I september har vi varit tillsammans i 5 år.
Eller skulle varit.
Vi har väl i princip gjort slut nu.
Och det är så mycket saker som kommer tillbaka till mig. Så många gg jag varit ledsen pga honom.

Och när jag tänker efter. Fertilitets utredningen vi gjorde..Alla undersökningar.. jag gjorde allt själv.
Visst han var med. Men varje månad man hoppades på ett plus så var jag ensam.
Vi delade aldrig längtan.
Jag brydde mig nog inte..Fick tunnelseende..ville bara ha barn.
Va fint det hade varit att få gråta tillsammans ..längta tillsammans.
Jag tror att jag visste innerst inne att jag gjorde detta ensam.
När jag äntligen plussade så satt jag ensam på golvet inne på toan och grät.
Han sov.
jag försökte väcka honom ..sa att jag var gravid..han sov vidare .

Var nog rätt ensam hela graviditeten
Han vill knappt känna på magen
När jag fick värkar var han inte hemma.

Det är lite ledsamt. Men jag tror faktiskt att jag ville bara ha barn..mot alla odds
Ville inte lämna honom..försöka hitta nu
Visste ju att jag hade svårt att bli gravid.

Trodde att mycket skulle förändras när hon kom.
Så blev det inte.
Idag är min älskling 6 månader.
Och jag känner mig komplett.
Jag och E bor ihop men mest för att det inte finns bostad.
E är väldigt deprimerad.
Han äger inget..har inget.
Och ja..det är sorgligt...
Men absolut inte vår dotters fel.

Jag var så kär i E.
Men nu vill jag knappt se honom.
Det var som att när bebis kom så såg jag saker mycket klarare.
Om man älskar någon så ska jag inte kunna räkna upp 10 tillfällen där han sårat mig.