Det är så jävla knepigt att ha problem i en relation

Jag märker att jag  tycker det är pinsamt. Jag börjar måla upp om vi gör slut..och min första tanke är att"vad ska jag säga till pappa"

Vad kommer släkten säga, jag blir den enda som sitter ensam där på julen, utan partner.

Det är så pinsamt att man tar så mycket skit.

Kvinnor som lever med män som slår dom, där folk säger"jag skulle aldrig ta att någon slår mig, jag skulle dra direkt"

Jag förstår hur dessa kvinnor måste känna efter de orden

Man känner sig dum, minde värld....för "varför är jag inte så smart så jag också lämnar min relation"

Nu slår inte min pojkvän mig, absolut inte, men det är en liknelse. Om man inte är lycklig"så går man".

Men det är ju inte så lätt.

Här har vi min pojkvän, en fantastisk man som lämnar avtryck hos människor vi träffar.

Han är omtyckt och har ett otroligt fint hjärta.

Men det är något inom honom, nån oro eller liknande som gör att han ibland...spårar ur.

Igår  var det än engång han skulle "fixa en grej", jag är så tött så jag orkar inte ens engagera mig i vad han ska fixa.

Han kom hem och jag sa att jag inte orkar längre, alla dessa urspårningar, min oro, min fundering.

Att jag i dessa stunder måste leka dektektiv, ta reda på...det tär på mig.

Jag sitter där ihop sjunken i soffan och känner mig helt avtrubbad, jag bryr mig inte.

Jag fick ett konstigt behov av att skära mig själv, bara för att se om det skulle kännas, HUR det skulle kännas.

"säg till mig vad jag ska göra så gör jag det", säger han.

Men jag vetinte?
Vad ska han göra? Jag har ingenaning.

Skärpa sig?
Sluta?

Ja, det har vi sagt så många gånger.

Funderar på parterapi men samtidigt så känner jag att HAN måste söka nån form av hjälp också, för sig själv.

Han bär på något som måste ut och bort, en inre oro som  gör att han beter sig konstigt plötsligt.

Efteråt så beter han sig precis som en man som nyss slagit sin fru, sådär som man läser om.

Är snäll, uppvaktar, lagar mat, fixar hemma, är tyst och undergiven.

säger "det ska aldrig hända igen"

Precis där är jag..Så plötsligt är jag en misshandlad kvinna, fast utan slag

E är och spelar spel hos gemensamma vänner 10 min ifrån där jag bor

Jag ringer honom för att höra hur det går, då sitter han på ett tåg påväg för att "Fixa en grej"

Det här jävla "fixa en grej" får mig att tända till som fan.

Så jag började skrika, han påstod att Kalle på festen skulle dit men att han hade erbjudit sig att åka istället.

Jag vrålade i telefon att det är en jävla bullshit, Kalle ska fan inte dit, och ska han dit kan han väl fan åka själv?!

Jag skriker och han är sitt vanliga lugna.

Jag lägger på luren och går in på facebook och skriver till Kalle.

Kalle säger att han inte har något att göra med att E drog.

Jaha.

Så E ljög alltså.

Here we go again.

Alltså varför ska mitt liv alltid vara så fuckedup?

Vad är det nu IGEN han håller på med? Alltså jag orkar inte!
Sen ljuger han för mig?
Jag är arg i skrivande stund, men egentligen är jag inte så arg jag känner mig mest...numb...vetinte hur jag ska känna.

Känns inte som att jag kan bli chockad längre, eller arg, tårarna känns som att dom är slut.

Jag ville bara ha en familj och en framtid.

Så nu sitter man här igen....på nån jävla paus för att se när han kommer hit.

Han ursäktar sig nu, som så många andra gånger, drar nån vals som jag säger nu att jag inte kommer att köpa, men som jag kommer att köpa då.

Jag vill låsa överlåset och säga att han kan sova nån annanstans.

Jag vill be han dra åt helvete.

Jag vill prata och lösa allt.

Men varför är det alltid jag som ska sitta såhär?

Vad är det han plötsligt skulle göra?
Varför ljuger han för mig och säger att han åker pga Kalle?

