Först och främst så har jag nu en bra stund försökt hitta var jag tar bort min omröstning, hitta inte, om någon kan hjälpa mig är jag väldigt tacksam!!!:)

Sen..

Igår hörde en kompis av sig och frågade om jag ville komma och grilla korv.

Detta är en nyfunnen vän som jag tycker mycket om.

Hon har två andra vänner som hon känt i flera år som hon också bjöd, sagt och gjort...vi åkte dit!
Så himla kul med lite tjejhäng!

Dom har mycket förflutet ihop och värdinnan som bjöd in oss har haft ett ordentligt tufft liv med sjukdomar och svek.

Plötsligt blev stämningen rätt agressiv. Hon började prata om gamla saker, höjde rösten och sa att vissa saker kunde hon aldrig förlåta.

Hon började nästan attackera en av vännerna och anklaga henne, sen i nästa sekund med gråten i ögonen sa hon hur fantastisk hon var.

Jag kände mig otroligt felplacerad så jag inte har en gammal historia tillsammans med dom.

Men självklart kunde jag inte hålla käften.

När värdinnan började säga "jag hoppas ingen kommer på ditt bröllop" till den andra kompisen då tyckte jag hon gick för långt....Är en massa mer grejer och detaljer här som jag inte kan gå in på.

Tjejen som fick dessa ord mot sig gick ut och rökte.

Då sa jag"du behöver verkligen tänka på hur du uttrycker dig nu inann du går för långt".

Då blir hon typ helt svart i ögonen och jag inser att det är ingen idé att diskutera.

Hon var inte öppen för en diskussion utan hon ville skrika, ventilera och anklaga.......

Dom två gick och rökte, kvar satt jag och en av tjejerna..Jag var totalt chockad.

Min vän som jag gillar mycket, som verkar så snäll och ödmjuk PANG; en ny sida.

Jag sa att vi måste åka härifrån, så vi kollade bussarna och drog på oss skorna och mötte upp dom två utanför.

Värdinnan typ "vaaaa ska ni gååå":.eh ja.

Eftersom hon var så upprörd och rentav, galen, så ursäktade jag med att klockan var sent.

Jag blir otroligt ledsen för min väns skull som blev attackerad.

Men jag blir ledsen för min egen skull för jag trodde verkligen detta var en bra människa.

Jag har ju inte tid för sånnahär människor, om hon kan attackera sin bästa vän vad kan hon då göra med mig?

Man ska alltid bilda sig en egen uppfattning, men detta var så stort anser jag och den här tjejen är så krossad av sitt förflutna och det kommer ju alltid att komma fram tills hon börjar jobba med det.

ALLA har vi våra kors att bära, alla människor du möter har varit med om tragedier.

Men om du är på pisshumör så har du ett ansvar, om du mår skit så ska du inte dricka alkohol och ta riskerna att vara elak mot andra människor.

Du kan inte behandla någon som skit och dagen efter säga "förlåt jag var full", eller "förlåt jag mår inte bra".

Du har ingen rätt att trycka ner någon.

Ja visst kommer det från rätt käft? Jag är ju Miss humörsväng.

Fast det drabbar min pojkvän, och där har jag ju inte så mycket val. Han bor med mig och kommer att bli drabbad.

Men man bjuder inte hem till en middag och dricker 1.5 flaska vin för att spy ut allt.

Vi tror också att allt var planerat, middagen var planerad för att hon skulle få ventilera sig.

Är förvånad och otroligt besviken men glad att jag har de andra två vännerna som jag hoppas inte visar andra sidor för mig inom en snar framtid.

När jag är på krogen så går bussarna hem till mig lite knepigt, den sista går klockan 01.

Sen kan jag ta en annan buss som stannar i närheten som går betydligt oftare.

Till saken är den att jag inte vill gå ensam på kvällen här.

Jag har gått en bit själv förut under vissa sträckor.

Jag kan tycka det är bra att vara försiktig och inte utmana ödet och gå ensam ute på kväll/natten.

Men samtidigt gör det mig förbannad.

Klart som fan jag ska kunna gå ut sent på kvällen utan att behöva vara rädd.

