Igår kom min pojkvän hem till mig.

Vi kramades och sen började jag känslorasa.

Jag fick svårt att kramas och det kändes som spindlar under huden när han kom nära.

Jag fick panik och smsade min syster

"jag gråter och han får inte ta i mig, är jag ens kär, jag vetinte vad som händer?!"

"det är en känslourladdning, allt är så infekteat och du hade en fantasi om hur det skulle kännas och nu när det inte känns så får du panik och sätter upp en fasad för att skydda dig själv"

Ja, precis så är det nog faktiskt.

Jag poppade popcorn och grät, han satt i vardagsrummet och var nog rätt förvirrad och sårad.

Vi såg på film och jag kommer på mig själv med att krypa jätte nära, jag vill vara nära!

Alltså dom här känslorasen upp och ner tär otroligt mycket på min hjärna.

Jag sa något otrevligt när vi skulle sova, och han la sig på soffan, sov där hela natten.

Helvete.

Vädret är katastrof, känns som höst.

Jag får panik, IGEN, vad ska i hitta på? Hur ska man roa sig? VAD SKA VI GÖRA?!

Alltid dessa jävla beslut och denna panik över att AHHH det är semester man måste roa sig!!!!!

Men vad gör man?

Badar? aldelles för kallt, och det kommer bli regn.

Vi skulle iof kunna meta, ja, ja det skulle vi kunna göra...Ta en promenad och meta.

Men sen då?

Alltså vafan gör folk på sin semester? Utan körkort?

Jag gav honom t-shirtarna igår iaf, han blev jätte glad.

Jag tror vi måste lämna lägenheten, och jag tror att det kommer kännas bättre när vi åker till min syster.

Byta lite miljö.

Igår stod jag och sa att jag skulle hoppa ut igenom fönstret.

Inte speciellt moget av mig jag vet

Jag grät, poppade popcorn och sa att jag borde hoppa.

Klart jag inte skulle hoppa ut igenom fönstret men hela min kropp ville bara göra något drastiskt, jag orkar inte med min hjärna!!

Min hjärna som överanalyserar allt, som tänker på framtiden..jag ser ingen framtid!!

Min pappa tar i princip aldrig ut semester
Han berättade att engång tog han ut tre veckor, och fick panik.

Så kanske är det något vi har gemensamt han och jag, att för mycket frihet gör att vi tänker för mycket och det orkar vi inte.

Varje sommar så börjar jag fundera på att ta körkort.

Varje sommar så tar min handlingsförlamning över.

Jag har så svårt att ta stora kliv, ta stora beslut.

Hur gör jag?

Min syster tänkte också börja och hon är en sån som googlar direkt, så hon har ju all fakta nu.

Tydligen ska man boka synundersökning, sen gå nån handledarkurs tillsammans med den man ska övningsköra med.

Sen anmäla sig på nån körskola?

Har ni några bra råd,typ vad man ska tänka på?
Hur många uppkörningar hade ni? lektioner?

Tårarna tog slut och jag proppade huvudet fullt med film.

Såg en film som hette Buried, om en man som blivit levande begravd, hela filmen utspelade sig i en träkista.

Känns som det krävs ganska mycket för att göra en film intressant när man bara har en kista, en person och en telefon.

Sen såg jag nya Jönssonligan, den var inte speciellt bra alls störde mig på endel personers skådespeleri, nää inte sevärd.

E smsade mig hela kvällen.

Han bad om ursäkt, han grät, han sa att han inte kunde leva utan mig.

Och på något sätt så blev jag starkare av det.

Det kändes att som WOW nu visar han känslor, han bryr sig!

Jag trodde aldrig jag skulle få sånna sms.

Jag vet att han älskar mig, för det säger han jämt, men han vill verkligen att det ska vara VI.

E har en familj som käkar upp honom, och jag tror det är mycket värre än vad jag har fattat.

Hans mamma är plötsligt full på nån jävla gräsmatta för att hon har bråkat på en sambo, hans syster är hysterisk.

Jag vill så gärna att ni läsare ska förstå vilken fantastisk människa han faktiskt är.

När vi inte tänker på pengar så får han mig o skratta så jag gråter, han hjälper mig, stöttar mig.

Jag vetinte hur jag ska förklara varför E är som han är.

Det är inte alltid jag vet det själv.

Han är som en bil utan motor, på något sätt.

