Idag kom Han.
Vi har umgåtts hela dagen.
Vi 3.
Vi var i lekhörnan i centrum och han lekte och busade med F.
Åt på restaurang och sen hem till oss.
Har känts himla bra idag!
Och så jävla fint att se Honom med min dotter.
Och kanske räcker det?
Att se Honom bry sig om min dotter.
När Han håller min hand.
Eller när jag lagade mat och Han kom och ställde sig bakom.

Ändå var jag fånig och sa..gillar du mig.
När Han skulle gå.
Han sa då att Han har svårt att säga sånt..jag frågade varför och Han svarade..en lång historia..
Jag försökte pressa Honom men man verkligen såg hur jobbigt det var..
Sa att Han inte behöver..
Klart jag gillar dig sa Han när vi kramades.

Känner mig dum som pressade men äh..jag behöver höra det.

Men sen tänker jag att vad är egentligen ord.
Handling väger ju mer.

2 dagar sedan han var här.
Och jag blir dum i huvudet.
Jag vill inte vara såhär men jag vetinte vad jag ska göra.

Jag längtar så mycket efter tvåsamhet så det blir knäppt och jobbigt.
Jag orkar inte med osäkerheten.
Ovissheten.
Jakten på uppmärksamhet.

Jag vill bara ha ett kvitto på att jag duger.
Att jag är intressant.
Att han vill satsa.
Jag vill inte vara något tillfälligt.

Jag vill kunna luta mig tillbaka och bara njuta av detta.
Men är rädd.
3 gg har vi setts.
Det är helt normalt att inte veta vad man vill.
Jag vet ju det.
Jag vet ju att jag duger.

Jag vill lära min dotter att vara stark i sig själv.
Så vafan håller jag på med?