Vilken perfekt dag

Jag är så lycklig!

Vi tog båten från slussen till Grönalund.

Mötte upp pappa och det var så jävla fantastiskt att se pappa och min syster kramas.

Pappa tog i hand med min systerson, som han inte träffat på flera år.

Vi körde femkamp och jag var hysteriskt taggad.

Det är nog så med mig, jag blir sjukt taggad vid tävling, men jag är nog en rätt bra förlorare iallafall.

OM det inte är så att jag tävlar i något som jag är väldigt bra på, typ karaoke, då kan jag bli ledsen om jag ej vinner.

Dagen fortsatte med fantastiskt solsken och glädje.

Det är så tråkigt att köerna är så enorma bara, 40 min i kö var rätt plågsamt ibland.

Vissa köer var ju dessutom under tak så man såg inte innan hur lång köerna var.

Min syster och dom hade en tid att passa med sista tåget så vid 20.30 rundade vi av.

MEN först tog jag en lott...och VANN!
Vann en stor kartong med chips!!!!

Skrek rakt ut:)

I kön till popexpressen så la jag handen på E´s hand, sa att det är tråkigt att det blivit såhär mellan oss.

Just den sekunden kändes det som det bara var han och jag där.

E säger att han ska flytta om några dagar.

Det är ju bra, det är ju såhär vi måste göra.

Men när han sa orden blev allt så verkligt.

Kanske var det så att E kände att jag tvekade ett tag när vi pratde om detta idag, så han började direkt..."men jag ska flytta så är det"

Och det är bra att han inte gör så att jag ändrar mig.

Detta är nog jätte bra för våran relation.

Så, fortsättning följer

#grönalund #relationer #medberoende #isär

Vi är på Grönalund!
Så himla kul.
Så himla skönt att inte behöver tänka på klumpen i magen....

Jag känner mig inte lika tuff längre.

Kom nyligen hem efter en liten grillkväll hos en kollega.

Kom in i hennes fina hall som luktade vanilj

Vardagsrummet var välplanerat i lila och svart och en underbar baksida, altan och inglasad.

Fan , tänk att folk bor så här fint.

Mitt hem är en soptip, och jag överdriver fan inte

Allt är huller om buller och lampsladden i vardagsrummet hänger för att ingen har kommit för sig att tejpa upp den.

Ingen matchar, finns inget tanke med något, och kläder överrallt.

Och visst är det så, kaos inom sig kaos runt sig.

För wow vilken känsla av lugn jag fick hemma hos henne.

Efter flera timmar kom hennes man hem

Hon reste sig upp och strök honom på armen och frågade om han hade haft det bra, frågade lite frågor och sen satte han sig.

Sådär som jag i min hjärna inbillar mig att en relation ska vara.

Bara en liten berörning av henne på hans axel men man såg att den var kärleksfull.

Hus, hund sommarstuga, bil och barn.

Kommer jag nånsin få något av detta?
Hur fan har folk råd att köpa hus.

Ikväll berättade en annan kollega att hon köpt lägenhet, hur har folk råd?
Man sparar, sa hon, sen har man kanske lite fonder som föräldrarna fixat.

Vaddå för fonder?

Jag fattar inte hur folk som är 25 bara kan lägga ut 250 0000 kronor.

Jag har sparat pengar nu ett år och jag har inte ens i närheten av det.

Men ja, kanske är det dom där fonderna hon nämnde

Och bil då?
Bil har jag en längtan efter i perioder men kommer nog alltid till skott med körkort.

Sommarstuga verkar så jävla härligt.

Men jag tror att det är just det.

Det är det här svenssonlivet som jag drömmer om.

Att göra saker på helgerna tillsammans, som en familj.

Åka till sommarstugan, till nån strand eller åka på loppis.

Nej jag sitter i en hyresrätt som är kaos, utan balkong!

Jag är fast här!

E kom hem igår efter promenaden, satte sig på soffkanten och jag började prata.

Jag pratade och pratade och E har egentlige aldrig så mycket att säga.

Han håller med mig, han försvarar sig inte utan han håller med.

Men det är ju lite så missbrukare gör.

Ja, älskling du har rätt, ja älskling jag ska gå på fler möten jag lovar

JAG SKA SKÄRPA MIG!

Men han vet ju inte specifikt hur, eller hur man gör.

Så allt är ju bara tomma ord, det betyder verkligen inget.

Hur ska du skärpa dig då?
Jamen jag ska skaffa mig ett jobb.

Men E, du är ju sjuk, du har en sjukdom, fattar du inte det?

Jag vetinte vad för sjukdom som gör honom såhär, jag vetinte om jag gissar rätt därför är det så svårt att hitta botemedel och stöd för denna sjukdom.

Har fått en massa respons och ni alla säger i princip samma, och jag vet ju det:)
Lämna honom

Du förtjänar bättre.

Du kan inte hjälpa honom om han själv inte vill.

Men E är ingen ond människa, jag är övertygad om att han hatar sitt liv.

E är inte ens 30 år och är bostadslös och arbetslös, knappt nån familj och knappt vänner.

Klart han är olycklig.

Men nånstans så har han inte förmågan att ändra detta, det är som att han inte vet hur man gör.

Som många missbrukare så är dom lite offer, att det är lite andras fel att man inte får jobb, eller att pengarna från socialen dröjer.

E har inte så mycket GO i sig, jag tror han har tappat den efter all skit han har satt sig i.

När jag säger att han nog bör flytta så säger han okej

Igår sa jag, vet du du borde säga.

Nej älskling jag vill inte, säg till mig vad jag kan göra, jag gör vad som!!''

Men E gör inte så.

"jamen vill du att ja ska flytta så är det ju ditt val, det kan jag ju inte ändra på"

Men jo det är ju precis det du kan!!

Det är något, som äter upp min pojkvän, hans lycka, hans go, hans självförtroende och jag vetinte vad jag ska göra.

Mannen jag älskar håller på att försvinna.

Så klart jag inte bara kan gå.

Klart jag inte efter tre år bara kan säga, harre bra hej.

Men jag tror absolut att jag måste be honom flytta ett tag, särbos helt enkelt.

Och han höll med, han sa att det var vettigt och att det är bara dumt att jag ska fortsätta att betala för honom.

Ja, och sen är du en tjuv.

Det E inte förstår är att jag inte kan se på honom, krama honom, därför måste han iväg..För det är inte okej att avvisa en människa som jag avvisar E, så då ska han bort istället.

Vi kan inte gå här och ha den här tunga luften emellan oss.

Jag köpte biljetter till grönalund.

För vad som än händer så måste vi fan kunna vara på grönalund tillsammans, som ett par eller ej.

Det handlar inte bara om oss utan min syster, systerson och pappa ska dit också.

Min pappa har träffat E två gånger och älskar honom.

Min pappa har inte träffat min syster på flera år, så detta är stort.

Och detta är sen planerat innan att E ska få av mig i födelsedagspresent.

Så innan ni skriker ut att jag är dum i huvudet.

Att jag inte slänger ut den här idioten, har jag ingen självrespekt?

Jo absolut, men nånstans där inne finns ju min E, som får mig att skratta och som gör mig tygg.

Jag kan inte bara ta bort det.

Men om han flyttar får jag distans, slipper oroa mig eller störa mig på småsaker.

Går vi att rädda?
Kommer vi att bli lyckliga?
Jag har faktiskt ingen aning.

Eller står jag och hoppas vid en dörr som aldrig kommer att öppnas?