Mina ögon svider redan, känner mig trött och jävligt jävligt förbannad.

Jag känner att jag vill slå honom, ja faktiskt! Slå honom så han får så jävla ont så han kan tänka på det varje gång han tar sina korkade jävla beslut.

Helvete

Brr va kyligt det har varit idag. Perfekt väder att promenera, gillar att promenera när det är friskt och kallt...så länge det inte är halt...huua.

Vi promenerade till affären och jag läste på alla etikette för att se det som inte innehöll kolhydrater.

Det gör i princip allt men man ska tydligen försöka kolla minimum 5g/100 g.

All riven ost exempelvis var bara att utesluta då det ofta är potatisstärkelse i, såklart det hade funkat, nån var 5g kolhydrater, men gick sen till en vanlig prästost som innehöll 0gr. Så då kan man ju riva själv.

Tanken var att vi skulle göra LCHF pizza idag, men påvägen hem blev jag så sugen på andra grejer vi handlade så det fick bli det.

Vi testade sjögräsnudlar!

Det ser nästan ut som gummisnoddar som du ska lägga i ett durkslag och skölja av noga med vatten.

Sen gjorde jag en thaisås och skar ner olika grönsaker, tillsatte grädde och på slutet hade jag i nudlarna.

Dom är som en hel klump gummisnoddar, blev lite skeptiskt.

Men...det var gott!
Nudlarna i sig ger inte så himla mycket smak, men det är en perfekt utfyllnad, nyttigt, sen upplevde jag det som att dom drog åt sig smakerna av det andra, påminde mycket om glasnudlar...För alltså...inga nudlar smakar speciellt mycket som dom är ?

Fick igen en skön mättnadskänsla inte spymätt och dumpade inte:)

Idag ville min kompis spela lite spel men jag har ingen lust att ge mig ut i kylan, så E drog dit.

Tycker det är kul att han gör saker då han inte har så många vänner  här.

Imorgon blir det nog fisk, äter aldelles för sällan fisk hemma faktiskt.

Min pojkvän är en man som ofta driver mig till vansinne.

MEN

I hans sämre sidor så finns det en sida han har, som är rätt unik har jag märkt. Han vill att de han tycker om ska må bra.

Och med det menar jag att han ser ofta till alla andras mående än sitt eget.

Han försöker alltid se till vad jag tycker om, vad jag gillar och vad som får mig att må bra.

När han går in i mina syskonbarns rum för att prata med dom, så gör han inte det för att han måste, eller för att typ vara trevlig. Han är genuint intresserad av hur dom har det, och  intresserar sig för deras liv.

När jag och han bråkar, så är det ofta för att jag tycker det är otroligt jobbigt att han är arbetslös.

Det gör att jag har svårt att se en framtid tillsammans, där vi kan bygga en trygghet, vilket gör mig rädd, arg och stressad.

Jag älskar honom och ska bygga nån slags gemensam plattform, därför bråkar vi ibland, som många andra par.

Det jag däremot inte fattar är varför hans mamma och syster ska bråka med honom.

För att göra en lång historia kort.

Min pojkvän bor tillsammans med L, L är tillsammans med min pojkväns syster.

Min pojkväns mamma levde i ett destruktivt förhållande, vilket gjorde att hon bor nu tillsammans med min pojkvän i L lägenhet.

L är i princip aldrig hemma utan är hos sin flickvän.

Mamman bor alltså tillsammans med min pojkvän, så har hon mage att hålla på och klaga på honom?!

Igår när jag kommer hem från jobbet så är E hemma hos mig.

Han berättar att han åkt hemifrån 6 på morgonen för att han bråkat med sin mamma. Jag försökte dra ur honom vadd om hade bråkat om, men han håller sig väldigt kort och säger inte mycket. Förmodligen för han vet att jag blir galen.

Mamman hade tydigen druckit och börjat klaga på hur E städar i lägenheten

SOM INTE ENS ÄR HENNES?!

E är absolut inte stökig av sig och han berättar att han städar och fixar, men mamman hade fått nått psykbryt.

Hon har ringt sin dotter och dom har suttit och snackat skit om honom?

