parfymer, och allt i hennes höjd...GAAH!

Men nu är F tillbaka på förskolan och jag sitter och söker jobb, och bloggar.

Och det är sol!