Detta är ju bara så hysteriskt kul.

Mitt ex kompis Malin har en pojkvän som kommer ifrån USA, han har en kontantkorts telefon och får ibland sms till sin mobil som han inte ska ha.

Tydligen kan det vara så när man har kontantkort att någon annan har haft nummret innan.

En dag får han ett sms, som han bara måste visa för sin flickvän.

Det är tidningen "Hänt i veckan" som ska skicka sms till Hasse Aros fru, Anna och fråga hur förlossningen gick, och vad sonen ska heta.

Malin och hennes pojkvän bestämde sig för att skoja till det lite och svarade på smset, som ju inte alls var menat till dom.

Detta är ju hysteriskt jävla kul.

Ännu roligare är ju att tidningen(såklart) skyndade sig att trycka detta fort för att vara först med att läcka nyheten...

HAHAHAHAHHHAAA

Hasse Aro kommenterar själv detta och tycker det är rätt komiskt och påpekar att sonen absolut inte ska heta Ace

#nyheter #aro #kiss #kaos #felskick #humor #skratt

Jag har ju alltid haft ett otroligt stort intresse av de där barnen som har det där lilla extra.

Som inte tänker som alla andra barn, som kanske behöver extra stöd, motivation och tålamod.

Började rätt tidigt att vara resurs åt en pojke, ett tydligt minne var när vi skulle äta frukt, han plockar upp frukten och ser en apelsin..han hade föreställt sig ett äpple, jag vetinte om han trodde att det skulle vara ett äpple eller om han bara inte var sugen på apelsin..Men han blev hysterisk.

Jag minns hur maktlös jag kände mig men jag minns också hur jag tänkte att, hur extremt jobbigt det måste vara för honom att bli såhär arg och besviken.

Jag gick runt på div avdelningar för att hitta ett äpple.

Jag har mött många barn efter honom som jag jobbat med och kämpat för.

Jag har ju också många diagnoser i min kompiskrets och också i min familj.

Nu har min syster, som också är otroligt intresserad av specialpedagogik, misstänkt att hennes son nog har större svårigheter med vissa saker än andra barn.

Och det är något som gör mig ledsen och förvirrad.

För att jag känner ofta att jag inte når honom.

Detta är något som kommit på senare tid, förut var vi närmare varandra men nu känns det ofta som att jag gör fel.

Jag blir arg på mig själv och känner mig egoistisk, så det gör ofta att jag försöker att inte närma mig honom, utan att han får komma till mig.

Men det är svårt!

Igår exempelvis så kappade jag honom på kinden, då blev han jätte arg och sa att jag alltid gör dumma saker.

Jag kände mig då arg, av nån konstig anledning, arg för att jag försöker närma mig honom men det blir ju bara fel!

Detta är såklart aldelles för känsligt för att prata om med min syster.

Jag kan prata med min syster om ALLT men verkligen inte detta.

Och vad ska jag säga...ja jag vet vad jag ska säga.

Hur närmar jag mig din son, hur gör jag rätt?

Dom har mycket humor i deras familj och småretas ofta med varandra, min syster har också sagt ett flertal gånger att det är hon som kan retas med honom mest utan att han blir sur.

Blir han sur, så skämtar dom oftast bort det, vilket jag tror är jätte nyttigt, man ska inte göra en stor sak av det.

Men ja, det är ju MIN känsla, MITT ego att jag vill att han ska vara på ett visst sätt.

Det är inte okej, han är den han är, och är han då känslig så får jag gilla läget.

Han blev sur på mig flera gånger igår, när jag klappade honom på kinden, när jag frågade honom något som han inte ville svara på och när han säger att jag svor när jag sa bajskorv.

Jag var verkigens hans hackkyckling, och jag vet att han var trött och hungrig, och jag antar att det bara är mitt behov av att jag vill göra rätt.

Jag tror att jag gör bäst i att låta han komma till mig, men då kan det ju också se ut som att jag undviker honom.