Så hur gör vi nu?
Jag vetinte.

E har bott borta i tre veckor,och jag känner att jag måste ge det hela mer chans innan jag väljer att avsluta det.

Det funkade inte att bo ihop längre, vi provade i ca 8 månader(bodde iof i princip ihop innan dess också)

Så nu bor vi isär och jag bara måste ge det mer än tre veckor.

Är mitt liv bättre utan E?
Jag vetinte.

Är mitt liv bättre nu när E inte bor här?
Ja, på många vis..

Så nu har jag tagit det klivet, så måse jag ge det en rättvis chans o se hur det går.

E har svårt att hålla saker han lovar, speciellt då det handlar om att ses.

Men sen när man rotar i det hela så är det oftast så att folk tvingat honom att vara vaken, hotat med att ta sitt liiv osv.

Bäst för alla vore om han bodde nånstans, där varken jag eller hans familj fanns.

Kan ni förstå, att hans syster och pojkvän har gjort slut...och hans syster säger att det är E´s fel?!

Som jag har sagt helatiden så måste jag se hur det känns nu när han kommer om en timme.

Hur det känns att ha honom här, och att kramas.

Vi kommer förmodligen att åka till min syster

Min systerson har tydligen frågat flera gg om dagen när vi kommer.

Vi kommer förmodligen ha några dagar ihop där jag hoppas att vi kan göra saker.

Och då får jag känna efter hur det känns, men också få vara med E som faktiskt är som min bästa vän.

Så jag får umgås och vara med min bästa vän i några dagar.

Sen får vi se hur vi gör sen...sen när mitt jobb börjar, ledigheten är slut

vad händer då?

Jag vetinte, men tro mig, om E inte hade haft alla dessa fantastiska egenskaper så hade jag aldrig varit med honom.

Jag gjorde precis slut med min pojkvän.

Han skulle komma idag, det var ju "helt bestämt".

Han ringer mig klockan tre och säger att han varit vaken största delen av natten.

Hans syster och pojkvän har gjort slut.

Jag fattar verkligen inte varför man måste sitta uppe med en vuxen man en hel jävla natt för att HAN gjort slut.

Men tydligen behövdes det.

Sen kommer ett brev i posten som kräver att E måste lämna in en massa papper till socialen för att ens kunna få bidrag.

Så ja, såhär i efterhand så är det ju självklart att han inte bara kan åka till mig när han har papper att fixa.

Men jag orkade inte.

Jag känner mig så sviken, och har mens och ont så jag började gråta hysteriskt.

Jag skrek

Jag sa allt jag tyckte.

Jag är så trött på brutna löften, han skulle ha kommit i måndags, sen igår, sen idag.

Jag är så trött på hans ostrukturerade liv.

Han pratade lungt hela tiden, försökte förklara och lugna mig.

Vi pratade, skrek och jag grät....i 40 min.

Han sa att han kommer på fredag, "måste fixa alla papper o grejer".

Men ja, vi vet ju inte om han kommer på fredag, för saker händer alltid honom, saker "dyker upp".

Vi la på.

Jag smsade

"jag vill inte vara med dig längre"

Kändes som en kniv i mitt hjärta.

Vafan skrev jag?

E skickade tillbaka en ledsen gubbe.

Jag skrev att jag inte orkade med brutna löften och ja...hela det här jävla livet!!!

Han svarade"jag älskar dig av hela mitt hjärta men jag önskar dig all lycka i livet"

En tll kniv i mitt hjärta.

"Kom senast fredag och ha med dig något du kan packa dina saker i"

"Jag ska försöka komma absolut"

.

.

.

Jag vetinte vad jag ska säga, eller skriva nu egentligen.

Var det såhär det skulle sluta?

Gör jag rätt?
Varför gör det isåfall så jävla ont?!

Han lever ju ett sådant liv tyvärr där det är svårt att ge löften, han har bara bott där i lite över tre veckor och det är mycket papper som behöver fixas för att man skakunna hamna på plats i systemet.

Jag vet ju det.

Jag måste bara ha hit honom, nu, i soffan, se på honom, känna efter hur det känns när man kramas.

Känns som att jag kommer gå som i en dimma till fredag.

Min syster ringde igår och frågade om vi kunde komma på lördag.

Fan.

Jag älskar min syster och kan säga allt till henne, men jag orkar inte nu jag orkar inte berätta att jag IGEN är ledsen på E.

