Nu börjar det bli dags för samtal med de nya barnen på jobbet och sånt är alltid skoj.

Man kommer närmare barnen och föräldrarna får chans att ställa frågor.

När tiden började ta slut på mitt näst sista samtal så sa mamman något allvarligt.

En allvarlig sak som en av mina kollegor sagt, till henne och hennes son.

Jag blev lite chockad och sa att det inte var okej för henne att säga så.

Mötet tog slut och jag kunde inte riktigt släppa detta på nästa utvecklingssamtal.

Det min kollega gjorde var en kränkning.

Och det är inget jag ska eller FÅR släta över med"det var dumt"

Fan.

Så imorgon ska jag säga till föräldrarna att dom ska höra av sig till min chef med det som hände.

Det är absolut inte okej att säga så som hon gjorde.

Jag är så jävla less på mina kollegor annars också och deras jälva regler.

Före sommaren så stod det i kylskåpet en gammal yoghurt.

Min kollega gick och frågade alla "är det din", alla sa nej..Men hon gav sig inte.

Jag lekte med barnen, pratade med föräldrar..jag kände liksom inte att det var viktigt ALLS att ha nån jävla utredning i vem som lämnat en yoghurt i kylen!?
Men nej hon gav sig inte.

Tillslut sa jag, varför slänger du den inte?

Ja jo det KUNDE hon ju göra, men det är inte roligt att städa efter andra.

Nähä..men gör inte det då?
Varför måla ut sig som något jävla offer när du gör saker som du inte behöver göra?

Sen lär vi barnen att man ska prata trevligt.

Vi lär barnen ansvar och att inte lägga sig i.

Men vi gör inte så.

Pedagogik funkar även om du är 50plus.

Och sluta gnäll, jag vill inte vara på mtt jobb varje dag och höra dig gnälla!!