Morgonen började med att jag har gråtit... I två timmar.
Helt tom.
Nu är jag helt slut och ögonen känns ömma..

Men.


Inatt så kände jag bebis.
Ett knäpp långt ned i magen.
Tårarna kom och jag kände en sån jävla lycka..

Vaknar på dåligt humör.

Åker iväg till tandhygenisten halvt taggad att bli plågad men ändå skönt att få det gjort.

När jag kommer dit berättar hon att hon bokat in en kort tid , "för att kolla läget"

Eh okej!?
Vaddå för jävla läge liksom?
Så hon börjar...det är obehagligt, hon tar lite sen är hon klar.

"Ja, vi bokar en tid längre fram så tar vi resten, men du är svår så vi får se hur det går"
Svår?
Ja...alltså det är inte så jävla mysigt att ta tandsten, men innebär det att man när svår?
Hur är  man lätt då?

Vad ska jag liksom göra med den informationen?
Att jag är svår?

Hon säger till mig"jag hade en tjej här..gravid i åttonde månaden med massa tandsten hon klarade det bra"

Jag fattar inte ens varför man blandar in andra patienter med varandra?
Det är totalt ointressant för mig om Nisse och Kajsa är duktiga eller inte!!

Hon frågade mig"går det bra" ja svarar jag...man härdar ut liksom.

Vi verkade dock ha svårt att kommunicera tror jag, så hon kanske inte menade svår...jag hoppas inte det!

Så vi bokade in en tid...på 50 min.

Som tur är så försvann det dåliga humöret på jobbet.

Jag tror jag var en bra pedagog och tiden gick relativt fort..

Tänker dock på hur jävla många dumma människor man mött.

Människor som borde vara proffs, och faktist kunna ta olika typer av människor.

Jag minns gynekologen som jag gick till.

Jag hade bokat in en tid, jag hade aldrig varit hos gyn, så jag bokade in extra tid för att kunna prata innan.

Jag pratar om min oro, jag bemöts av en nonchalant attityd, och hon typ "ska du sätta dig i stolen eller"
När jag sa att jag nog inte är redo då kontrar hon med"femtonåringa flickor har satt sig i stolen utan problem"
Jaha?!

Och VAD har det med MIG att göra?!

Jag gick och kom aldrig mer tillbaka.

Och nu märker jag att min sommarångest kryper sig på.

Varje jävla år kommer den, och nu är den här igen och snällt knackar på

Fan, jag vill inte öppna.

Ibland tänker jag bara att det är fanimej jag och bebis mot världen

Vi kommer klara allt och genom bebis styrka och kärlek så kommer jag klara ALLT