Jisses vilka drömmar jag drömmer som gravid, helt otroligt.

Tidigare så kunde det ta veckor innan jag mindes lite av en dröm, nu minns jag i princip jämt.

Inatt drömde jag att jag var hemma hos en kille som jag hade som KK för flera år sedan.

Och det som jag kände, går egentligen inte att förklara....Men ni vet, känslan av att bara vara ett ligg, av att inte vara någonting värd...Så kändes det..igen..i drömmen.

Hur han tittade på mig, hur han slängde ut mig, i drömmen, för att hans snygga blonda tjej skulle komma.

Jag mötte henne utanför lägenheten.

Jag tog fel väska.

Så mycket detaljer i en dröm.

Dagen igår var kaos, jag grät så hysteriskt så jag inte kunde andas.

E frågade om han skulle flytta.

Vi pratade, är så rädd och orolig för framtiden, för graviditeten, för bebis..för hur vi kommer att ha det, att det ibland driver mig till vansinne.

Vi höll om varandra och det var faktiskt otroligt skönt att få gråta, grät verkligen hysteriskt.

Idag var E på arbetsförmedlingen och bokade tid på VC för hans bihålor

Så det är två grejer som jag har tjatat på honom för.

Imorgon ska jag övningsköra med min moster!
Är så jävla pepp att få köra med henne, gick inte alls bra med pappa sist och jag tror att hon är mycket bättre för mig!

Onsdag, ultraljud...SNÄLLA låt allt vara som det ska..Rätt storlek, hjärtat slår och allt är där...

Jag tror jag håller på att sprängad.

Jag tror jag måste prata med någon utomstående snart.

All den här jävla oron för framtiden gör att jag snart kommer att bli dum i huvudet. Eller ligga ihopkurad i sängen och bara sova.

Jag är så trött på att jämföra mitt liv och mitt förhållande med alla andras.

Varför verkar alla andra må så bra?
Varför har alla andra så jävla bra föräldrar som ringer varjedag under graviditeten, köper vagn och drömmer sig bort till  hur det ska bli när bebis kommer.

Jag har en snäll pojkvän.

Men sen då?

Vi kan aldrig göra något, vi gör aldrig något!
Nu är det snart sommar,och vet ni att jag har haft ångest flera år i rad när det är sommar?

Värmen, solen, vädret och LEDIGHETEN gör att jaag vill göra något.

I flera år har jag velat avsluta min semester för att jag orkar inte bara vara hemma och stirra.

Men hitta på något då?
Absolut! Jag försöker, försöker planera något som jag kan göra tillsammans med E.

Men hur lätt är det när en människa har nån jävla sömnstörning så den sover bort halva dagen?

Brukar planera in en vecka med min syster, och det är verkligen alltid den veckan som är fantastisk.

Men hur kul är det att ta med E till min syster, att vi kanske hyr stuga?
Kul med en pojkvän tillsammans med en barnfamilj som går upp vid tolv.

Barnen älskar honom och hur kul är det att se dom besvikna för att han är en jävla tröttmössa.

Och vår bebis då?
Kommer den få uppleva något?
Kommer jag ha orken och motivationen att försöka hitta på saker med mitt barn?
Kommer det att finnas pengar kvar ens?
Nu ska vi flytta till en lägenhet med 3000 kr mer i hyra, jag är LIVRÄDD

Och mitt i all denna oron över mitt liv, mitt liv...vad håller jag på med? Ville jag ha det såhär?

Så oroar jag mig för att graviditeten inte ska fortsätta.

Jag orkar inte vara orolig, arg, bekymrad, irriterad, rädd, ledsen, livrädd.

Därför vill jag bara ha måndag då jag kan jobba, skratta vara med barnen och glömma mitt privatliv.

Men ska kontaktamin barnmorska och fråga om det finns en samtalsperson där som jag kan prata med, jag måste.

Övningskörde med pappa och det gick inte bra.

Det känns helt enkelt som att jag aldrig kommer att lära mig.

Jag är på helspänn helatiden och det är otroligt jobbigt, jag slappnar av på landsvägar och där det är lugn trafik.

Jag gjorde fel i en korsning och pappa svor och jag skrek på honom.

Det är nog så mycket lättare om man börjar övningsköra som ung.

Jag vill så gärna ha körkort men nu börjar jag faktiskt tappa tålamodet, det är så mycket tid och SÅ mycket pengar som kommer att gå åt till detta.

Och hur fan ska jag kunna ha en bebis i bilen?!?!

Sen har jag något jävla strul med mina ögon.