Fan.

Kan det vara så att man måste lära sig vad vänskap är?

Jag känner att jag inte alltid vet vad som förväntas av mig i en vänskap.

Jag känner ofta att jag blir förvånad att man tycker om mig.

Jag känner att jag vill stötta och hjälpa men det blir ibland fel.

Kan det vara samma med kärlek?
Många säger ju att om man växt upp i en kärleksfullt hem så vill man ha det själv.

Det blir som din måttstock, hur dina föräldrar hade det

Du nöjer dig inte med mindre.

Jag har ju i princip bara haft destruktiva relationer.

Min mamma och pappa skildes när jag var ett år gammal, min mamma hittade aldrig någon ny.

Min mamma har bara  valt destruktiva män.

Jag minns en målare hon var tillsammans med när jag var barn.

Minns bara att han bad mig flytta på mig i soffan, för han skulle sitta bredvid mamma.

Sen har ju min mamma haft massor av män, över natten.

Så kanske lär man sig något av det, när man ser en mamma, min mamma, som inte respekterar sig själv.

Som låter män använda henne till sex.

Juste

Min syster fick ett ryck och bokade synundersökning, hon ska försöka ta körkort.

Hon frågar om jag inte också "ska köra".

Det känns bara som ett så sjukt stort kliv, och jag har ju svårt för att ta såna stora beslut.

Och det krävs ju så mycket, nuförtiden måste du gå en kurs med den du ska övningsköra med, och jag vetinte ens vem det skulle kunna vara.

Sen är det ju såklart teorin, men min tanke är lite att....det finns många idioter med körkort, så why me?

Varför skulle jag inte kunna ta körkort när så många andra kan?

Men det är ett så stort kliv så , jag vetinte.

Jag tror, att om man umgås med människor som inte har samma bakgrund som en själv.

Så lär man sig mest, och utvecklas mest.

Mina vänner är lika mig.

Exempelvis så har många liknande personlighet, lite upp och ner i humöret, knepig bakgrund.

Flera av mina vänner har en diagnos, oftast ADHD.

Jag känner ibland att det är svårt för mig att skaffa vänner och att identifiera dom som en RIKTIG vän.

Människor tenderar att svika mig, förvåna mig och göra mig förvirrad.

Exempelvis.

Jag och en kompis, som jag känt i flera år, åkte utomlands.

Hon var väldigt negativ när vi var iväg, vilket gjorde att semestern blev skadad.

När vi kom hem så gled vi isär och jag försökte rädda det, mailade henne o frågade varför hon var tyst.

Får då till svar att hon "trodde jag var sur", och jag HATAR verkligen sånt Varför går man och TROR något, utan att fråga?
Hur länge hade hon varit tyst och trott det liksom?

Nej då blev hon sur på mig och sa att jag hade ingen förståelse för människor som inte var som jag.

Vi har inte pratat nu på ett år.

En annan kompis.

Vi ska åka på festival och vi pratar lite smått och vi kommer in på hennes mediciner, som var MÅNGA.

Jag frågar då om hon verkligen ska blanda alkohol och mediciner.

Hon blev då skit sur och vi pratade inte mer.

Sen kan jag ju tänka såhär, såna här småsaker ska ju inte förstöra en riktig vänskap, så hur bra vänner var vi?

Fast det är ju just det, för mig var dom nära vänner.

Därför tror  jag att deras svårigheter och deras personligheter gör att dom gör sådär, bryter för att inte bli sårade.

Sen igår..

Vi var ju och firade en bekants födelsedag.

Jag åkte in med min nära vän samt med två nyfunna vänner, men som jag ändå umgåtts med mycket.

Kvällen gick och min nyfunna vän bjöd in ett par till bordet, från ett annat bord längre bort.

Dom pratade och jag satt nära så jag hörde endel, om helt normala saker som vart bor ni osv.

Sen hör jag min kompis ställa en fråga som jag inte hör, men jag hör svaret.

"ja, jag tycker du är väldigt attraktiv och söt"

EH WHAT?!

Frågade min kompis precis en främmande kvinna om hon tycker hon är attraktiv?

Varför gör man så?

Min kompis sken upp och bara, åååååååh tycker duuu taaaaaack.

Dom bytte nummer.

Jag kan bara inte släppa detta, varför håller hon på sådär?