Ingen ska behöva vara rädd!

För tre veckor sedan så gick det ingen buss, kompisen har prolem med sitt knä så jag vill inte be henne följa mig, sen kulle ju hon få gå längre själv sedan så det är ju knappast sjyst mot henne.

Så jag bokade en taxi, på en resa som typ tar fyra min..

Min kompis vinkade av mig och bor i närheten och gick.

Inget mer med det.

Idag fick jag veta att hon blev antastad den kvällen.

Jag blev chockad och så jävla ledsen när jag hörde detta.

Någa minuter innan hade hon och jag skrattat sen sker detta!
Hon hade tydligen blivit räddad av ett par så det hann inte gå så långt.

Men han hade tydligen sparkat henne.

Så hon hade ont dagen efter...

Jag blir så jävla ledsen!!!

Hon kommer hem till sina tre barn och säger inget, vilket jag absolut förstår. Man vill inte blanda in sina barn i detta, göra dom oroliga. Sen är hennes barn rätt"tuffa" så förmodligen hade dom klätt på sig direkt och gått ut med kniv.

Men jag blev så jävla ledsen, detta skedde några minuter efter att jag hoppat in i taxibilen.

Vilka hemska människor det finns:(

Sov som en stock, underbart!
Men idag känner jag mig rastlös, inget planerat och inget att göra.

E åkte till sin mamma som behövde hjälp.

Blir lite förvirrad av min förväntade ägglossning, ovanligt va?
Appen säger att ägglossningen kommer den 17e, men när jag fyller i mensen, antal dagar och dagar i cykeln på en sida online så säger den ägglossning den 21a.

Det är väldigt stor skillnad.

Och självklart ska man inte stirra sig blind på vad en app säger men det är ju ett direktiv man går på.

Så jag tänkte nog börja testa med ägglossningsstickor imorgon.

Har ju ett par "billiga test", men jag tänkte att den 17e ska jag testa med de dyrare testen från clear blue.

Intressant o se om jag får något resultat.

Pratade med E om inseminering!
Hans första reaktion var att han inte tycker vi ska ge mer pengar till kliniken.

Haha, ja alltså han är ju inte så insatt i detta som jag är, han vetinte att försöken att skaffa barn är dyra och tidskrävande.

Skulle han få höra va folk betalar för privat IVF skulle han storkna.

Men han lät inte omöjlig, och det hade jag såklart aldrig godttagit för att detta är något jag vill, då kan man bara inte säga nej.

Men det är ändå en återkommande rädsla för just det här med barn, så många frågor och orosmoment.

Idag sov jag som en stock, igår gick jag på krogen...sånt är skönt, sånt kan man ju inte göra med en bebis?

Livet är inte slut med en bebis, klart jag kan gå ut, jag  har vänner som drar ut som har barn under året...Men ja, klart det är skillnad.

Klart man måste fråga sig om man är redo.

Men när är man nånsin redo?

#kärlek #funderingar #vakna #trettio #framtid

Aaaaaaaaaaah va jag behövde en krogkväll.

Det är verkligen roligare att gå ut på vardagar än på lördagar, fredagar har jag också börjat föredra.

En skojig kväll:)

Sjöng och dansade.

Det finns en kille, vi kan kalla honom Kalle som brukar sjunga karaoke.

Jag har sett honom i flera år på samma ställen som mig. Trevlig kille, social och känner mycket folk.

För någon dag sedan ser jag på facebook att hans tjej anklagar honom för att ha misshandlat...HENNES KATT.

Allt låter jävligt sjukt och självklart ska man vara källkritisk när man läser och inte tro på allt...Jag tyckte det lät så sjukt..

Men nu har inlägget extremt många kommentarer, eftersom det är öppet så kan vemsom skriva.

Där har tydligen ett X klivit in och sagt att hon blivit misshandlad av honom tidigare.

Jag är bara helt chockad.

Är det så att han gjort detta så är det ju..ja, jag finner inga ord.Hur kan man misshandla ett DJUR?!!