Blev ju skickad till ögonsjukhuset förut pga skelning, och gick nyligen på återbesök och hon sa att skelningen var okej.

Nu tycker jag att den har blivit värre.

Så det är väl bara att ringa dit och boka in en tid.......suck

E och jag har bråkat.

Fixade en ny mobiltelefon...men då behövdes det ett nanokort till den, som jag inte har i min gamla.

Så kom jag på att jag måste föra över det jag har på mobilen till minneskortet innan jag byter mobil, satt met det igår och det gick inte...så jag måste be om hjälp....Fast jag är sur på E, hatar att be om hjälp!

Jag vill bara låsa in mig själv och skrika.

Och alla dom där jävla graviditetsgrupperna där alla beskriver sig själva och man har hus och körkort och fast jobb och en fantaaastisk man.

Suck.

Jag vill bara jobba,helgerna är roliga om man har inplanerade saker men annars är det fan bara grubblerier och för mycket funderande.

Min kompis frågade om vi ville komma på grillning och födelsedagsfirande nästa helg, det ska jag nog nappa på, vi behöver göra något tillsammans.

Ligger flera timmar bort så vi behöver nog sova över.

Piss dag helt enkelt.

Något som hjälpte mig otroligt mycket efter att jag plussade var att göra ett tidigt ultraljud, att få se att det fanns på riktigt var fantastisk.

Det tog emot att köpa kläder de första veckorna, kändes som en dröm allt och det var svårt.

Nu går jag ju inte in i en affär utan att ta en sväng förbi babykläderna.

Kände mig rätt klar över de stora grejerna till bebis men sen så såg jag denna:

En babysitter är väldans bra och som ni ser på bilden så kan man fälla ned ryggstödet så det blir en vagga.

nypris 1500:-

Jag betalade 400 och den var använd i två månader..

Jag kan inte blunda för sånna kap;)

Jag har varit helt inne på att ha bebis i babynest i sängen men sen inser jag hur otroligt trångt det kommer att bli.

Att skaffa en spjälsäng känns nu som ett måste, men jag vill ha den intill sängen och att man tar bort ena sidan så att jag lätt kan "dra över" bebis i babynestet från min säng till spjälsäng...Att gå upp och lägga bebis i spjälsäng är inte ett alternativ.

Så TROLL gör sånna sängar, men där är dom himlans dyra även på den begagnade marknaaden så en sak slog mig:

köp en billig spjälsäng och såga bort ena sidan...as bra ju!

Finns spjälsängar för 200 och då har jag inga problem att såga sönder, sen när spjälsängen ska stå för sig själv så köper man en ny.

Ska fundera lite mer på det, där känner jag iaf ingen panik.

Men kommer det upp en billig TROLL säng kommer jag nog ha svårt att hålla fingrarna i styr.

Kanske också blir så att jag inte ens använder den här babysittern jag nu köpt, och hammocken jag köpte tidigare.

Jag menar...ha bebis sovande i babynestet bredvid sig i soffan känns som ett kanon alternativ...hammocken tyckte jag mest var snygg och praktiskt.

Men många säger att just en babysitter är kanon om du ska ta en dusch, laga mat ellerså:)

Så jag är nöjd över mina köp:)

Så det vore kanon om allt var okej nu på tisdag när jag ska göra ultraljud, få slappna av och känna mig lugnare.

Jag måste påminna mig själv att fostret är lika stor som en ruta choklad, så jag känner den inte...och den gör inte mycket väsen av sig.

Och tack o lov inget illamående, och enligt läkare är det väldigt ovanligt att man börjar må illa efter v12.

Och v12 ska ju också räknas som den veckan då man kan andas ut.

Fostret utveckling har kommit långt och risken för MF/MA är mycket lägre.

Så hoppas nu!

Fredagarna är speciella, då går jag in i ny graviditetsvecka...

Lite har hänt sen sist.....

KUB test är ett blodprov som modern tar...fem rör..sedan går man och gör ett ultraljud där man mäter nån grej vid nacken och andra saker för att kolla avvikelser och sannorlikheten för att föda ett barn med downs syndrom.

På inskrivningen på MVC så tackade jag ja till KUB som dom här erbjuder alla gravida kvinnor, tidigare erbjöd man bara kvinnor över 35.

Hon skickade en remiss och jag tog ju blodprovet dagen efter...

Tänkte bara...WOW en chans att få se bebis.

Sen tänkte jag om.

Jag tänkte på hur jag är som person, hur jag nojar och hetsar upp mig, oroar mig, tänker femtio steg framåt och blir hysterisk.

