Meningen är nu att ja ska tatuera mig.

Eftersom min kropp är åt helvete och jävlas med mig så tänkte jag pryda den med ännu ett motiv.

Problemet är egentligen "bara" att jag vill ha den på låret.

Men mina lår är jätte tjocka.

ÅHHH jag hatar att jag nyss skrev sådär, vem fan bryr sig om tjocka lår?
Jag vill inte bli en sån bloggare som pratar om vikt och oroar mig över mina tjocka lår så det där tugget slutar....nu

Men, dom är tjocka...

Är väl mer ett konstaterande, att dom är det.

Så jag måste spegla mig lite nu och se hur stor den bör vara osv.

Sen boka tid.

Jag är så jävla ball när mina impulser kommer sådär

För några veckor sen kom tanken, motivet platsen och sen kör jag.

När jag träffade E så var det ibland jobbigt att inte kunna ses varje dag.

Jag blev stormkär men också reserverad.

När han åkte tåget hem så grät jag men hade ändå en härlig känsla i magen att han var så fin och bra för mig.

Det som verkligen hjälpte var alla sms och telefonsamtal.

Små sms som plingade till i fickan om att han saknade mig, hur vacker jag var osv.

Sen flyttade E.

Och många gånger så ser jag detta som en behandling för honom.

En behandling där han iof måste vara sin egen lärare och läkare.

Där han ska värdesätta mig och vår kärlek och också få nån slags spark i röven.

Så många känslor
.

Nu när vi har varit tillsammans ett tag så minskar smsen, och nu när han inte bor här längre så inser jag hur jävla mycket jag behöver smsen.

Jag vill inte BE om dom, för jag tycker ju dom ska komma självmant.

Vi är inte nykära vi är under en process men jag tycker bara processen är så svår när jag inte får någon bekräftelse.

Han grillar, umgås, åker iväg och fiskar och verkar må bra.

Jag står på paus och vill gråta.

När han inte finns här och kan krama mig så behöver jag smsen.

Men jag vill inte be om dom,så hur gör jag?

När vi var nykära så flödade somsagt smsen och man längtade tills vi skulle ses igen, det fanns inga frågetecken direkt om när vi skulle ses utan vi planerade ofta nästa gång medans vi träffades.

Nu vet jag inte och jag känner mig så ensam!
Jag är så jävla behov av närhet och en kram så jag vill bara skrika!

Jag känner mig mer kär än nånsin då vi gör detta, denna process som jag tror kommer hjälpa oss enormt.

Det hjälper oss enormt att inte bo ihop.

Det hjälper oss enormt att vi nu får sakna varandra, inte ta varandra för givet.

Men det är så jobbigt, och mest av allt nu när denna enorma barnlängtan gör sig påmind.

När inte de fysiska kramarna finns så måste på något vis de virituella kramarna göra det.

Bör ju såklart prata med E om detta, inte be om sms men bara säga hur jag känner mig.

Kanske ska planera att åka till honom i helgen? Jag tror jag skulle behöva det, miljöombyte och bara rå om varandra.

Lägenheten här känns infekterad av kaos.

40 min kvar tills tåget går från centralen och jag kände att jag behövde besöka coop, men visste väl egentligen inte vad jag ville ha...Inne på coop så spelades väldigt avslappnande musik, det var fågelkvitter och ljud av vågor, vilket jag hört förut och tycker det är enormt avslappnande och harmoniskt.

Nu fick jag en klump i magen, och fick svälja gråten.

Köpte....lök?...och gick fort ut ur affären.

Tror jag satt som i en bubbla på tåget hem, stirrade ner i mobilen och tidsvist fanns det ingen mottagning så då reste jag blicken och glodde rakt ut.

Fick bita mig i läppen flera gånger då jag kände att mina ögon vattnades.

Hemma.

På fjärde våningen med hissen så snyftade jag plötsligt till, precis som att allt det jag hållt inne nu bara ville komma ut, fort.

När jag satte nyckeln i låset hemma så inser jag att E inte är där.

E tar inte emot mig eller sitta där i soffan med sitt leende.

Imorgon är jag ingenting igen.

Imorgon jobbar jag och är fröken, jag hoppas jag kan skratta och jag hoppas jag har tålamod imorgon.

I fredags fanns en längtan och ett litet hopp...tänk om.

I fredags skulle man fira midsommar och saknade E.

Nu är det , ingenting.

Jag vill gömma mig, jag vill skrika och mest av allt vill jag ha en kram.

Mensen kom.
Det är så jävla orättvist! Utbrister min syster som har varit väldigt delaktig i detta...
Ja..
Får bara en känsla av att jag vill dela med mig av detta. ..typ till Amelia eller liknande.
E grillar och fiskat med sin syster.
Han är på en semester känns det som.
Medan jag vill försvinna från jordens yta.


Såg en annons i tidningen.
Köpte av nån anledning veckorevyn..jösses vilken skit!
Såhär coola tamponger finns det nu..but Why?