Ammar min älskling och tårarna rinner.
Är så arg på familjecentralen. Bad sköterskan på bvc kontakta dom för att jag boll ha samtal om mitt mående. Det gjorde hon..det är 2 veckor sen nu..suck

Jag vetinte riktigt vad det är.
Tror jag tänker för mycket.. Jag mår inte bra av att gå hemma. Jag tappar bort mig själv.

Och jag börjar inse att herregud så olika jag och E är.
Jag drömmer om att prata om vardagliga saker med någon. Med E börjar vi i princip alltid att tjafsa.
Sen gör det mig galen att han verkar vara nöjd med detta.
Nöjd att jag jämt är sur..Aldrig vill kramas eller pussas.
Det är inte kul..brukar han säga.
Nä..det är inte roligt för mig heller att må skit.
Hans liv rullar på som vanligt. Sena nätter framför datorn.
Jobbet han hade bestämde sig plötsligt för att han skulle gå ner och bli timmis. Kändes som hela min världs rasade ihop då..
Nu ska han alltså få arslet ur och söka ett nytt...lycka till.

Varje dag vill jag bara fly.
Svårt att fly..vart ska vi?
Så jag åker till centrum..promenerar..biblioteket. allt för att typ slippa vara hemma och känna efter hur jag mår.

Men min dotter är fantastisk och varje stund med henne känns det som att luften jag andas blir lättare.

Min högsta dröm ligger här bredvid mig. Som jag längtade.. Men mycket börjar nog komma ikapp nu.
Kände mig rätt ensam i graviditeten.
E var rädd och orolig så kändes inte som vi delade den.
Tänk om vi båda hade varit sådär spända och förväntansfulla. Va häftigt det hade varit.