Jag måste bara dela med mig av det otroligt skrämmande mötet imorse när jag satt i 14+ min och väntade på bussen.

En tjej som vi kan kalla Sara jobbade på mitt jobb förut(typ i tre mån) hon har en son på 7 år och en bebis i vagn.

Nu kom hon till busshållsplatsen, och hon och jag är verkligen olika men vi brukar småprata när vi ses.

Hon var uppenbarligen extremt trött på sin son, ,och det kan man ÄR man nog absolut som föräldrer.

Men jag tyckte detta var lite extremt, hennes tålamod var verkligen NOLL.

Mamma när ska vi till xxx ?

-Om fyra veckor

Åh fyra dagar, jag längtar verkligen!

-DAGAR sa jag, sluta spela dum!

Ska moster följa med också?

-Nej din moster jobbar hela sommaren.

Kan jag inte få hälsa på moster och fredrik nångång då?

-Jag sa ju att dom jobbar, ska du vara själv i deras hus eller?

Ja det kan jag vara.

-Okej gör så, lycka till.

Jag vetinte riktigt vad jag ska säga i detta läge utan försöker mest lyssna in.

Hon ler åt mig och säger

Ja gud han är SÅ jobbig, det är väl åldern.

Det fortsätter....

Jag skulle hellre vilja åka till legoland faktiskt.

-Jaha, men det blir inget sånt.

Legoland är jätte fint, kan vi åka dit nångång?

Här blir mamman plötsligt typ hysterisk, vänder sig mot mig och säger

JAG FATTAR inte hur folk kan vilja ha typ 8-9 barn, jag dööööör.

Jaså säger jag och småskrattar.

Pojken tittar på mig och säger sen, man kanske vill ha så många barn

NEJ, ropar mamman, ingen vill ha så många barn.

Hon vänder sig mot sin fullt normala nyfikne sjuåring och säger:

Vet du varför? Jo för att dom vill ha BIDRAG, förstår du? BIDRAG. Sen ska barnen ta hand om varandra, jävla sjukt beteende.

Diskussionen mellan mamma och son fortsätter smått och pojken är inte alls jobbig utan ställer lite frågor bara.

Han är så jobbig säger hon och vaggar vagnen fort.

Nej.

Nej säger jag då plötsligt.

Jag tycker han verkar vara jätte fin och han ställer ju bara vanliga frågor, sen är det as tråkigt att vänta på en buss, ellerhur säger jag och ler mot honom.

Pojken tystnar och tittar ned på sina skor lite blygt.

Blev bara så jävla arg. Din son har en konversation med dig samtidigt som han sitter fint och väntar på en buss, som sen dessutom blev försenad. Är det så jävla mycket begärt att du bara ska svara på hans frågor!?

Och varför lämnar du ens honom på fritids när du är mamma ledig?

Ja jag tackar fan fan för att fritids finns för du hade ju inte tålamodet att vara med din son i en busskur i en kvart.

För det är konstigt, det här med mammaledighet och fritids.

Jag jobbar ju som bekant på fritids och vi har flera barn som går 9-14(vilket är de tider man får ha om mamman är mammaledig/eller pappan såklart)

Jag VET att det finns undantag då man behöver ha sitt barn på fritids, men varje dag?

Fritids är ingen barnvakt, är du ändå hemma varför har du inte ditt barn hemma?

En pappa kom och lämnade sin son och sa "guuud han är så uttråkad hemma"

Ja men hitta på något då?

Alltså grupperna på fritids är enormt stora, är det inte viktigare att platsen och tiden läggs på de barn som VERKLIGEN behöver vara på fritids?

Igår ringer jag E

Vi pratar lite men han ursäktar sig tidigt i samtalet att han är jätte trött, vi hörs imorgon.

Jag ringer idag på lunch.

Jag ringer när jag slutar jobba.

Nej nej, jag har inte tid

MEN FÖR I HELVETE.

När du bodde här hos mig hade du fan all tid i världen nu plötsligt inget alls.

