Nu måste jag försöka vara glad.

Jag är gravid.

JAG ÄR GRAVID!

Fan jag har knappt sagt eller skrivit det sen jag plussade i lördags morse.

Jag chansade och mailade fertilitetskliniken där vi gjorde utredning, vi blev ju  gravida naturligt så jag var osäker på om man kunde få komma dit.

Men dom svarade och 15e mars ska jag dit!!!!!

Jag vill bara känna mig graviditet, se min graviditet...Just nu känner jag mest feber och snor.

Och varje gång jag går på toaletten kollar jag på pappret efter blod.

Försök njuta nu!!!!

Min syster gick på min kusins flickväns babyshower igår.

Jag var inte bjuden.

I början reflekterade jag inte över att jag inte var bjuden, men sen tänkte jag"det är något hon har emot mig."

Grejen är såhär..

Jag har svårt för henne, men jag har svårt för jätte många människor!
Det var också jobbigt för mig att hon är gravid, och att det gick så snabbt...Och jag undvek nog henne lite när vi träffades hela släkten.

Men sen bestämde jag mig för att lägga det där åt sidan, och tänkte"Hon behöver nog också någon", då jag märkte att hon knappt hade nån egen familj som brydde sig.

På två år har jag inte sett henne mycket, kanske 6-7 gånger och då träffa hela släkten och det är mycket folk, men jag har börjat kommentera på facebook och visat intresse.

Men igår då, efter babyshowern ringer min syster. Hon berättar att mina mostrar undrade vart jag var, min syster sa då att jag inte var bjuden...ahh konstigt hade dom sagt.

Min syster berättar då att min moster sagt"att hon inte sagt något, ja alltså er mamma berättade att dom försöker få barn"

Då har alltså MIN MAMMA sagt till sina systrar att vi försöker få barn.

Något som är för mig högst privat, känsligt och intimt.

Hon har ingen som hellst rätt att sitta och berätta för andra om mig sådär, och jag är rätt säker på att jag sagt det till henne.

Jag blev bara så jävla ledsen.

Men ur min mosters synvinkel blev det ju"men vaddå, varför vill hon inte att vi ska veta?"

Och det handlar inte om det, det är inte något personligt, jag vill egentligen inte att någon ska veta, det är känsligt och privat.

Och jag vill inte ha några frågor om hur det går, eller bättre lycka nästa gång..Därför har jag inget sagt!!!

Så jag mailade mamma och sa hur jävla upprörd jag var, kände mig sviken och lurad.

Sen bestämde jag mig för att maila min kusins flickvän, "varför blev jag inte bjuden"

Hon skrev då" jag har känt att när vi ses så pratar du knappt med mig, har känt som att du inte gillar mig, därför ville jag inte bjuda dig"

Och ja, jag har ju haft svårt för henne, men jag tycker inte det där är okej.

Vi är liksom inte några 15åriga brudar som ska ha klassfest, vi är familj, hennes blivande man har jag känt i 30 år.

Jag tycker inte att man fryser ut någon sådär.

Hur mycket kan hon då gilla MIG? Brukar man inte då som vuxen typ höra av sig och kolla om något är fel, om man känner så?

Och jag tänker på det mer och tänker.........hon har fan inte pratat med mig heller?
Och jag frågar E, brukar hon prata med dig? Nää  säger han.

Nä precis!! Så varför är JAG BOVEN?

Jag berättade detta för min moster, som inte förstod varför jag var bjuden.

Hon blev helt chockad, sa flera gånger"detta kan inte vara sant"
Hon frågade mig om hon fick prata med henne...Min spontana tanke var NEJ, jag orkar inte.

Om hon inte gillar mig så fine, finns liksom inget att prata om.

Men tillslut gav jag med mig.

Känner bara att detta blir så otroligt infekterat, är jag ett monster? Är jag så hemsk så att man inte ens kan bjuda mig?
Dom ska snart gifta sig....får jag komma då?

Alla kalas där vi kommer ses, shit det kommer ju fan bli as spänt.

Och jag kan liksom inte ändra mig, jag är såhär..det tar tid för mig att lära känna människor, släppa in dom

Jag kan inte vara trevlig och social direkt, varför får jag inte vara så?