Hur skulle jag må och reagera om jag fick avvikelser på testet?

Jag skulle bli hysterisk, oroa mig och må skit.

Det är inte bra för mig eller för bebisen.

Man kan tycka att många vill bara förberedda, att man VET att barnet kommer att behöva extra stöd och kan förbereda sig.

Men nej, jag känner inte så...trots att jag vill förbereda mig jämt, men jag vill inte oroa mig.....och testet är inte 100% säkert.

Så jag kommer inte att göra testet.

Men vill se bebis så jag mailade till kliniken där jag fick göra det tidiga vaginala ultraljudet...och det var inga problem, du är välkomen på tisdag!

Skönt, härligt, wow, jag kommer att få se bebis igen.

Nu är det en bebis, jag är nu i v12.

När jag såg på ultraljudet sist då var det i princip i precis den veckan man kan se ebryot, och hjärtat.

Det var fantastiskt

Men nu är det ett foster, som har ben och fingrar och tår...om än jätte jätte liten.

På något sätt känns det så jävla mycket mer spännande och oroligt nu
.

Jag älskar ju den  här bebisen.

Jag längtar dock tills den perioden där jag kan gå en HEL vecka och bara tänka WOW; jag ska bli mamma.

Nu funkar det nån dag hit och dit men sen kommer oron.

Varje morgon på bussen sitter jag och klämmer lite diskret på mina bröst...för att se...är dom ömma.

Och min syster är så jävla fantastisk, vad skulle jag göra utan henne?
Varje dag ringer vi varandra, pratar om framtid, bebis, namn framtiden...Jag drömmer mig bort med henne och när jag pratar med min syster så finns det ingen oro.

Jag vet att du kommer föda i oktober, tro mig.

Hon låter så säker när hon säger det, inte för att vara snäll utan hon låter säker.

Eftersom min mamma inte bryr sig speciellt mycket så är det kanon att ha en sån syster, tvekar inte en sekund att ha med henne på förlossningen, hon är nog ett grymt stöd!

Jag vill så gärna känna graviditeten mer.
Men vill ändå vara glad att jag mår bra.
Det är så jobbigt att vara rädd.

Gjorde jag ett misstag som berättade så tidigt?
Men jag var ju så glad!

Åt chips igår...en hel påse. Som jag inte ätit sen oktober.
Det var inte speciellt gott...och jag somnade på soffan. .sov i 1.45 Smart.

Men det är bara ta en dag i taget....

Jag har nu varit på inskrivningssamtal hos barnmorska och det gick toppen.

Besöket tog en timme och man får lite information och en bok, samt lite papper.

Efter besöket så var det besök hos läkaren.

Där sa han att jag ska äta mer av mina vitaminer, alltså något helt annat än vad VC sagt när jag tagit prover där.

Jag ska äta dubbelt av allt..så nu tar jag en dos av vitaminer på morgonen och en på kvällen.

Trots höga värden och depåer så ska jag börja äta järn också, för han sa att bebisen kommer att ta mycket järn från mig längre fram i graviditeten och då behövs det tillskott. Är ju lite rädd för järn eftersom det gör mig hård i magen, men fick prova en ny nu iaf.

Jag dricker också lunelax 2-3 gg om dagen som ska mjuka upp magen och göra det lättare att gå på toa sen.

Men nu börjar dagarna gå sen toalettbesöket och jag börjar bli orolig igen.

Annars?

Jag köpte vagnen! Så nu står den här i mitt vardagsrum och jag tänker att, shit det är ju en evighet tills jag får använda den.

Oron gör sig fortfarande påmind, har fortfarande bara lite ömma bröst  och är trött.

Läkaren och BM peppade mig och sa "va skönt med få syptom"..

Fick också pepp att jag faktiskt sett hjärtat ticka i vecka sju..

Och veckorna går fort...nu är jag i vecka 11 !!

Igår var dock magen spänd och lite stor och WOW va jag älskade det, gick och klappade mig på magen:)

I veckan ska jag ta ett blodprov som ska skickas och kollas för att jag sedan ska göra ett VUL och KUB.

Där mäter dom sannorlikheten för om barnet har downs syndrom.

Och jag får chans att se bebis igen!!

I fredags fyllde jag i min semester, det var rätt svårt...ska man ta ut allt eller är det bra att spara veckor?

Sen insåg jag att jag hoppas sommaren inte blir dövarm för jag kommer nog va stor då:P

Och då kan man ju verkligen hoppas att man fortfarande mår bra:)

Nej det ska bli skönt med en ny arbetsvecka så man slipper tänka och fundera så mycket.