Jag borde inte göra en stor grej av det men jag kopplar ihop det med något jag hört om min vän, "hon är en sån som älskar att stå i centrum och blir lite sur om hon inte gör det, och måste ha massa bekräftelse"

Jag antar att jag direkt tar upp min sköld för att jag e trött på att människor förvånar mig, gör mig besviken.

Sen satt hon hela kvällen och sa att hon gillade alla jätte mycket, och alla skulle hon adda på facebook.

Ahhhh ja vetinte, jag blir bara så osäker.

Jag har en extrem jävla mensvärk som kommer och går.

Och med det, och andra saker, så bokar vi in så att E kommer imorgon istället.

Gick och handlade och hämtade ut paket.

Denna kom:

Eftersom jag har mens och ONT så kan jag inte testa dessa nu.

Och jag måste köpa andra batterier till den rosa.

Sen köpte jag en kokosolja. Jag har bloggat om den förr men vill slå ett slag till för hur många bra saker kokosolja är bra för..så köp köp köp!

Sen...

Köpte jag en kokosolja smaksatt med chili. Eftersom jag älskar starkt så fick jag en känsla av hur grymt gott detta är att ha på grönsaker i stekpannan eller grilla kött i.

(här ser ni också lite av mina nyfixade naglar).

Så nu har jag haft ont sen klockan tolv och nu är jag inne på min andra alvedon och hoppas det slutar.

En bekant från karaokestället jag brukar vara på ska fira sin födelsedag i stan, frågade vilka som skulle me..jag bara..OK.

Hoppas på att få med mig nån av mina vänner, känns så weird att hänga på hennes...vi får se!

Jag längtar efter E.

Jag tänker på vad vi ska göra när vi ses.

Sen tänker jag också att det är nog bra att bara vara

Jag tänker att jag kommer nog att bli irriterad, arg.

Det är ju samma gamla E.

Så han kommer att sova länge, när jag vill gå och bada.

Bara för att vi inte setts på så många veckor så betyder det ju inte att han är annorlunda.

Jag är nog lite rädd för att vi ska hamna i samma mönster, han sover för länge och jag blir ledsen och sur.

Allt handlar ju jämt om mina förväntningar. Att jag har förväntningar på hur han ska vara och vad vi ska göra.

Sen när mina förväntningar inte möts, då blir jag helt knäckt.

Tänker på hur mitt liv vore om jag var singel.

Tänker på hur livet var innan jag träffade E, för snart tre år sedan.

Jag levde så otroligt destruktivt ett tag, i jakten på kärlek..Jag var så redo att träffa nån att ge all min kärlek till.

Men det fanns ingen, alla var verkligen idioter, ljög och sårade mig.

Sen dök E upp, på en fest helt totalt oväntat.

Jag som chattat i flera år, reggat mig på div sidor så träffade jag en kille, på en fest!

Fan det är så mycket man vill ha hos en kille. Jag var singel så länge så jag tänkte ofta på hur jag ville att min pojkvän skulle vara.

Sen inser  jag att det sällan blir som man hoppas eller tror.

E har levt ett tufft liv med kriminalitet, otrygghet och missbruk.

Jag skulle önska att han delade min passion för karaoke.

Jag skulle önska att han tänkte lite mer som mig när det kommer till "de större frågorna", politik osv.

Jag skulle önska att han hade ett jobb

Jag skulle önska att han gick upp tidigare på morgonen.

Klart man kan ha en relation tillsammans fast detta inte finns.

Fast ibland när jag sjunger så skulle jag ju bara önska att han var där, o hade samma glädje som mig.

Men ibland tänker jag att E har något som jag ser hos få killar, som mina kompisar haft

Tålamod.

Han har ett otroligt tålamod.

Han har också en positiv syn på saker, han ger inte upp, deppar sällan ihop och säger"det kommer aldrig att gå"

Och det är ju jävlig fina egenskaper.

Speciellt när man är som mig, faller ner i mörker av depression, så plockar han upp en rätt bra.

Han har aldrig höjt rösten åt mig.

Han har aldrig hånat mig för min oförmåga att städa och hålla det snyggt runt mig.

Det är bra.

Men kanske hakar jag upp mig på dessa saker, för att jag är för feg för att se det som inte är bra?

Kanske det är viktigare att dela intressen ihop?

Kanske det är viktigare att vi röstar på samma parti?

Klockan är 00.08 och jag tänker nu igen:)

fantastisk låt