Pratade med en tjej på krogen om detta ikväll..och jag bara typ "omg"..då visade det sig att hon följt debatten länge angående honom och hon sa att det absolut är sant, finns ingen tvekan.

Jag vetinte vad jag ska tro, vet däremot att Kalle har ett helvete nu, tagit bort sig från facebook och har tydligen blivit mordhotad...well.

Shit.

I tråden på facebook så är det en vän till Kalle(som jag också träffat flera gånger) som försvarar honom och säger att det inte finns bevis osv. Det hela blir så jävla osmakligt så jag borde egentligen inte ens läsa.

Fyfan för folk som misshandlar!

Nej appen vill inte att jag ska kunna lägga in bilder.

Och hur gör jag då när alla bilder tas med mobilen och förs över till bloggen annars?
Suck.

Världsproblem.

Så för att visa min agression så tog jag en bild från min mapp på datorn, som är jävligt rolig...hah!

#bild #problem #dumma #bloggplatsen #batmanbebis

Jag har i flera år vetat om mina funktionsnedsättningar, ett tag kämpade jag tillomed med att få dom på papper, men gav upp.

Inga test kan ju egentligen visa vem man är, man känner sig bäst själv heter det ju?

Jag har två föräldrar som också dom har svårigheter, flera i familjen och har alltid haft ett speciellt öga till barn i behov av särskilt stöd.

I mig själv så finns det vissa saker jag har jobbat med hårt och andra har jag bara insett att dom finns där.

Som exempelvis förändringar.

Det finns flera saker som blir kaos för mig.

Säg att det ringer på min dörr nu, och utanför står en kompis.

Det funkar absolut inte för mig.

Alltså inte ens lite

Det finns inte en chans att jag ens öppnar dörren.

Jag klarar inte av oväntade besök, att man bara dyker upp.

Jag har också svårt för nya saker, i den månen om jag inte vet vad som ska ske.

Om jag ska till en ny plats där vi ska ha en utbildning så är det helt okej, för jag vet ju lite om vad innehållet ska vara och lokalen är inte så viktig. Jag vet också vad som förväntas av mig.

DÄREMOT, var det personalfest och såhär stod det i inbjudan" ta på dig oömma kläder"

Sånt där ger mig panik.

Vad innebär det?
Kommer jag behöva göra saker som jag inte kan? Kommer jag skämma ut mig själv?
Måste man? Kan man kolla på?

Livet är ju fullt av förändringar och många tar jag bra men många ger mig riktig panik.

Och ibland kan man ju få veta att något ska hända flera månader i förväg, det innebär att jag kan gå och ha ont i magen i månader.

Men numer så är jag rätt öppen med mina svårigheter.

Har sagt till kollegor och chefer att jag har ett behov av att veta(här säger som oftast att det har ju ALLA), men att jag har behovet lite större än andra.

Många fattar inte alls vad man menar.

För bara för att JAG tycker detta är normalt, då jag har massor av folk i min närhet med särskilda  behov så finns det människor som aldrig mött en enda en som dom anser har dessa svårigheter.

Så idag sa min kollega till mig att hon sagt upp mig.

Det som gör mig jävligt sur är att hon alltid sagt"ska du säga upp dig nångång så säg till mig innan för då blir jag INTE kvar".

Och nu ska hon dra, hon har skickat ansökningar till en annan skola, och har inget sagt till mig.

Självklart får hon byta jobb, men tycker inte att man ska säga till mig att jag ska säga till innan, så gör hon inte det själv.

Så nu är hösten för mig helt oviss.

Vem ska jag jobba med?

Så på måndag är det jag som går in till chefen och säger exakt vad jag tycker.

"jag vill veta hur hösten ser ut för mig och vem jag ska jobba med"

De två som nu är kvar på min avdelning är hemska människor.

Den ena är elak på riktigt och den andra är otroligt feg och falsk.

Jag kan inte jobba tillsammans med dessa, jag får ångest.

Så plötsligt känns framtiden oviss och jag känner mig orolig.

Är det så att avdelningen ser ut som den gör nu, med alla bra som slutar...så är jag beredd att söka mig till andra avdelningar...Och också då äldre barn.