Kallat han...mansgris?!

Vad betyder ens mansgris?
Hur i helvete kan man sitta och kalla sin bror/son för elaka saker?

Inte nog med att han ÄR en fantastisk människa, men han har varit med om så otroligt mycket skit så ska NI, hans FAMILJ trycka ned honom ännu mer?

E har verkligen blivit bra vän med hans systers pojkvän, så dom två pratar ofta i telefon, för han får ju också utstå en heldel skit från syrran.

Då berättar E att hans syster är avundsjuk(!!) på att L och E umgås.

Hur i helvete kan du vara avundsjuk på att din bror och pojkvän umgås?!

Jag blir så jävla ledsen, och detta gör att E blir ännu mer sänkt och inte kan jobba på sig själv så han får motivationen och styrkan att finna ett arbete.

Ni har absolut ingen rätt att såra honom, trycka ner honom för att ni två är jävligt elaka människor!

E åkte hit igår, han hade inte sagt något till sin mamma utan bara åkt.

Tror ni mamman ringt?
Bett om ursäkt för hon var full och skällde ut honom?
NEJ!

Jag höll om E hårt igår och sa att jag blir så jävla ledsen när andra människor sårar honom.

"Du måste sluta ta skit från din familj".

Båda två mår otroligt dåligt, och du är en medberoende i deras mående.

E och jag kan inte bo ihop, för det tär på vår relation.

Och nu är det svårt för honom att bo där...

Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas för honom....:(

Jag har lust att ge båda dessa kvinnor en örfil.

E gör allt för er, han har hjälpt sin syster otaliga gånger att flytta, varit barnvakt osv.

För sin mamma så lät han henne bo i lägenheten och hon har mage att kommentera hur ofta han gör rent toaletten? EH?

Inte bara kommentera det utan stå och skälla.

Uppmuntra honom istället och hjälp honom tillbaka, hjälp honom söka jobb, visa honom jobb...Som jag försöker göra.

Det är så mycket skit över min pojkvän, min starka pojkvän som aldrig bryter ihop eller är förbannad..

Jag är rädd att han snart inte kan ta mer skit

Efter det hemska i Paris så gick Löfven ut och sa att Sverige kommer inte att höja säkerheten, att "vi kan vara lugna"

Sverige har redan en förhöjd säkerhet sedan 2010, men det nämner man liksom aldrig något om

Jag säger inte att man ska skrämma upp folk, men fakta är viktigt

Man kan fan inte låtsass som att det regnar liksom.

Idag har sverige en 4 på en skala där 5 är max. Skalan beror på hur pass hotat landet är av terrorism pga olika hot eller liknande...En 4a, fattar ni hur jävla högt det är?
Paris, blandannat har en 5a.

Man ska inte gå och vara rädd för det är det terroristerna vill, men man kan väl fan inte gå omkring och låtsass som att allt är som vanligt.

Jag vet folk som nu undviker T centralen

Jag vet också bekanta som inte kommer handla julklappar i city utan mer online.

Dom har nu en man i sverige som är anhållen i sin FRÅNVARO för misstänkta terrorhot.

Han jobbar knappast ensam, så även om man tar honom så finns det ju fler, fler som ska hjälpa honom.

Själv vet jag inte riktigt, är jag rädd?
Jag tror detta är för stort för att ta in på något vis för att jag ska gå och vara rädd.

Hovet har förstärkt vakter och frivilliga vid olika evenemang.

Man blir visiterad.

För 8 dagar sedan var jag på hovet, då var det bara att kila in med sin biljett.

Den 5e ska jag till globen hur kommer säkerheten att vara då?

Mitt humör idag är inte att leka med.

Inte nog med att jag har ett pissigt humör, jag är även less.

Har haft huvudvärk i princip hela dagen, eleverna har varit helt uppochned och verkligen inte lyssnat.
Föräldrar kommer och hämtar sina barn och är jätte upprörda för att dom är blöta.

Ja, vi säger till barnen att klä på sig, men man kan inte tjata..Det är 72 elever och kanske 10 av dom tar på sig utan att man ber dom.

