Har precis sett Johan Falk filmen blodsdiamanter, den var himla bra faktiskt, mycket våld...inte för att det var direkt därför den var bra inte som att jag är våldfantast:P

Hon skrev idag på sin facebook att hon fick gå ut och gå i fyra timmar, och att hon då fått hemlängtan.

Känner ingenting för henne längre.

Helt sjukt hur man kan bli så blixt intresserad av någon, så att man gråter för att sen.....inget.

Jag tänkte nog egentligen aldrig att hon och jag skulle göra något, när jag tänkte på henne tänkte jag mest på närhet och trygghet.

Hon har varit inlagd nu i två veckor, och det tycker jag tyder ganska mycket på hur psykisk instabil hon är.

Jag var där under några timmar när jag besökte henne, och blev galen.

Man är ju sjukt begränsad och typ det enda man har är mobilen och besöken man får.

I dagsläget så får vi se hur allt går när vi ses.

Eftersom hon gick tillbaka till sitt X så kommer hon nog inte gå ut så mycket som förr.

Men time will tell!

Pratade med E på kvällen, han har blivit sjuk igen.

Fattar inte vad det är som drabbar honom?
Är ju bara typ en vecka sen han spydde och nu gör han det igen.

Han var på ICA när vi pratade, kallsvettades och behövde uppsöka toalett.

Stackare.

Vi pratade senare lite och han sa att han hade börjat småträna lite, det känns bra att göra att han sysselsätter sig med något.

Skulle vilja veta när sommaren och värmen kommer tillbaka, ingen panik men det vore ju trevligt.

Strax ska jag äta torsk med räkor och selleri.

Till det ska jag äta paprika fylld med mozarella.

Hah, jag är verkligen sugen på allt, så jag ligger väl och åmar mig sen.

Imorgon ska jag hälsa på min farmor och farfar.

Dom bor inte speciellt långt ifrån mig men vi ses sällan.

Dom är otroligt fina människor som har hjälp till och tagit oss utomlands när vi var barn.

Men på något sätt så är det svårt att ses, ta sig för att ringa och sitta där i deras vardagsrum och prata om livet.

På mammas sida så träffas ju släkten på kalas m.m

Men på pappas sida gör man inte så.

När min syster är med är det inga problem, hon har ju också barn och dom livar alltid upp stämningen och man kan "skylla  på dom" när man vill börja runda av och åka hem.

Min syster hade fått till svar att det gick bra att dom kom "vi mår inte alls bra men kom gärna att se er gör oss väldigt glada"

Jag fick en klump i magen.

Fan är dom sjuka.

Jag vet ju att dom haft problem med krämpor och kroppen, men oj varför skrev hon så?

Ibland får jag lite ångest över att jag inte hälsa på dom, men det blir helt enkelt inte av OCH jag är faktiskt rätt less på att ha ångest över att jag inte hälsar på.

Jag älskar dom och vi är inte osams, kan det inte räcka?

Tillslut tog det för långtid så att ringa dom och spontant hälsa på kändes bara konstigt.

Men nu ska vi dit imorgon och det känns kul men blir orolig över hur dom mår.

Jag är 30 år och har inte förlorat någon i min familj, ingen har dött.

Så snart börjar folk att dö, jag tänker på det ibland...Fan va tråkigt och tomt när alla dör.

Hur vänjer man sig?
Att dom plötsligt inte längre bor i detdär huset, eller att man inte längre firar jul ihop.

Jag tänker iallafall att jag alltid varit tacksam, sagt tack och berättat hur mycket dom betyder för mig, och det dom har gjort.

Eftersom min vibrator (som är fantastisk) men börjar bli...sliten så är det dags att köpa ny.

Försöker hitta en likvärdig men det har inte gått så bra.

Så jag hittade denna!
Den är i princip slut på alla sidor och har fått bra recensioner

Det enda jag ogillar redan nu är att den har 7 hastigheter, så himla onödigt och för många.

Den här finns i flera olika färger, och just denna ändrar färg;)

Sen blev det en sånhär!

Butterfly kiss har fått bra recensioner och hyllas av många, så jag tänkte testa!

Självklart följer en aldelles egen recension:)

#sex #leksaker #njutning

Vaknade rätt sent, superutvilad med en konstig känsla.