Jag vet att det är jätte känsligt för min syster att han är lite speciell, kräver större tydlighet än sin bror och framförhållning. Jag vill inte att hon ska tro att det är ett problem, eller att jag blir ledsen.

Ahh jag vetinte, är väl mitt behov av att göra rätt bara som ställer till det.

Men HUU vilket väder det är, regn och mörker och ja jag vetinte, känns som tidig höst?

Igår åkte vi till farmor och farfar.

All nervositet släpper oftast när man väl är där och man inser att dom är rätt lätta att ha att göra med.

Vi pratar minnen från när vi var barn.

När dom tog oss utomlands och på olika utflykter runt om i sverige.

Eftersom min mamma inte hade ekonomin och pappa inte hade förmågan så tog som över det.

Dom berättade hur lungna vi var, och hur enkla vi hade att göra med. Att vi aldrig tjatade.

Det kändes bra att höra faktiskt, men minns inte mig själv som en tjatig unge direkt.

Farfar berättade att han har parkinsons.

Jag blev lite ställd...okej..ja..okej jaså har du.

Farfars ena hand var skakig, det vet jag att den varit länge. Senast vi var där så skämdes han och åt sin mat på balkongen.

Att skämmas är en känsla som han själv äger men jag vill så gärna bara säga att det är OKEJ, inget att skämmas för.

Han åt med oss idag, skakningarna fanns och han sa att han fortfarande skämdes och det är jobbigt i offentliga miljöer.

Älskade farfar.

Men dom var glada att ha oss där och vi var glada att vara där.

Sen skulle jag få skjuts till bussen av min systers man, men min syster protesterade och sa att hon ville ha mer tid med mig.:)

Så vi åkte till ett hambugarställe och snackade lite mer och umgicks.

Hamburgaren var hemsk, jag beställde ett cheesemål och trodde i min fantasi att det skulle vara hamburgare, ost och sallad. Men nej den var dränkt i dressing, huua!

Vi sa hejdå och jag åkte hemåt...Svidade om och åkte iväg på förfest.

Hon..som jag skrev om tidigare, hon är ute i helgen, permission.

Hon har tydligen betett sig jätte konstigt mot sina vänner sen hon blev tillsammans med sitt ex igen.

Hennes ex bor där jag var på förfest igår, så plötsligt när vi sitter på balkongen så ser jag Hon och tjejen komma ut ifrån porten.

Hon sa på sin facebook att hon skulle "ut och göra stan", men vi sågs aldrig.

Pratade med min pojkvän på telefon, han hade ringt MIG fyra gånger under dagen.

Rätt kul känsla att det är HAN som ringt och terroriserat mig;)

Han hade plockat isär mobilen och nu gick det att ringa ifrån den.

Han berättade att reglerna funkade lite annorlunda nu där han bor, när det handlar om att söka bidrag.

Han måste skriva sig på en adress, och ingen vill tydligen ha han skriven hos sig.

Det är ju helt otroligt måste jag säga.

Men tydligen så förlorar mamman och syrran pengar om dom har han skriven på sin adress.

Så vad händer nu då? Han måste ha en adress för att få pengar.

Så han fick pengar för mat.

Och,han måste ge hyra till hans syrras pojkvän, där han bor.

Jag tycker självklart att man ska betala hyra när man bor hos någon, absolut.

Killen har 3000 kronor i hyra, han bor inte där själv.

Så min tanke är, hade inte E bott där...så hade lägenheten stått tom?

Så han vill ha 1500 kronor i hyra, och det var i princip alla pengar som E fick.

Men han skulle ha pengar, så jaha...

Jag vetinte riktigt hur jag ska resonera kring detta, är ju inte ens min sak egentligen men....Klart man ska ha hyra, men jag skulle inte ha mage att ta pengar av någon som tillhör familjen, så att personen själv hade NOLL kronor kvar.

Men jag förstår E, klart att om han har begett hyra så är det ju inte så mycket att tjafsa om.

Tänk så olika människors liv ser ut.

Varken E´s mamma eller syster kan ha honom skriven där, för att dom förlorar pengar...vilka pengar?