Jag känner mig otroligt låg.

Avundsjuk på andras liv på facebook och det känns som att jag inte har något.

Nu har jag ju ett fantastiskt mirakel i min mage, som jag är otroligt tacksam för och oavsett ALLT så kommer jag bli en kickass mamma.

Men...

Jag tänker..

Ser hur en bekant åker på kryssning med sin pojkvän, dom har hyrt en fin hytt sitter och skålar med vin och shoppar på taxfree....När får jag göra sånt? Då måste jag se till att jag har råd att betala för oss båda.

Känns inte som att jag har några vänner, sånna nära ni vet, som känner en som man kan lita på.

Det känns som att åren går och allt jag gör är att äta och se på film.

Helgerna består av att vi pratar om vad vi ska äta, och sen ser vi film...För sånt kostar ju inte.

Nu har jag varit hemma hela helgen, brukar försöka hinna med en krogrunda för att sjunga lite, men igår orkade jag inte.

Kanske behöver jag dessa stunder för att inte hamna i detta, att jag tänker för mycket?

Fast är det så att jag tänker för mycket, kanske har jag bara vaknat och inser, "vad har jag för liv"?

Jag har en fantastisk syster som igår ringde mig och kvittrade att hon köpt en present till bebisen.

Oj redan?
Jaaa sa hon glatt, jag är så glad och var tvungen att köpa något.

Men varför känner inte jag sån glädje?

Det är så jävla orättvist, jag vill ha positiv energi, vill inte vara låg, arg och negativ.

Vill att bebis ska känna positivitet!!

Jag kröp ihop i soffan igår och sa att jag var olycklig.

E gör som han alltid gör, kramar mig, frågar om han kan göra något...Bäddar om mig med en filt samtidigt som han ger mig rum att vara ifred.

När ska han börja jobba?
Jag fattar inte, varför verkar alla andra få jobb?

Varför har vi bråkat om det här nu i flera år?

Jag sööker jobb älskling, säger han.

Ja men fan, inte tillräckigt!

Hittade tre jobb till honom igår som jag bad honom söka, så börjar vi tjafsa och han tycker att jag tjatar.

Eh ja, jag tjatar för att jag är olycklig och för att vi ska ha barn, som behöver försörjas.

Ibland känns det som att han inte fattar allvaret, jag ser inte det där desperata i honom som man sett hos andra.

Andra som typ bönat och bett om ett jobb, andra som går in på ett ställe och erbjuder sig att jobba gratis först bara för att dom ska få se arbetsviljan.

Här sitter jag med ett litet korn i magen, vecka 9, borde vara lyckligast i världen.

Jag har ju längtat efter detta, kämpat, tagit hormoner och gått på flera läkarbesök!!

Jag klarar detta, jag föder barnet och har råd att försörja barnet, mig själv och betala hyran.

Så får vi se vart E är i oktober.

Jag kan inte påverka hans situation, jag kan inte oroa mig mer..Det får inte påverka min graviditet!

Har han ingen inkomst så får jag betala underhåll och sedan bli återbetalningsskyldig.

Mannen jag lever med och älskar, min vän och min prins kommer jag sätta i skuld för att han har nån jävla funktionsnedsättning över att kunna få en inkomst.