Föräldrarna är lite chockade men jaa, man KAN ju lämna barnens converse hemma nu när det är november, så finns liksom inte det alternativet som skor när man ska gå ut i skolan.

Sen har jag bråkat med en internet butik nu i snart två månader.

Jag betalade för en produkt som saknade en del, dom skickade efter tre veckor ut en helt ny produkt, som också saknade en del.

Nu har jag fått en tullavgift som jag har bett dom betala, men dom svarar inte på mail. Så nu måste jag betala

Har då betalat 900 kronor för en leverans som skulle kosta mig 470 kr.

Kommer inte att ge mig, jag ska ha varenda jävla krona tillbaka från det där jävla skit företaget, ÅÅÅ jag blir så galen!

E ville komma men jag säger nej, jag är sur och vill vara ensam.

Sur på honom också för att det aldrig händer något i hans liv, bara en jävla massa drama jämt. När ska VI få en framtid?

Har kämpat med min vikt så länge jag kan minnas.

När jag var liten tyckte mina pedagoger att jag var för tjock och gick bakom min mammas rygg och bestämde att jag inte fick ta mat själv.

Jag gick på undersökningar där man sa till min mamma att hon skulle uppmana mig till att bara ta EN portion, också sluta med röd mjölk och börja med blå.

Jag var inte speciellt tjock, om man bara visste då vad man satte i mitt huvud med alla dessa besök, och prat om vikt.

Jag kände mig som en valross , tjockast i världen när jag åkte utomlands med min mamma i nian

Jag ser på foton och jag var inte alls tjock, Det är förjävligt att jag mådde så dåligt och lyssnade på alla idioter.

Skaffade pojkvän, började äta ppiller, kilorna ökade fort som fan

Jag blev jätte tjock sista året jag var tillsammans med min pojkvän.

Jag vägde mig aldrig, men jag ser på kort från då hur stor jag var.

Mängderna mat var enorma och mitt matberoende var extremt, vad skulle jag göra?
Man hade försökt med sallader, soppor, äggfasta och nutrilett, det gick inte.

Jag ställde mig i kö för att göra en magsäcksoperation.

Jag gick ner i vikt rätt fort, 30 kg, det är ju helt otroligt om man tänker på det.

Men det var ju inte allt...är fortfarande tjock

Men jag bestämde mig för att, nej nu ska jag fan få vila lite...Nu ska jag vara nöjd.

Jag har bra värden och mår BRA, jag ska fortsätta att tänka på vad jag äter men jag ska  vara nöjd.

Man kan inte ägna flera år åt att känna sig misslyckad, livet är för kort!

Träffade en ny kille(efter alla andra femtioelva).

Efter ett tag så började vi försöka få barn, det gick segt.

Man läser att övervikt kan försvåra en graviditet, ja jo övervikt är ju det onda för ALLT typ, iaf när man googlar.

Ett år gick efter utredningen och nu bara för några dagar sen så tänkte jag, jag kanke ska testa igen?

OOm jag går ner i vikt så kan jag ställa mig i kö för IVF.

Jag lyckades gå ned 6 kg inför min operation, trodde det var omöjligt.

Så visst borde jag kunna gå ned igen?

Mitt första lilla mål är fem kg, för om jag går ner fem kg så är det en siffra jag inte sett på...många år.

Jag väger mig på morgon och kväll(jag vet det är inte så jävla smart).

Och morgonvikten nu är lägre än på länge.

Kvällsvikten brukar stå på xxx, men nu står den på 3 kg mindre:)
Så 2 kg till, så har jag nått mitt första mål!

När jag kommit till xxx

Så är nästa mål 8 kg

DET känns däremot stort...
När man är magsäcksopererad(iaf jag) så är två kg upp eller ned rätt vanligt...Men 8 kg vore ballt.

Jag TROR att jag behöver gå ned 15 kg för att få ställa mig i kö för IVF

Så nu testar jag att försöka med lite socker,och lite kolhydrater

Strikt funkar inte för mig tyvärr. Men ingen pasta, ris, potatis, mjukt bröd

Wish me luck""

Jag gråter <3