Har alltid gillat förskoleklass och den enorma friheten men att jobba med en vettig kollega är ALLT.

Så, fortsättning följer

Nu är jag helt inne på att tatuera mig.

Har flera sedan tidigare men nu vill jag ha en till.

Och det är så med mig, en tanke föds, jag börjar googla som besatt några dagar, kollar runt sen  har jag svårt att släppa tanken.

Så jag bokar nog snart en tid.

Förra året tatuerade jag mig tre gånger inom bara ett par månader.

Nu är ju tanken att jag vill ha ett kasettband på låret.

Men är ju inte helnöjd med mina lår så jag vetefan.

Men äh, skitsamma?

Sen har jag fått nån idé om att jag vill ha en keps, så måste hitta nån som jag kan testa.

Sen skulle jag vilja pierca mig, en septum.

Men tatueringstankarna är starkast

Ska nog googla lite mer.

Men fan, på låret..då måste jag ju sitta väldigt avklädd hos tatueraren....hmm

Imorgon är det sista dagen att jobba denna veckan.

Plötsligt fick vi tillbaka klämdagarna, förut har vi fått jobba klämdagar men nu får vi vara lediga, JEHU!

#tatuering #kasettband #besatt #stil #keps #våga #naket #nytt #30

Jobbet var verkligen intensivt idag.

Barnen har snart sommarlov och dom beter sig som att dom precis lärt känna mig, måste testa gränser hela tiden.

Kom hem och E hade lagat middag, som han oftast gör men hela jag skakar av ilska bara jag ser honom

Och så kan det ju kännas ibland, jag är en humör människa och allt är inte fantastiskt jämt.

Men ibland blir jag rädd för mina känslor, håller vår kärlek på att ta slut?

Han har varit borta i två veckor, ingen närhet, inge sex och vi har inte gjort något tillsammans på evigheter.

Så kanske är det det som behövs för att känslor ska vakna igen.

Eller?

Känns elakt mot honom att avvisa honom, vi har inte setts på två veckor och han får inte ens en kram.

Är så trött på vår situation bara..

Allt blir fel helatiden, arbetsförmedlingen strular, allt strular och han får inga pengar.

Jag känner många gånger att jag tror E har någon form av funktionsnedsättning för han brister i en heldel saker, att planera strukturera och ha den där glöden och tro på sig själv.

Känns som jag vill följa med till arbetsförmedlingen och bara höra med egna ord vad dom säger...men jag är inte hans mamma.

Att bli avvisad är det vidrigate som finns, så varför avvisar jag nu min pojkvän?
Hur elak och hemsk jag än varit under vår relation så har han aldrig sagt att han inte vill kramas, aldrig.

Men jag nekar honom konstant.

Jag tror att han mår riktigt dåligt nu då det har varit en massa strul med hans morfar och praktiken. Hans morfar har inte gett honom de pengarna han ska ha och det gör honom såklart ledsen.

När han behöver mig som mest så stöter jag bort honom.

Men...vad behöver jag?

Han tar enormt mycket plats helatiden, och mina tankar går till vad det ska bli med honom, när ska han få ett jobb?
Jag blir orolig och tänker bara på det.

Men vem tänker på mig?

Skulle mer än gärna vilja att min pojkvän vill ha barn lika mycket som mig.

Men det vet jag ju att han inte vill.

Han gjorde utredningen med mig, testade sig, men mycket för min skull..

För hur ska han kunna tänka på att vi ska ha barn när alla hans tankar och ångest går till att hitta en sysselsättning?

Men jag vill.

Ska jag då lämna honom och ha barn med någon annan?
Ska jag vänta?
Hur länge då?

Alla människor, alla relationer har sina kors att bära...Och vårat är absolut hans arbetslöshet.

ah jag vetinte, känner mig ledsen och förvirrad.

Och nu borde jag ju ta upp detta om insemineringen, det är ju inte alls läge för det.

Men tanken var ju i juni, juli har dom stängt....

Ska vi vänta till agusti?, då är det svårare för mig att vara borta från jobbet ju.

FAN

#relationer #pojkvän #arbetslös #kaos #tårar #kämpa #kärlek