Plötsligt ringer Hon mig

Vi pratar i en timme.

Hon berättar vad hon känner för mig, att Hon gillar mig och att Hon har menat allt Hon skriver.

Mina ögon fylldes med tårar plötsligt.

Jag vetinte varför

?!?!?!

Jag vet att Hon gillar mig men när hon sa det sådär blev det så känslofullt.

Är jag en jävla trasa nu, som suger åt mig allt?
Är jag så fattig på närhet?

Är Hon min snuttefilt?

Jag gillar verkligen att prata med Henne och få Hennes uppmärksamhet, absolut.

Men jag blir också förvirrad.

Tänkte att jag iallafall skulle berätta det för Henne, Hon försökte att pressa mig över telefonen att berätta men jag kan inte.

Ögonen fylldes av tårar och jag ville bara gråta, men bet ihop hårt för att inte avslöja mig

Sa att jag skulle skriva istället, att det är lättare så.

Så jag ska väl skriva.

Att jag inte vet vad jag håller på med.

Att detta är otroligt mysigt men också jobbigt.

Att jag inte vill att Hon ska bli sårad.

Att jag tänker på Henne.

Huvudvärken gör sig påmind, jag har haft den från och till hela dagen

Är jag bakfull?

Hon kunde inte ta emot besök, så jag åkte inte, kände mig ledsen, hade behövt en kram känner jag.

Imorgon är det dags för jobb igen.

Nu är det dags att slå ihop alla avdelningar till en, vilket gör att barnen är i olika åldrar och man får jobba med kollegor som man tidigare inte jobbat med.

En kollega är kvar från mitt arbetslag, resten har gått på semester.

Är nog väldigt bra för mig att jobba när det är så mycket som händer i skallen.

Jobbar dock bara mån tis ons.

Vad händer sen?
Flera veckor med ledighet, och jag har inga planer.

Kanske ska jag bara försöka göra roliga saker, utan att tänka för mycket.

Grilla, spela spel, umgås, läsa en bok och bada.

Det behöver inte vara så avancerat!

Jag känner att min och E s relation är sorglig, hur blev det såhär?
E är en fantastisk människa med så jävla många fina egenskaper.

Men dom utvecklas inte, utan han andas bara, han lever inte.

Hur får man en människa  att börja leva?
Det går såklart inte, han måste vakna av sig själv.

Önskar bara att jag kunde ge honom drivet, drivet att ordna en sysselsättning.

Jag ser honom sakta men säkert sjunka, och jag kan inget göra.

Nu är jag ju där igen, jag straffar honom

Jag ringde inte igår och ska(försöka) inte ringa honom idag.

Endel av mig säger att jag straffar honom, "han ska fan ringa mig, han ska LÄRA sig sakna mig, inte ta mig för givet"

En annan del säger, när allt i hans liv skiter sig kanske du behöver vara hans livboj?
Och, han har ju ingen telefon att ringa ifrån.

Så jag vetinte om det jag gör är rätt.

Jag vill bar känna mig behövd, jag skulle ramla av stolen om han imorgon ringde mig från sin mammas mobil bara för att kolla hur jag mår.

Av flera anledningar så gör han kanske inte det.

Men jag vetinte, eftrsom jag aldrig har gett honom utrymme, jag har ringt minst 2gg om dagen...alltid.

Så hur kommer det att kännas om jag inte ringer på två dagar.

Blir han orolig? -förmodligen inte.

Låter han mig vara, för att han tror jag är sur? -förmodligen.

Fredagen gick i festens tecken, ja det är mycket fest nu och det är så jag vill ha det.

Åkte hem till en bekant och hon sa "Johanna är här också".

Hade ingenaning om vem det var, tog av mig skorna och klev in och ser en mamma.

En mamma vars dotter jag haft, blir väldigt förvånad men glad och vi kramas.

Hon berättar hur bra jag är med hennes dotter och att hennes dotter fortfarande pratar om mig, kändes otroligt bra att få höra det.

Hamnade på balkongen och pratade mycket med min kompis, hon är en ny vän så vi har aldig direkt..pratat.

Hon var otroligt lätt att prata med och det kändes så jävla bra!

När jag pratar om min pojkvän så vill jag inte höra att han är en idiot och att han ska dra.

Jag vill bli tröstad i det jag är i och känner.

Pratade också om Henne, och om att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.

Varför jag smsar henne hela dagarna.

Gillar ja henne eller är hon min snuttefilt?

Festen fortsatte och på natten ringer jag min pojkvän.

Ville bara säga vilken otroligt dålig stil det är att säga åt mig att jag ska låta honom vara.

Han pratde lungt med mig och jag fick skrika.

Jag skrek inte bara för det, jag skriker för att jag är så jävla ensam, less och vilse.

Han bad om ursäkt och sa att det var otroligt klumpigt, BRA!

Han börjar bli riktigt less av att inte ha några pengar, jag kallar det deprimerad.

Han hade haft hög feber och spytt och hade varit helt matt berättar han.

Jag ringde mest för att jag ville skrika.

Jag sa att han nog inte ens vill ses, så varför låtsass som det.

Jag kan inte få in i min skalle varför man inte bara fixar, lånar, ber om...NÅGOT...100 kr för att komma hem till mig.

Jag fattar inte.

"Det verkar som att han inte vill ses"

Säger ni.

Nej, jag vet att han vill ses, varför ljuger man om att man vill ses?
Jag kan ju inbilla mig att han lever ett nytt liv, med en annan tjej och inte ens älskar mig längre....men vad för gott gör det mig?

Jag fick skrika och säga hur jävla orättvist allt var.

Han sa puss jag sa hejdå.

Lördagen kom och jag var bjuden på 4oårs fest.

Alkoholen flödade och jag mådde riktigt riktigt bra.

Smsade Henne och sa att jag längtade efter henne, ville hålla hennes hand och ha en kram.

Vad håller jag på med?

Min pojkvän har en mobil som han kan svara i men inte ringa ifrån, jävligt typiskt att allt skit och konstigt ska hända honom.

Så jag får inga sms.

Jag får inga sms om hur vacker jag är, hur saknad jag är och att han längtar efter mig.

Pratade med Henne hela lördagen också.

Ringde inte E på hela lördagen.

Sen han åkte så har vi pratat varje dag.

Igår ville jag inte, han fick inte plats i min dag.

Jag känner att jag måste träffa honom för att se hur det känns.

Vi måste planera något, sätta några mål och krav.

Jag kan inte ha en distans relation på de här premisserna.

Där jag inte får besök på fyra veckor, inga sms eller samtal.

Det går inte.

Har man en relation på distans så är samtal och sms A och O.

Jag måste träffa honom och se hur det känns.

Hur kommer min kropp att kännas när han kramar mig?

Idag ska jag åka och träffa Henne.