Imorgon klockan 8.50 kliver jag in i rummet för att sedan sätta mig i gynstolen.

Gynstolen som jag var så rädd för i så många år, men som nu är mer en vana.

Men denna undersökning är något annat, nu ska jag få se om det är ett hjärta som tickar där inne.

Jag kommer nog gråta om jag ser ett tickande hjärta, kanske låter det inte sådär högt som man har sett när dom gör ultraljuden på tv...Kanske är det bara läkaren som ser..och bekräftar.

Det kommer att bli så verkligt då.

Jag tror att jag varit gravid i 8 veckor, och har fortfarande inte fattat det.

Jag har tagit tre starka test.

Om det inte syns något.

Hinnsäcken är tom, hjärtat slår inte.

Kommer jag sluta att andas?
Kommer jag att skrika?

Innan allt detta med graviditet blev verklighet så trodde jag att vid missfall så blödde man, men det gör man inte alltid.

Kan dröja flera veckor efter innan man blöder ut allt.

Flera veckor.

Det är ju fruktansvärt.

Jag försöker se detta positivt...Inte måla fan på väggen nu....jag vet inte.

Men en sak som jag verkligen måste försöka fokusera på är....Vi KAN ju bli gravida naturligt.

Under alla dessa år så satt jag ju och trodde "jag kan inte ens bli gravid"

Så lyckas inte denna så kan vi försöka igen, och vi kommer att klara det igen...jag måste tänka så.

Men snälla snälla snälla....ta inte ifrån mig det här.

Ta inte ifrån mig detta mirakel.