Kom upp till kompisen där några av vännerna satt och drack vin innan vi skulle ut och käka och sjunga.

Vi pratade om en kompis kommande bröllop som vi ska ha lite ansvar för, vi pratade och skrattade som vi ofta gör.

Då säger jag"det finns ett litet problem, att i augusti kommer jag vara ganska gravid".

Kompisarna flyger upp skriker och ögonen tåras.

Mina ögon tåras nu när jag skriver det, för som jag har sagt tidigare så har jag aldrig fått den reaktionen direkt eftersom jag bara har smsat.

Jag smsade pappa tidigare under kvällen, tycker det är för svårt att ringa, han ringer upp mig, och HAHA ja lite komisk är min pappa.

" Jo jag fick smset ska hon ha barn IGEN?"
-Nej alltså pappa jag ska ha barn.

"DU? jamen för i helvete du har ju inte ens en relation".

-Jo pappa det har jag, eller menar du att han inte har ett jobb?

Jag visste att min pappa skulle reagera såhär så det kom inte som en chock. Jag pratade med honom och plötsligt sa han väl typ"jag fattar inte varför man vill ha barn egentligen". Min pappa menar inget illa det vet jag men det kan låta så.

Sen vände samtalet och han sa grattis, "ungen ska väl döpas efter mig ellerhur". :)

Vi kom fram till krogen och jag beställde en sallad 2 die for.

Alltså vilken portion, jag har drömt om den där jävla salladen och tänkte fan beställa en till och ta med mig hem!

Mina bröst kom åt bordet och jag sa aj, min kompis, som inte var på "förfesten"...hon reagerade och sa...vaddå va menar du?

Det blev tyst....jag log...LÄGG AV!! LÄGG AV skriker hon.

Hon flyger upp och vi båda börjar att gråta.

Detta är hon som jag ska vara toastmadam på bröllopet åt.

Så jag sa som det var...jag vetinte hur jag mår när du ska gifta dig, så jag vill inte ta på mig för mycket om jag inte klarar av det.

Hon förstod till fullo, såklart och hela kvällen blev bara så fin!

Jag har känt mig rädd ensam och ledsen och jag vill inte det.

Kände direkt hur hela jag fylldes med glädje nu när folk vet och jag tror det är bra för måendet.

Jag behövde dom där kramarna och tårfyllda ögonen.

Delade sedan ett inlägg på facebook med en bild på tre par skor:)

Så ja det är tidigt, och jag vet att de flesta har valt att vänta med att berätta, men nu blev det inte så.

Detta är för stort och för viktigt för att inte berätta.

När det sedan har gått ännu längre så kommer jag prata mer öppet om just ofrivillig barnlöshet.

Jag tycker det är otroligt att också prata om det och inte "bara" nu är vi gravida.

Utan verkligen prata om kampen försöken, testen, blodproven, besöken, besvikelserna.

Och jag misstänker att jag faktiskt har några i min bekantskapskrets, som inte står mig som nära, som också upplever denna kamp .

Och jag vet att iaf jag växte av att läsa att fler hade det svårt.

Nu ska jag strax fixa mig, sen ska jag iväg till en liten träff där vi ska prata om kompisens möhippa och bröllopsdag. Sen ska jag ta tåget in till stan och möta upp tjejen som säljer baby hammocken:)