Något som hjälpte mig otroligt mycket efter att jag plussade var att göra ett tidigt ultraljud, att få se att det fanns på riktigt var fantastisk.

Det tog emot att köpa kläder de första veckorna, kändes som en dröm allt och det var svårt.

Nu går jag ju inte in i en affär utan att ta en sväng förbi babykläderna.

Kände mig rätt klar över de stora grejerna till bebis men sen så såg jag denna:

En babysitter är väldans bra och som ni ser på bilden så kan man fälla ned ryggstödet så det blir en vagga.

nypris 1500:-

Jag betalade 400 och den var använd i två månader..

Jag kan inte blunda för sånna kap;)

Jag har varit helt inne på att ha bebis i babynest i sängen men sen inser jag hur otroligt trångt det kommer att bli.

Att skaffa en spjälsäng känns nu som ett måste, men jag vill ha den intill sängen och att man tar bort ena sidan så att jag lätt kan "dra över" bebis i babynestet från min säng till spjälsäng...Att gå upp och lägga bebis i spjälsäng är inte ett alternativ.

Så TROLL gör sånna sängar, men där är dom himlans dyra även på den begagnade marknaaden så en sak slog mig:

köp en billig spjälsäng och såga bort ena sidan...as bra ju!

Finns spjälsängar för 200 och då har jag inga problem att såga sönder, sen när spjälsängen ska stå för sig själv så köper man en ny.

Ska fundera lite mer på det, där känner jag iaf ingen panik.

Men kommer det upp en billig TROLL säng kommer jag nog ha svårt att hålla fingrarna i styr.

Kanske också blir så att jag inte ens använder den här babysittern jag nu köpt, och hammocken jag köpte tidigare.

Jag menar...ha bebis sovande i babynestet bredvid sig i soffan känns som ett kanon alternativ...hammocken tyckte jag mest var snygg och praktiskt.

Men många säger att just en babysitter är kanon om du ska ta en dusch, laga mat ellerså:)

Så jag är nöjd över mina köp:)

Så det vore kanon om allt var okej nu på tisdag när jag ska göra ultraljud, få slappna av och känna mig lugnare.

Jag måste påminna mig själv att fostret är lika stor som en ruta choklad, så jag känner den inte...och den gör inte mycket väsen av sig.

Och tack o lov inget illamående, och enligt läkare är det väldigt ovanligt att man börjar må illa efter v12.

Och v12 ska ju också räknas som den veckan då man kan andas ut.

Fostret utveckling har kommit långt och risken för MF/MA är mycket lägre.

Så hoppas nu!

Fredagarna är speciella, då går jag in i ny graviditetsvecka...

Lite har hänt sen sist.....

KUB test är ett blodprov som modern tar...fem rör..sedan går man och gör ett ultraljud där man mäter nån grej vid nacken och andra saker för att kolla avvikelser och sannorlikheten för att föda ett barn med downs syndrom.

På inskrivningen på MVC så tackade jag ja till KUB som dom här erbjuder alla gravida kvinnor, tidigare erbjöd man bara kvinnor över 35.

Hon skickade en remiss och jag tog ju blodprovet dagen efter...

Tänkte bara...WOW en chans att få se bebis.

Sen tänkte jag om.

Jag tänkte på hur jag är som person, hur jag nojar och hetsar upp mig, oroar mig, tänker femtio steg framåt och blir hysterisk.

Hur skulle jag må och reagera om jag fick avvikelser på testet?

Jag skulle bli hysterisk, oroa mig och må skit.

Det är inte bra för mig eller för bebisen.

Man kan tycka att många vill bara förberedda, att man VET att barnet kommer att behöva extra stöd och kan förbereda sig.

Men nej, jag känner inte så...trots att jag vill förbereda mig jämt, men jag vill inte oroa mig.....och testet är inte 100% säkert.

Så jag kommer inte att göra testet.

Men vill se bebis så jag mailade till kliniken där jag fick göra det tidiga vaginala ultraljudet...och det var inga problem, du är välkomen på tisdag!

Skönt, härligt, wow, jag kommer att få se bebis igen.

Nu är det en bebis, jag är nu i v12.

När jag såg på ultraljudet sist då var det i princip i precis den veckan man kan se ebryot, och hjärtat.

Det var fantastiskt

Men nu är det ett foster, som har ben och fingrar och tår...om än jätte jätte liten.

På något sätt känns det så jävla mycket mer spännande och oroligt nu
.

Jag älskar ju den  här bebisen.

Jag längtar dock tills den perioden där jag kan gå en HEL vecka och bara tänka WOW; jag ska bli mamma.

Nu funkar det nån dag hit och dit men sen kommer oron.

Varje morgon på bussen sitter jag och klämmer lite diskret på mina bröst...för att se...är dom ömma.

Och min syster är så jävla fantastisk, vad skulle jag göra utan henne?
Varje dag ringer vi varandra, pratar om framtid, bebis, namn framtiden...Jag drömmer mig bort med henne och när jag pratar med min syster så finns det ingen oro.

Jag vet att du kommer föda i oktober, tro mig.

Hon låter så säker när hon säger det, inte för att vara snäll utan hon låter säker.

Eftersom min mamma inte bryr sig speciellt mycket så är det kanon att ha en sån syster, tvekar inte en sekund att ha med henne på förlossningen, hon är nog ett grymt stöd!