Baah, ska jag bli nere nu första semesterdagen?
Jag börjar fundera.....

Varför ger semestern i Sverige en ångest.

Man gör upp planer, ibland rätt tidigt på året..Dagarna går och semestern närmar sig och man drömmer om att bada sola träffa vänner, älska och resa bort.

Tiden då det faktiskt är fint väder i Sverige är kort så man får panik!
Känslan av att komma tillbaka till jobbet, till verkligheten utan att ha gjort något ger en panik.

Jag har inga planer för denna sommaren, och jag mår ju rätt bra av att inte ha en massa måsten.

Jag brukar liksom hitta på saker iallafall.

Allt detta med E ställde ju såklart till en heldel.

Sen gjorde vi utredning och försökte bli med barn.

Min pojkvän flyttade och vi bor nu isär....hur ska vår framtid bli?

Jag har på senare tid jämfört mig otroligt mycket med min kusin.

Min kusin som haft ett helt annat liv än mig har nyligen skaffat flickvän.

Han har inte haft en relation på 7 år.

Min kusin har bra med pengar, bra föräldrar, köpt lägenhet och körkort.

Träffade en tjej med psykiska problem, ångest och endel social fobi.

Utåt sett har dom det perfekta livet och det gör mig galen.

Nu tror jag att dom snart kommer att ha barn, det liksom passar in i alla mönster

Dom har varit tillsammans i ett år, bor ihop och ska gifta sig.

Att se henne gravid skulle såklart göra mig ledsen.

Men sen tänker jag på en sak.

Jag vet att folk även har varit avundsjuka på mig

LILLA MIG?
Många är avundsjuka på att jag verkar ha gott självförtroende, min humor och att jag kan sjunga.

Så min kusins flickvän kanske inte alls är så perfekt som hon visar utåt.

Ah det är så många tankar i min skalle just nu ledigheten har precis börjat och jag tänker sönder mig själv.

Det jag menar är att man ska sluta jämföra sig själv med andra människor.

Jag vet flera exempel på "perfekta relationer" där dom sen blivit bedragna.

Vad är en perfekt relation?

Jag berättade för en fd nära vän, som nu flyttat och vi glidit isär, om att jag vill ha barn med E trots att vi inte bor ihop och har våra problem.

Hon blev rätt upprörd och uttryckte att hon var orolig för mig.

Ju mer jag tänker på det desto surare blir jag.

Orolig?!

Jag blir jävligt orolig för DIG när du är gravid och röker och ta antidepp tabeletter.

Jag blir jävligt orolig för DIG att du ska ha barn fast du inte är pykiskt stabil.

Men vem är jag att döma? Vem är jag att ta beslut åt dig?

Är det inte mer oroväckande att hon , som visserligen har körkort, bostad och jobb, ska nu ha sitt andra barn, rökt sig igenom BÅDA graviditeterna trots att första barnet hade rosslande ljud när hon var liten.

VEM FAN ÄR DU ATT DÖMA MIG?

Men jag vill ha ett barn,och HUR kan jag tänka mig det när jag inte ens har körtkort och hus?

Min styrka i att vara mamma ligger inte i huruvida jag har körtkort eller om min pojkvän bor hos mig.

Om det är NÅGOT som spelar in så är det väl ens psykiska måeende??

Nej jag blev jävligit upprörd av att prata med henne.

Jag vet att det ibland kan vara svårt att lyssna på mina problem med mig och E, men det är liksom ingen hjälp eller att stötta oss genom att säga"fyfan jag skulle aldrig orka, gör slut".

Nej och faktum är att jag skulle aldrig orka leva ditt liv heller.

Faktum är att du har en pojkvän som har varit otrogen, fast det spelar kanske ingen roll nu för nu är ni gifta och allt ser så bra ut utåt?

Något jag lärt mig efter allt detta med min pojkvän är att man ska försöka att inte döma andra människors relationer.

Jag gör det, och kanske mer nu när min egen relation inte är så stabil.

Men ni andra, försök!

Allt är inte som det ser ut att vara...De perfekta bilderna på facebook.

Om nån blir fysisk misshandlad ska du absolut hjälpa den människan.

Men du hjälper inte någon genom att anklaga.

Precis som att du sällan hjälper någon att gå ner i vikt genom att påpeka att hen är tjock.