Men jag vet ju hur människorna där han är funkar.

Han bor hos sin systers pojkvän, pojkvännen är mest hos henne.

Men nu när jag ringer så har dom bråkat, så pokvännen är hemma, med kompisar och så är E där.

Så E säger till mig att han (igen) inte kan prata just nu.

Varför är det så jävla svårt att prata med mig i telefonen?!

Att bli avvisad helatiden krossar mig.

Och kan hans jävla syrra sluta bråka med sin pojkvän, dom bråkar fan jämt och gör slut och kastar ut varandra.

Klart jag och E bråkar också, en heldel ibland, men dom är extrema.

Och mitt i allt detta så verkar min kära pojkväns mobil gått åt helvete så han kan inte ringa.

Så alltså kan han inte ringa mig när han nu har en lucka i sitt upptagna liv.

Men hela den här situationen har jag ju analyserat sönder så jag fattar vad som händer.

E flyttar till en stad där hans miserabla syster och mor bor.

Så nu i början är det hälsa på, göra roliga saker och att serva sin mor och syster. Samt att medla mellan dom, då dom också bråkar titt som tätt.

Det är ju knappast en motivation för honom att bo nära dom där två som snarare gör honom till en medberoende av deras problemfyllda liv.

Men jag tycker inte det är okej att E inte vill prata med mig bara för att andra hör.

Men sen tänker jag.

Detta är kanske människor han aldrig träffat, i en liten lägenhet så det kanske inte passade sig att prata med mig som vill höra gulliiga saker och lovord om att allt kommer att bli bra.

Jag skrev iallafall att imorgon är det HAN som ringer, han får låna en telefon, för jag har försökt ringa tre gånger idag men blivit avvisad.

Så vi får väl se.

Vinner inget alls på att säga sådär, för om han inte kan låna någons mobil så blir det inget samtal och jag blir mer ledsen.

Men äh, han har sin mamma, syster och systerns pojkvän där, alla med mobiler...såååååååå

Nej imorgon öppnar jag på jobbet, himla skillnad mot idag när jag började halv tio, sommarschema ftw!

I all denna känslomässiga kaos så är min syster den enda som säger de rätta sakerna

Hon tycker inte synd om.

Hon väljer inte sida.

Hon gör allt så jävla bra.

Jag måste hitta mig själv dessa dagar och framförallt ta en dag i taget.

Lånade två nya böcker idag.

Vad gillar jag mer att göra?
Sjunga, men det kan jag bara göra på helgerna.

Sen blir jag så nere när jag kommer hem sent från krogen till en tom lya.

Sen vet jag fan inte vad ja gillar mer

Har folk en massa intressen?

Kokade nyss lite potatis.

Till det hade jag keldas sparris soppa och hällde över bambbuskott och räkor...udda men gott!

Halvkollar lite på resor, men det är ju egentligen helt dumt.

Jag vetinte ens hur läget ser ut sen.

Men det vore så härligt att ha något att se fram emot.

Köpte denna på hemköp!
Tyckte smaken lät så god

Och den var verkligen smaskig!

Kan ju fan inte tatuera mig nu. ..hur tänkte jag?
Måste ju kunna bada!

Längtan är fan enorm nu.
Allt känns så jävla meningslöst. .vad ska jag äta. .behöver jag ens äta?
Ringde nu för att höra hans röst.

Jag känner mig dumpad och övergiven. ..bad E säga något som gör mig glad.

Det kommer att bli bättre.

Okej älskling. .men när?

Jag väger alla ord han säger på våg.
Sa att jag kommer och hälsar på.
Då säger E att "ja det kanske du skulle kunna göra"

Vadå kanske???!

Ja...alltså.. det kanske du kan.

Han pratar ju sådär min pojkvän.
Han menar nog inte kanske, det är så han pratar.

Om jag bara får vara i hans famn några dagar så får jag känna den där känslan igen.

Tur att jag inte har semester!!